Vänsterpartiet måste gå i opposition – och växa

V gick svagt framåt i valet. Partiet har profiterat på S-krisen och Fi:s tillbakagång men inte byggt en visionär rörelse som kunde ha lyft vänstern som på andra håll på kontinenten. Nu måste V omfamna oppositionsrollen och växa på riktigt, menar vänsterpartisten Arash Gelichkan.

 

Vänsterpartister runt om i landet har kampanjat som aldrig förr. Och resultatet blev inte sämre än förra gången. Vänsterpartiet ökade med 2,2 procentenheter. Enligt SVT:s valundersökning kommer 23 procent av vänsterns röstar från före detta S-väljare och 12 procent från Miljöpartiets forna väljare. Inte så konstigt då detta är två partier som på olika sätt gjort vänstersinnade och gröna väljare besvikna. Det har varit lågt hängande frukter, lätta att plocka för Vänsterpartiet. V har också vunnit många röster från kategorin “övriga”, allra troligast från Fi.
Så Vänsterpartiets framgång kan i stor grad tillskrivas socialdemokratins kris och Feministiskt initiativs väljarkollaps. Man har dock inte lyckats mobilisera den missnöjda befolkningen på det sätt Labour, Podemos och även Sanderskampanjen lyckades med. Vänsterpartiet har lärt sig en del av läxan från kontinenten, det behövs en engagerad gräsrotskampanj och en medvetenhet om sociala mediers betydelse. Men framgångarna för vänstern utomlands har inte bara byggt på nya deltagandebaserade kampanjformer utan det kanske viktigaste av allt: ett starkt och självständigt program med udden mot orättvisorna och det ekonomiska och politiska etablissemanget. En underdog-position helt enkelt, att vara en röst för de indignerade. Vänsterpartiet har förvisso skärpt tonen något mot regeringen Löfven men man har samtidigt varit noga att understryka de positiva saker man åstadkommit tillsammans. Man har inte företrätt den sortens moraliska indignation över hemlösheten, den indragna assistansen och utförsäkringarna som extremt många, inklusive mig själv, känner dagligen. Vare sig man vill det eller ej så förknippas man som budgetpartner med den sittande regeringen, även de försämringar den genomför, och du blir ängslig inför vilka valfrågor som är realistiska att driva i förhållande till dina “kollegor”. Det blir nästan som att varje förslag

Arash Gelichkan

som läggs fram måste vara sådant Socialdemokraterna skulle kunna pressas till att stödja. Vänsterpartiet har förvandlats från visionärer till sociala teknokrater som ska administrera marginella förbättringar för enskilda grupper på kort sikt. Det finns inget projekt som kan samla breda folklager.

Man har blivit fast i föreställningen att det är i förhandlingsrummen det mesta avgörs. I själva verket är det styrkeförhållandena i de sociala kamperna på arbetsplatserna, bostadsområden, gator och torg som utgör grunden. En vänster som inte bara är parlamentarisk utan också aktivistisk, som kan delta i rörelserna och kanalisera dem i politisk riktning kan vinna genklang bland breda folklager. Vänstern vinner inte opinionen enbart genom att framstå som regeringsdugliga teknokrater utan man måste bli en röst för de många som är less på, ja rent ut sagt förbannade över orättvisorna. En vänster som inte förmår att reagera starkt på klassklyftorna, behandlingen av funktionshindrade, hemlösa och flyktingar kan aldrig bli en ledande samhällskraft – hur regeringsduktig den än framstår.

Vänsterpartiet borde våga se och peka ut den ruttenhet som finns i en socialdemokratisk partielit vars finansminister öppet säger “åk hem” till papperslösa barn och vars tidigare barnminister sitter med armarna i kors medan de mest behövande barnen berövas sin hjälp. Vad gör det med ett socialistiskt partis företrädare, att inte bara behöva tona ned kritiken mot stigande klassklyftor och urholkad välfärd, utan också att samsas med så ruttna maktpolitiker?
Jonas Sjöstedt verkar fortfarande inte vilja inse att sådana kappvändare utan problem kan föra öppen högerpolitik om det är det som krävs för att sitta vid makten. Socialdemokraterna har under lång tid velat “bryta upp blockpolitiken”. Varför skulle de avstå idag när de har den mest hedersvärda förevändningen de någonsin haft, d.v.s. att utestänga Sverigedemokraterna?

Det är nu Socialdemokraterna öppet kommer visa sitt borgerliga ansikte. Ja, det är vanligt folk som kommer att få det sämre och det är väldigt sorgligt. Vårt ansvar inför de många är att vara en kraftfull opposition och vinna stöd för en annan politik som inte bara är plåster på såren, utan ger allt det vi som människor har rätt till. Vi förtjänar så mycket mer än bara gratis glasögon. Vi kräver inget mindre än bröd och rosor, om man ska uttrycka det poetiskt. Det är för deras skull, för vi i de 99 procenten som Vänsterpartiet nu måste föra fram en vision som för de många samman. Det är dags att dra lärdomen från Sandersrörelsen, Labour, Podemos och La France Insoumise och gå framåt med ett självständigt folkligt program. Detta program kan inkludera saker som full sysselsättning, återtagandet av apotek och annan grundläggande service i gemensam ägo, stora omedelbara klimatinvesteringar och kraftigt höjda pensioner. Ja, det är inget vi kan få igenom idag men det är en vision väl värd att kämpa för och tro på. Det behövs en större självsäkerhet, att veta att vi liksom våra kamrater på kontinenten kan bli den ledande vänsterkraften på väldigt kort tid och rentav aspirera på att leda en röd koalition i nästa eller nästnästa val. Valet kunde ha stått mellan smärre reformer idag eller samhällsförändring imorgon. Som det ser ut nu verkar S stänga den första valmöjligheten. Vänsterpartiet har inget annat val än att bli en duglig opposition – och växa på riktigt.

Arash Gelichkan