Lider vi av kollektivt Stockholmssyndrom?

Mannen i sängen bredvid är upptagen med att envetet trampa något på golvet som han försöker dölja för lungklinikens personal. När någon närmar sig tar han snabbt upp och gömmer under täcket. Återigen ostörd återupptar han raskt sina övningar.
På en försiktig fråga visar han en liten pyramid av hårdgummi. Han placerar den på golvet och demonstrerar hur han kan massera fotens undersida.
Jag inser att medpatienten ger sig själv zonterapi på fotsulans akupunkturpunkter. Men varför så hemlig? Uppenbart misstänker han att klinikpersonalen tar illa upp om de förstår att han själv försöker behandla den lungcancer som långsamt kväver honom. Han är rädd för sämre vård om han visar sig inte obetingat lita till läkarna.

1973, några år tidigare, sker något som kanske kan sprida ljus över denna episod. En dramatisk bankockupation med gisslantagande vid Norrmalmstorg i Stockholm. Förhandlingarna med rånarna följs under stigande oro av en allmänhet som identifierar sig med gisslans desperata situation. Vid den icke våldsamma upplösningen dras en suck av lättnad. Den befriade gisslan reagerar dock inte som väntat utan uttrycker förståelse för rånarna. För detta beteende myntas begreppet Stockholmssyndromet

Förutsättningen är alltså att individen fängslas och hotas till livet av en övermakt som kan uppträda vänligt. Detta har psykologiska konsekvenser som kan inordnas under rubriken ”identifikation med aggressor”. Genom att ”byta sida” och delvis identifiera sig med den som innehar det symboliska eller reella våldskapitalet lättar pressen på den hotade som samtidig dock utsätts för en allvarlig personlighetsklyvning, nu som både förövare och utsatt. En oväntad men inte ovanlig försvarsmekanism som kan förklara varför barn ”älskar” sina misshandlande föräldrar eller kvinnor stannar kvar i destruktiva relationer och tar på sig skuld.

I sin väldokumenterade klassiker Pharmageddon noterar David Healy att ingen läkar- eller psykiaterutbildning ger kunskap om och träning i att hantera Stockholmssyndromet. Som patient tvingas man lita till en lång rad snabbt utbytta hyrläkares preparatfavoriter, utan vare sig kontinuitet eller uppföljning.
Eftersom jag vet hur läkare mutas och manipuleras av läkemedelsbolag som satsar tre gånger mer på reklam än på forskning, förvånas jag inte av bristen på bevis för preparatens effekter. Läkemedelsbolagens produkter utprovas till 90 procent av privatföretag som spökskriver förskönande rapporter som döljer allvarliga biverkningar. Så kan antidepressiva medel vara det vanligaste under graviditeten trots allt fler bevis för fosterskador.

Kan mönstret från Norrmalmstorg överföras även till ett arbetsliv med arbetsköparens oinskränkta makt? Kan det förklara socialdemokratiska politikers sidbyten till arbetsköparkonsulter? Den utsträckta handen mot borgarna? Löfven talar om en ”affärsplan för Sverige”. Palme talade om ekonomisk demokrati.
I det dysfunktionella system vi söker en utväg ur gör demokratin halt vid fabriksportarna. I en artikel i Internationalen nyligen citeras en amerikansk kamrat som noterar att lönearbetaren i USA endast befinner sig tre avlöningar från bostadslös misär. Arbetaren är då i första hand orolig för vad det skulle betyda för företaget om hen kräver löneförhöjning. Hellre än att ta risken för konkurs fortsätter hen att dubbel- eller trippelarbeta. Följden är ökad psykisk ohälsa, drogproblem och kortare livslängd. I Sverige växer ett missnöjesparti som påstår sig vilja hålla ihop landet med en politik som ökar klyftorna och arbetsrätten attackeras.

Det märkliga är att vi anpassar oss till den diktatoriska makten hos de allt rikare som vi bara kan drömma om att tillhöra. Kan Stockholmssyndromet vara en del av förklaringen?