Corbyn och hyckleriet om antisemitismen

jeremy Corbyn. Foto: Chatham House

Den brittiske labourledaren Jeremy Corbyn har fått hård kritik för påstådd antisemitism den senaste tiden. Men många av de som beskyller Jeremy Corbyn för antisemitism, är själva hycklare eftersom de försvarar och samarbetar med rent nazistiska grupper i Ukraina och förintelse­förnekare i Polen. Det påpekar Lev Golinkin i denna text som ursprungligen publicerades i den judiska vänstertidningen Forward.

 

Den judiska institutionella världen är för närvarande på krigsstigen mot Jeremy Corbyns labourparti i Storbritannien. Anklagelserna har förföljt Corbyn sedan han blev partiledare 2015, men nådde en upphetsad höjdpunkt i ef terdyningarna till Labours vägran att acceptera International Holocaust Remembrance Alliances (IHRA:s) internationellt erkända definition av antisemitism.
Fördömanden kom från Antiförtalsförbundet (ADL) och Judiska världskongressen (WJC). En redogörelse i Daily Mail för Corbyns deltagande i en minnesgudstjänst över terrorister från organisationen Svarta september, komplett med nedläggande av kransar, fördömdes också. Dessa fördömanden är förvisso berättigade, men de stinker också av hyckleri.

Det samstämmiga ramaskriet mot Labour visar på en störande dubbelmoral bland judiska ledare i väst. På vissa ställen fördöms antisemitism högljutt och entydigt, medan nynazister och förvanskning av Förintelsen i andra länder behandlas med mycket vänligare ordalag och ofta direkt tystnad.
Inte så att Corbyn inte är värd att kritiseras. Men det är så många andra som också är värda att kritiseras för en antisemitism som är minst lika farlig. Och ändå har just de ledare och institutioner som är på krigsstigen mot labourpartiet i Storbritannien om och om igen underlåtit att uttrycka en passande ilska. Det är som om kampen mot antisemitism numera kommer med ett förbehåll: vissa undantag gäller.

Tag till exempel det faktum att Ukraina 2015, ett år efter att Corbyn hade lagt ner sin krans, antog lagar som förklarade att Ukrainska nationalistorganisationen (OUN) från Andra världskriget och dess ledare var ”kämpar för ukrainsk självständighet”. Sedan dess har OUN hedrats med minnesmärken, gatunamn och fackeltåg. Problemet är förstås att OUN samarbetade med nazisterna och ivrigt deltog i slakten på tusentals judar. Och av någon anledning hade absolut ingen av de upphöjda judiska institutionerna något att säga om det. ADL och WJC höll tyst.
De höll faktiskt inte bara tyst. Ett år senare höll Kiev massiva minnesstunder för att markera 75-årsminnet av massakern i Babi Jar, ett av Förintelsens mest fruktansvärda kapitel, då nazisterna tillsammans med ukrainska nationalister under två dagar sköt ner mer än 33 000 judar. Under den veckolånga tilldragelsen småpratade och visade WJC:s ordförande Ronald Lauder och IHRA:s ordförande Mihnea Constantinescu medkänsla för en regering som bara ett år tidigare hade omsvärmat judeslaktare och börjat namnge gator efter nazistkollaboratörer.

Den slutgiltiga kronan på detta obscena verk tog formen av en plakett tillägnad OUN som restes vid Babi Jar. En av de personer som hyllades på utställningen var Ivan Rohatj, redaktör för en nationalistisk tidning som beskrev judar som ”mänsklighetens största fiende” och förtjust hyllade massakrerna.
Förvisso gjorde en del judiska ledare inställsamma kommentarer som anspelade på de ukrainska nationalisternas roll. ”Även om Babi Jar organiserades av nazisterna fanns det villiga hantlangare inom den ukrainska milisen”, sa Lauder, innan han lugnt gick över till trevligare frågor, som att tacka Ukraina för dess stöd till Israel. Men dessa yttranden – som undantagslöst gjordes på ett försonligt sätt – blev meningslösa genom det faktum att mäktiga judiska personer legitimerade ceremonin och den ukrainska regeringens urskuldanden med sin närvaro.

