Det hade räckt med en Halloweenfilm

Konfrontation Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) möter Michel Myers 1978.

 

John Carpenters Halloween från 1978, på svenska ursprungligen kallad Alla helgons blodiga natt, är inte bara den första moderna skräckfilmen, utan också i all sin enkelhet en av de bästa filmer som någonsin har gjorts. Trots en extremt liten budget lyckades det unga filmteamet, mer eller mindre direkt från filmskolan, att tillsammans med ett gäng okända skådespelare (Jamie Lee Curtis debut) skapa en av historiens mest framgångsrika filmer.
Det är idag svårt att förstå hur banbrytande denna nu 40 år gamla film var. Men fram till dess hade skräckfilmer i regel alltid handlat om varulvar, vampyrer och andra främmande monster från exotiska platser. (Ofta handlade det indirekt om kommunistskräck.) Men Halloween visade att ondskan inte nödvändigtvis behöver komma utifrån. Den kan också komma inifrån det trygga villaområdet, från någon i familjen.
Handlingen är extremt enkel, förlagd till en amerikansk småstad med raka alléer och mysiga medelklassvillor, där en grupp ungdomar förbereder sig för kvällens Halloweenfirande. Men idyllen bryts när stadens svarta får Michael Myers återvänder. 15 år tidigare, när han själv bara var sex år gammal, mördade han av oklar anledning sin egen storasyster, och nu har han rymt från mentalsjukhuset.

För en modern publik, van vid extremt våld och snabba klipp, upplevs nog Halloween idag som en långtråkig film. Det tar nästan en timme innan det första mordet äger rum, och jämfört med senare skräckfilmer är det inte speciellt blodigt. Men styrkan ligger i just detta långsamma tempo, som effektivt och stämningsfullt bygger upp en krypande otäck spänning, inte minst tack vare John Carpenters enkla men effektiva pianomusik.
Konceptet var så framgångsrikt att det snabbt blev standardformat för den nya skräckfilmsgenren ”slashers”, om knivmördare med läskiga ansiktsmasker. Men Michel Myers bar sin vita uttryckslösa mask helt enkelt för att John Carpenter tyckte att det skulle vara mer skrämmande om publiken själv fick projicera sin rädsla på honom.
Självklart fick Halloween också en rad egna uppföljare, även om John Carpenter svor sig fri från all medverkan efter att ha skrivit manus till del två. Men om den första Halloweenfilmen var ett mästerverk, så är det tiotal uppföljare som därefter producerats mer eller mindre skräp, där Michel Myers har blivit mer och mer av en övernaturlig mördarmaskin. Senare filmer har också försökt förklara Michel Myers ondska med antingen satanistiska ritualer, eller att göra om hans bakgrundshistoria så att han blir till ”white trash” med en alkoholiserad farsa och en prostituerad mor, istället för den medelklasspojke han faktiskt var i originalfilmen.

Nu har alltså den elfte Halloween-filmen gått upp på biograferna, efter tio års paus. Med all rätt har den nye regissören David Gordon Green (John Carpenter finns med i bakgrunden som producent) valt att strunta i alla de tidigare uppföljarna, och menar att det här är den enda riktiga fortsättningen på orginalfilmen från 1978. Utan tvekan är den mer respektfull mot orginalet, och när nu tre generationer kvinnor står upp mot Michel Myers har det feministiska budskap, som bara antyddes i den första filmen, tagit ett enormt steg framåt.
Samtidigt spårar det ur och känns mer som komedin Ensam hemma på slutet. Efter 40 år står sig den första filmen fortfarande bäst, och behöver inga uppföljare.

Per Leander

 

■ Filmaffischer för 1978 års version regisserad av John Carpenter, och 2018 års uppföljare regiserad av David Gordon Green.