Sverigedemokraterna skördar vad borgarna sått

Sverigedemokraternas film om socialdemokratin och folkhemmet har av forskare och i mer anständiga media med rätta lyfts fram som ett sällsynt tydligt exempel på Fake history. Samtidigt går det inte att komma ifrån att argumenten känns igen från kampanjer som drivits de senaste årtiondena med syfte att demonisera folkhemmet. Tvångssteriliseringarna var en skamlig del av Sveriges moderna historia. Men att påstå att steriliseringspolitiken bara är folkhemmets, och därmed den solidariska välfärdspolitikens andra sida, saknar grund i vetenskaplig forskning. Det menar Kjell Östberg, professor vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola.

När borgerligheten under åren kring 1990 försökte lansera sitt nyliberala samhällsprojekt mötte det starkt motstånd hos breda samhällsgrupper. Uppslutningen kring den solidariska välfärdsstaten – det som idag de flesta sammankopplar med folkhemsbegreppet – var stor, långt in i de borgerliga kärntrupperna. Inte förvånande blev det en viktig uppgift för borgerliga ideologer att svärta ner allt som var förknippat med folkhemmet.
En central strategi var att hävda att välfärden och den sociala utjämningen hade gått för långt och att medborgarna var trötta på de höga skatterna. Också socialdemokrater som ville få argument för sociala nedskärningar – Ingvar Carlsson är ett exempel – stämde in i klagolåten. Nu var problemet inte att den socialdemokratiska välfärdsstaten gick för långt utan att partiet vägrade att på allvar slå in på vägen mot ett samhälle där ”makten inte ligger i händerna på ett fåtal kapitalister” som Per Albin uttryckte det i en central passage i sitt legendariska folkhemstal från 1928.

Det största genomslaget i de borgerliga attackerna mot välfärdsstaten fick emellertid försöken att sammankoppla folkhemmet med rasbiologi och tvångssteriliseringar. Det var framför allt några artiklar av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter 1997 som anslog tonen. För Zaremba var det självklart att ett huvudmotiv för att genomföra framför allt 1941 års steriliseringslagar var att kunna finansiera socialdemokraternas sociala reformer; han gör till exempel en direkt koppling mellan införandet av barnbidraget och en ökning av antalet steriliseringar. De icke önskvärda kostade pengar och nu blev det Medicinalstyrelsens uppgift att ”förse triviala sparsamhets- eller ordningsskäl med välklingande psykiatriska diagnoser” påstod Zaremba.
Han menade också , som Sverigedemokraterna idag, att kopplingarna till Hitlertyskland var självklara.  Ja, i själva verket var den svenska steriliseringspolitiken bara en slags omvänd nazism; skillnaden var att i Sverige var det social missanpassning, inte rasbegreppet som var det centrala. På tidningarnas kultursidor och borgerliga ledarsidor fick Zarembas teser om folkhemmets mörka sidor snabb och många gånger okritisk spridning.

Rasbiologin blev under några år ett slags Folkhemmets överideologi och uppgiften att 63 000 svenskar tvångssteriliserats av socialdemokratiska regeringar kablades ut över världen. Som Håkan Blomqvist övertygande visat (I Aftonbladets nätupplaga 3 augusti) var varken rasbiologi eller steriliseringspolitik någon socialdemokratisk uppfinning. Det var en mainstream-riktning inom politik och vetenskap under mellankrigstiden (Zaremba däremot avvisar dem som framhåller tidsandan).
Sverige var inget undantag. 1934 och 1941 års lagar antogs under stor enighet, bara några vänsterkritiker och frisinnade liberaler bjöd motstånd. För många var det självklart att psykiskt sjukas eller ”mindervärdiga elements” möjligheter att fortplanta sig skulle begränsas. 63 000 steriliserades fram till att lagen avskaffades i slutet av 1970-talet. Närmare 6 000 beräknas ha steriliserats under tvång, i huvudsak kvinnor, 15 000 som villkor för att kunna bli utsläppta från anstalt. På ytterligare andra kan trycket ha varit stort. En betydande grupp av de som frivilligt ansökte om sterilisering var utslitna gravida kvinnor som på samma gång kunde få abort.

Enligt historikern Mattias Tydén, en av våra främsta experter på steriliseringspolitiken, drevs steriliseringarna på av framför allt två aktörer: läkarna och lokala fattigvårdsbyråkrater och barnavårdsmän. De centrala politikerna hade bara begränsat inflytande över politikens implementering. Däremot var steriliseringarna aldrig något socialpolitiskt projekt eller någon förutsättning för den centralt utformade socialpolitiken, menar Tydén.
Våren 1933 lämnade 1 250 kvinnor in en petition till regeringen De representerar hela den kvinnopolitiska eliten, från höger till vänster. Ett huvudkrav var en lagstiftning om sterilisering. Andra rörde rätt till abort och sexualupplysning. Några rasbiologiska argument fanns inte med, det handlade om att ge kvinnor möjlighet att skapa ett drägligt liv.

Under de kommande åren skulle kvinnornas organisationer gå i spetsen för att driva igenom en politik som skulle underlätta en sådan utveckling. Barnbidrag, moderskapspenning, bostadssubventioner för barnrika familjer, fri skollunch, studiestöd, förbud att avskeda gravida kvinnor, ja, det som idag betraktas som kärnan i den svenska välfärdspolitiken. ”Det var inte genom operationskniven den nya människan skulle skapas”, skriver Yvonne Hirdman. Det skulle ske med fostran, bildning, propaganda, upplysning – och inte minst sociala reformer.
Historikern Norbert Götz menar att folkhemmet har blivit en del i en nutida politisk kamp som präglas av mytbildning och ideologiproduktion. Han kritiserar forskare och pubicister som kopplar samman folkhemsvisionen med nazisternas folkgemenskap. Folkhemmet var en demokratisk utopi grundad på
idén om alla människors lika rättigheter och förpliktelser som inte har något att göra med nazisternas socialdarwinistiska tolkning av begreppet folk. Folkhemmet bars upp på tron på politiken.

Tvångssteriliseringarna – hur många tiotusental det nu rörde sig om – var en skamlig del av Sveriges moderna historia. Ansvaret faller tungt på den tidens ledande politiker, läkare och byråkrater på olika nivåer. Att syftet – för en del – var att skapa bättre människor och ge folket drägligare levnadsvillkor ändrar inte detta omdöme. Men att påstå att steriliseringspolitiken bara är folkhemmets, och därmed den solidariska välfärdspolitikens andra sida, är ett ideologiskt påstående, utan grund i vetenskaplig forskning. De som skapat och spritt denna fake history får nu skörda vad de sått i Sverigedemokratisk tappning.

Kjell Östberg