”Lisbeth Palme hade något mer att berätta”

Författaren och Palmemordsexperten Gunnar Wall. Foto: Sara Wall

▶ Statsministerhustrun Lisbeth Palme har gått bort, 87 år gammal

▶ Ännu oklart om hon tog hemligheten om mordet med sig i graven

▶ Gunnar Wall: ”Utredarna ville göra nya förhör med Lisbeth”

 

Lisbeth Palme 2016. Foto: Frankie Fouganthin cc-by-sa

Lisbeth Palme dog den 18 oktober, 87 år gammal. Hon var gift med Olof Palme från 1956 till 1986, då hon var vid hans sida på Sveavägen när han blev mördad. Efter att först ha pekat ut Christer Pettersson som mördaren i samband med en kontroversiell konfrontation tre år senare, har hon inte velat tala mer om mordet på flera decennier. Men i år antyddes det att hon hade något nytt att berätta för utredarna. Frågan är vad hennes bortgång nu får för betydelse för mordutredningen. Internationalen har talat med journalisten Gunnar Wall, som skrivit flera böcker om statsministermordet.
– Det skulle kunna vara så att utredningen var inne i ett skeende där hon kunde ha nya saker att bidra med. Den nye Palmeåklagaren Krister Petersson berättade i februari i år att han inte tror att Christer Pettersson var mördaren, och att man var inne på andra spår. Och i samband med det så sa han också att det var viktigt att göra flera förhör med Lisbeth Palme. Det var ju en indikation på att han hoppades att hon skulle ha något nytt att säga, för annars vore det kanske ingen idé att tala med henne igen, säger Gunnar Wall.

Till saken hör att sönerna Joakim och Mårten Palme nyligen också gick ut med beskedet att de inte heller längre är så säkra på att Christer Pettersson var mördaren.
– Det är väldigt anmärkningsvärt eftersom att ända sedan rättegången mot Pettersson 1989, så har familjen Palme stått samlad bakom uppfattningen att det var Christer Pettersson som var mördaren. Så att när sönerna nu offentligt har gått ut och sagt att de har ändrat uppfattning, så kan man fråga sig om de skulle ha gjort det utan att ha stämt av det med sin mor, säger Gunnar Wall.
– Då återstår frågan om utredarna lyckades få fram någon ny information från Lisbeth Palme innan hon dog. Det vill säga om de hann slutföra de planerade samtalen med henne, eller om det aldrig blev av. Det vet vi inte i nuläget, men vi får hoppas att det visar sig längre fram, säger han.
– Utredarna har blivit väldigt hemlighetsfulla på sista tiden. Det kan ju innebära att de är inne i en fas där de tycker sig ha hittat någonting, eller så kan det vara så att de har upprätthållit sekretessen för att inte provocera Lisbeth Palme i samband med att de fört samtal med henne.

Att Lisbeth Palme vid rättegången 1989 pekade ut Christer Pettersson som Olof Palmes mördare och sedan höll fast vid påståendet har inneburit flera problem för utredningen, menar Gunnar Wall.
– Det har ju betytt att ända sedan slutet av åttiotalet så har det påverkat den offentliga bilden i samhället. Det har länge varit en etablerad uppfattning att det nog var Christer Pettersson i alla fall som mördade Palme. Lisbeth har sagt det, så då måste det väl vara så, är argumentet. Det har i sin tur gjort att andra infallsvinklar inte har fått det utrymme i den offentliga debatten som de borde ha fått, säger Gunnar Wall.
– Så trots den friande domen så hamnade Palmeutredningen i ett ganska konstigt bakvatten, där Pettersson formellt var frikänd, men där många människor, inklusive en del utredare själva, ändå trodde att det egentligen var han som var mördaren. Sen ledde det till att utredarna började att intressera sig för andra ensamma gärningsmän, och tänkte att om det inte var Christer Pettersson så kunde det vara någon som liknade honom, så det kom ju också under en lång tid att färga utredningen. Man kan ju säga att Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson har haft en väldig betydelse för vad som har utretts och vad som inte har utretts under de åren som har gått.

Dessutom var utpekandet av Christer Pettersson redan från början problematiskt eftersom att det var uppenbart att Lisbeth Palme pekade på den person som polisen ville att hon skulle ange.
– Hon blev ju i praktiken lurad att hamna i den sits hon hamnade i, för hon fick förhandsinformation om den misstänkte av en av åklagarna innan hon tittade på konfrontationsvideon, som gjorde så att hennes tankar ledde till Christer Pettersson, som hon därför också pekade ut. Hon hade fått intrycket att polisen måste ha haft mycket tung bevisning mot Pettersson, men det visade sig ju vid rättegången att det var hennes utpekande som var det centrala beviset. Utan henne hade rättegången inte haft någon substans alls. När han sen friades i hovrätten uppfattade hon säkert det som ett personligt underkännande av sitt eget vittnesmål. Allt kom att handla om henne, så att säga, och det måste ha varit en väldigt svår situation att hantera, säger Gunnar Wall.
– Jag tror att Lisbeth Palmes ovilja att delta i rättegången kan ha att göra med att hon kände obehag för att hon hade andra kunskaper, vad hon sett och vetat, som inte rymdes i åtalet, och att hon skulle få frågor som skulle vara svårhanterliga för henne.

Tror du att det kan vara så att det var något som hon nu var beredd att berätta, som hon inte hade velat berätta förut?
– Ja, det är fullt möjligt. Jag vet ju inte varför åklagaren Petersson så kategoriskt gick ut och sa att han inte tror att det var Christer Pettersson, men det skulle ju kunna bero på att han fått information från henne som har satt allting i en annan dager. Det kan man inte utesluta, och det skulle förklara i så fall varför han lät så bestämd och säker som han gjorde, och varför sönerna har gjort de uttalanden de har gjort. Man har ju rätt att ställa frågor med anledning av de här anmärkningsvärda omständigheterna, men svaret får vi fortfarande vänta på, säger Gunnar Wall.

Har du själv haft personlig kontakt med Lisbeth Palme i ditt arbete?
– Nej. Jag har bara skrivit till henne utan att hon har velat svara. Jag har talat med sonen Joakim flera gånger, men aldrig fått någon direkt kontakt med Lisbeth. Hon gjorde det ju väldigt tydligt hela tiden att hon inte ville prata om mordutredningen över huvud taget med media.

Per Leander