Tyvärr är detta bara ett exempel på hejdlösa förvanskningar och förnekanden av Förintelsen och en framväxande nyfascism i hela Östeuropa. Regionen är full av fackeltåg som hyllar nazistkollaboratörer, lagar som institutionaliserar urskuldanden och spridning av ultranationalistiska gäng. Och judiska ledare i väst svarar alltid på samma sätt: ett enstaka urvattnat fördömande kombinerat med fortsatt samverkan med regeringarna. I den andan krävde ADL en gång att en ukrainsk general skulle avskedas för att han hotat att utrota judar, och WJC uttryckte missnöje med ett par uttalanden när gator döptes efter nazistkollaboratörer och en festival hölls till deras minne.
Generalen avskedades inte, gatorna döptes stolt om och festivalen genomfördes som planerat, och kröntes med brandbomber mot en synagoga. Långt från att vara verkliga fördömanden är dessa uttalanden gentemot mängder av nyheter varje vecka om antisemitism i ett alltmer fördomsfullt Östeuropa undantagen som bekräftar regeln.

En sak kan man säga om Corbyn – han har åtminstone inte en nynazistisk bataljon i sitt land. Den äran tillfaller Ukraina, vars Nationalgarde är plats för den 3 000 man starka Azovbataljonen, en grupp bland vars medlemmar det finns självutnämnda nynazister. Utöver den reguljära bataljonen, mot vilken FN och Human Rights Watch har riktat en lång lista anklagelser för brott mot mänskliga rättigheter, har Azov en politisk apparat och en nyinrättad enhet av gatugäng på 700 man, National Druzhina, som redan har utmärkt sig genom att genomföra en pogrom mot romer.
Azovs grundare, Andrij Biletskij, var en gång ledare för den nynazistiska Socialnationella församlingen, och har sagt att Ukrainas värv är att ”leda världens vita raser i det slutgiltiga korståget för deras överlevnad … mot de semitledda undermänniskorna.” Biletskij råkar också vara ledamot i Ukrainas parlament.
En annan Azov-veteran, Vadim Trojan, är nu ställföreträdande inrikesminister i ett departement som kontrollerar både landets polis och Nationalgardet. En av de mäktigaste positionerna i Ukraina innehas av en man med nynazistiska förbindelser. Man skulle tro att samma judiska organisationer som inte kan sova på natten på grund av Labours antisemitism skulle vara ännu mer oroade över närvaron av en krigshärdad nynazistisk bataljon vars ledare befinner sig på maktpositioner i ett instabilt land med en fruktansvärd historia av antisemitism.
Och ändå är de enda som offentligt har sagt sin mening om Azovbataljonen Simon Wiesenthal Centers avdelning i Jerusalem och en handfull judiska lagstiftare som skrivit ett brev till kongressen som nämnde Azov. Resten har underlåtit att ens ge ut något pressmeddelande om en paramilitär organisation vars officiella gradbeteckning består av nynazistiska symboler.

En annan vanlig anklagelse mot Labour är att det finns Förintelseförnekare bland partiets medlemmar. Men en mycket värre skandal i Polen nyligen var att den extrema högerregeringen antog en avskyvärd lag om Förintelseförnekande som gjorde det olagligt att anklaga Polen för att ha deltagit i Förintelsen.
Den polska skandalen ”löstes” tidigare i sommar, då Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kapitulerade inför regeringen i Warszawa efter att den nedgraderade brottet från ett kriminellt till ett civilt brott. Det tog förstås inte itu med det faktiska problemet att lagstifta om Förintelseförnekande, och Netanyahus eftergivenhet mot Warszawa fördömdes av Förintelseexperter på båda sidor av Atlanten. ”Förräderi” är hur framträdande Förintelseforskaren Yehuda Bauer beskrev Netanyahu när denne avfärdade offren för Förintelsen.

Netanyahus godkännande av Polens ”lösning” till lagen blev allmänt fördömd – men Antiförtalsförbundet hyllade den lika mycket som Netanyahu. ”ADL välkomnar den polska regeringens förändringar av Lagen om tal om Förintelsen” sa deras pressmeddelande entusiastiskt, och ADL:s chef Jonathan Greenblatt beskrev Förintelselagen som ”kontraproduktiv”. (Regeringslagstiftning om Förintelseförnekande är kontraproduktivt? Med denna måttstock var demonstrationen Unite the Right i amerikanska Charlotteville 2017 helt onödig!)

ADL var inte ensamt. ”Det är dags att ändra retoriken i Polen”, vädjade Judiska världskongressen, och hävdade att ”detta är en diskussion som helt enkelt inte behövde äga rum”, innan den övergick till vemodiga påminnelser om de härliga tider som WJC och Polen haft under årens lopp. Och chefen för USA:s Minnesmuséum över Förintelsen anslöt sig till WJC och använde en enda mening för att vagt anspela på ”oroande händelser nyligen” innan hon använde resten av sin artikel till att nostalgiskt tala om hur Polen en gång ”var världsledare för att minnas och utbilda om Förintelsen.”

Lev Golinkin
Ursprungligen publicerad
i tidningen Forward

Översättning från engelska:
Göran Källqvist