Mikael Niemi kokar ord

Mikael Niemi, 2012. Foto: Ulf B. Jonsson.

Språket som en torr och lite gisten gärdsgårdsstör som stöttas rakt in i själens mustiga dunkel. Ackompanjerat av doften av myr, av sensommar i Norrbotten. Delvis är det så att läsa Mikael Niemis senaste bok Koka björn som kom i pocketutgåva i mitten av juli. Den hisnande deckarberättelsen som väver fram ett både fiktivt och historiskt nordanland anno 1852. Med sina båda kantiga och bråddjupa huvudpersoner. Den både psykiskt och fysiskt sargade samepojken Jussi och hans beskyddare, väckelsepredikanten och botanikern, Prosten i Kengis, Lars Levi Læstadius.
Den stora hungersnöden 1867 ligger bakom nästa krök i historien. Fattigdom, alkoholism och sjukdom härjar i Norrbotten. Jussi har rymt från en familj där spriten fått fäste. Där allt är äckligt, smutsigt och trasigt. Av prosten har han fått ett namn och en födelsedag. Tillsammans bildar de ett undersökningsteam när bygden härjas av en våldsverkare, en kvinnomördare som den korrumperade suputen till länsman bestämmer är en slagbjörn. Prosten och Jussi har många års botaniserande vandringar i skog och mark bakom sig. Vet att leta efter detaljer som går den korkade länsman förbi. Ser att det snarare rör sig om en slagbjörn i mänsklig skepnad.

Koka björn är en bok om kolsvarta vatten, om slukhål djupa som universum, om övergivenhet, själslig vånda och maktmissbruk. Om ett område präglat av tre språk och tre kulturer. Den samiska, den tornedalska och den svenska. Präglat av den svenska överhetens övergrepp. Av misstro och missväxt. Men det är också en bok om att tro. Om väckelsens kraft och förvirring. Om ambitionsdjävulen och att ifrågasätta sig själv och hela existensen. Om vad som kan tänkas stanna kvar av oss när vi dör.
Om det futtiga och det storslagna med livet.
Dessutom är det en bok om språkets makt. Prosten lär ”nåjd­ungen” Jussi att läsa, lär honom sätta ord på sin tillvaro, på blommor, träd och djur. På gott och ont. Somligt går förlorat för alltid. Att bli medveten om att allting i naturen har ett namn, en artbestämning, kan kategoriseras, är också att ta ett kliv bort, att förlora en närhet, ett totalt samexisterande.

Mikael Niemi har i flera intervjuer påpekat att det var viktigt för honom att bokens berättare var av samisk härkomst. Han har själv rösträtt i Sametinget och vill bevara det samiska arvet inom sig. Men det är inte bara berättaren Jussi som har det samiska i sig. Lars Levi Laestadius mor var same. Någonstans inom sig bar han också på ett arv. Ett arv som kanske främst tog sig uttryck i att han arbetade för att samerna skulle få bättre levnadsvillkor. Han talade både samiska och tornedalsfinska. Ändå assisterade han svenska ”forskare” som ville gräva upp samiska skallar för att mäta och klassificera.
Den dubbelheten väver Niemi delvis in i boken. Den kunde ha fått mer plats. Liksom Læstadius hustru Brita Kajsa, som födde femton barn, och Jussis syster Anne Maaret, som bara är ett stråk i berättelsen, men får en enorm betydelse i slutänden.

Det finns mycket att säga om den læstadianska väckelserörelsen. Mycket av det är hårda ord. Det mest positiva med den kan väl sägas vara att den motverkade alkoholismens utbredning i norr. Alkoholen hade introducerats av den svenska överheten för att hålla samer och tornedalingar i schack. Den som dricker sig riktigt rusig har ingen kraft att sätta emot när marker och naturtillgångar tas i beslag för mindre än en spottstyver.
Niemis föräldrahem i Pajala låg ett stenkast från huset där Læstadius dog 1861. En bit därifrån finns väckelsepredikantens grav. Niemis mor kunde mycket om väckelsen, i hennes bokhyllor fanns en hel del böcker om den. Både hon och fadern gick bort medan Koka björn blev till. Därför är boken också en sorgebearbetning. Den är fylld av vemod och melankoli. Livets förgängliga vår, sommar och höst.
Koka björn är både väldigt poetisk och mycket rakt på sak. Ibland nästan lite för välartikulerad. Särskilt när det gäller sådant som är riktigt svårt att läsa om. Som övergrepp och misshandlade kroppar. Den skildrar en värld och en tillvaro som till stora delar har funnits på riktigt och samtidigt, i viss mån, endast är tillverkad inne i Mikael Niemis huvud. Det är det som är det storslagna med romaner som tar avstamp i verkligheten och kastar sig ut i fantasin.

Emma Lundström

BOKEN

Koka björn
av Mikael Niemi
Piratförlaget 2017