Växande vänsterparti men ingen vänstervåg

▶ Politiska fältet polariseras

▶ Vi står inför hård klasskamp

▶ Krävs en vänster som är redo

Vänsterpartiet ökar i opinionsmätningarna och når rekordsiffror på tio procent. Även medlemsantalet växer och passerar tjugotusenstrecket. Det är bra. I en tid när högerreaktionen växer i fartvinden från framryckningar i Östeuropa, Italien, Österrike och Frankrike, för att inte tala om Trumpismens USA, behövs varje motstånd och samling av vänsterkrafter, för att hålla stånd, ge hopp, energi och utrymme åt vänsterståndpunkter.
Men glädjen över Vänsterpartiets opinions- och medlemssiffror får inte förleda oss till politiskt självbedrägeri. En del av tillväxten handlar om omfördelning, från S, Mp och antagligen även från Fi. För V-strategerna är detta förstås inget att beklaga, sådant är priset för regeringspolitik som förvandlat Refugee Welcome till repatriering, som tävlar med högern i grenen lag, ordning, polis och militär, som angriper strejkrätten och sviker miljölöften. Att politiken polariseras, den så kallade ”mitten” tunnas ut och människor söker sig till resolutare alternativ, tillhör krispolitikens villkor.

Och Vänsterpartiet har, genom att slippa fjättras av regeringskopplet, kunnat upprätthålla en mer självständig profil – och samtidigt haft chans att påverka i välfärdsfrågor. Viktiga stöd för låginkomst- och lönearbetarfamiljer, utsatta kvinnor och ungdomar vad gäller kvinnojourer, sommarjobb, kulturskola och tandvård är inget att fnysa åt. En starkare parlamentarisk position för partiet i riksdag och kommuner kan vidmakthålla och förstärka ett sådant inflytande, om inte en omgrupperad borgerlighet med Sverigedemokrater och moderater i spetsen tar över.
Vad som däremot är viktigt att betona är att det ökade opinionsstödet för Vänsterpartiet i dagens läge inte innebär någon bredare radikaliserings- eller vänstervåg, utan handlar om en motreaktion eller tillflyktsort gentemot en till synes ostoppbar högerutveckling. En önskan att rädda vad som räddas kan av radikalism och gemensam välfärd.

Det är ingenting förklenande, men antyder något om vad vi har framför oss; en kraftigt skärpt, politisk klasskamp. Den nuvarande marknadsomvälvningen där kapitalet och dess logik tränger in på område efter område, vidgar samhällsklyftor, sliter sönder sociala kontrakt och berikar de redan välbeställda kommer inte att tackla av oavsett hur stolarna är fördelade i riksdagen.
Den väg som samhället trädde in på decennierna efter andra världskriget har nått sin ände. Då utgjorde folkliga krav på rättvisa och välfärd i några årtionden en oemotståndlig förändrande motkraft – i synnerhet som återuppbyggnaden av samhället var lönsam även för ledande kapitalintressen. Sedan åttiotalets vändning har den naknare kapitalistiska lönsamhetslogik som förde mänskligheten in i katastrofernas tidsålder återställts på området efter område. Det är där vi nu återigen står på tröskeln, med klimatkriser, krig och massmigration. Kapitalet anser sig inte längre ha råd med samhällsbyggande och demokrati. Vad löser kapitalet sina kriser med, frågade sig Marx för halvannat sekel sedan och svarade: med att öka utsugningen, förstöra produktionsmedel och öppna nya marknader.

Här finner vi den väldiga kraften bakom ökad stress på jobbet, lönesänkningspress, osäkra anställningar, bemanningsbolag och försämrad arbetsmiljö. Kraften bakom köp-och-släng-ekonomin och hur marknadsrelationer tränger sig in i privatlivet på sätt som vi nyss trodde omöjliga. Det är denna kapitalismens logik som ligger bakom den till synes ohejdbara utvecklingen – och den stoppas inte av tandvårdsbidrag eller några hundra extra kronor i pensionskuvertet, hur viktiga dessa än är.
Vad som ytterst krävs av en kämpande vänster ligger bortom nya nämndplatser och riksdagsmandat. Bland alla dem som idag söker sig vänsterut behöver en växande antikapitalistisk och kompromisslös sammanslutning utvecklas som vet var makten ligger och vad som kommer att krävas. Ingen kan förutspå vad som kommer att utlösa en ny vänstervåg, men vi vet att det behövs kämpande människor för att den skall bli framgångsrik. Så låt oss tillsammans söka bidra till att allt fler som idag med avsky vänder sig mot högerskymningen utvecklar den nya socialistiska generation som är redo för de väntande kraftmätningarna.