Argentina: Generalstrejk mot regeringens ekonomiska politik

Tisdagen den 25 september lamslogs Argentina av den fjärde generalstrejken mot högerpresidenten Macris ekonomiska politik. Bilder från storstaden Buenos Aires visar närmast ödsliga motorvägar, tusentals bussar som står kvar i sina garage, tomma järnvägsstationer, et cetera.
Den politiska och ekonomiska krisen i landet har förvärrats avsevärt sedan regeringen i maj 2018 beslöt att öppna nya förhandlingar med IMF. För miljoner argentinare som redan sett sina pensioner sänkas, arbetslösheten kraftigt öka och den allmänna nedmonteringen av alla sociala systemen, har regimens förhandlingar med IMF bekräftat bilden av att landet nu säljs ut.

Enligt regimen så är förhandlingarna med IMF till för att ”stabilisera” ekonomin, men i själva verket har det hittills bara lett till att kapitalflykten ökat kraftigt, att valutan Peso sjunker och inflationen fortsätter att stiga.
Ett avtal med IMF innebär givetvis att regeringen kommer att kunna skylla fortsatta nedskärningar på IMF, ett trick som knappast kommer att fungera den här gången. Den stora skillnaden mellan situationen idag och den som rådde på 90-talet, då peronisten Carlos Menem bedrev en liknande extremt nyliberal politik, är att då fanns en stor statlig sektor att sälja ut. Vilket också gjordes. Följaktligen är den möjligheten till tillfällig påfyllning av statsbudgeten stängd.

Den accelererande ekonomiska krisen har naturligtvis spätt på den politiska krisen, För tre månader sedan placerade Macri sin ”särskilt förtrogne” medarbetare Luis Caputo som chef för landets centralbank. Samma dag som generalstrejken och mitt under förhandlingarna med IMF, avgår Caputo med buller och bång och spär på krisen ytterligare. Peson sjönk direkt med över fyra procent gentemot den amerikanska dollarn och i och med det blev det lånepaket som ännu inte är klart, ännu lite dyrare, eftersom lånen tas i dollar och givetvis betalas i dollar.
Tidigare generalstrejker har av högern avfärdats som försök från den peronistiska rörelsen att sätta käppar i hjulet på en annars framgångsrik ekonomisk politik. Inga aldrig så skickliga utspel kan idag dölja den totala bankrutt som regeringen står inför och den massiva uppslutningen bakom protesterna ger inte heller utrymme för tvivel.
Sanningen är också att peronisterna och inte minst ledargarnityret i den peronistiska delen av fackföreningsrörelsens uppgörelser med regimen, varit helt avgörande för regeringen att driva igenom en del av sina åtstramningsprogram.

Göran Kärrman