På frihjul i valtider


Det är valtider och du ska skriva en krönika. Men det mesta är redan skrivet. Du funderar ett tag på att skriva om någonting helt annat än valet. Till exempel om hur du som cyklist både skäms över och blir vansinnig på andra cyklister som inte visar hänsyn i trafiken, som förstör för vettiga cyklister, precis som dåliga hundägare förstör för de hundägare som plockar upp efter sina hundar och sköter om dem på ett bra sätt.

Om du skulle välja att skriva om inkorrekta cyklister skulle du kunna koppla dem till det hyperindividualiserade samhälle som både sossar och moderater i många år formstöpt Sverige till att bli. Du skulle kunna jämföra de hänsynslösa männen i tights – de där som gärna ignorerar det faktum att gångare och cyklister ofta behöver samsas om utrymmet – med den hänsynslösa kapitalismen.
Då skulle du osökt kunna komma in på det irriterande faktum att partiledarutfrågare aldrig någonsin frågar de partiledare som förespråkar kapitalism om de kan nämna ett exempel i världshistorien där kapitalismen faktiskt har fungerat. Detta medan samma utfrågare med ett självgott leende, som om hon just har kommit på den avgörande, avslöjande frågan, ber vänsterledaren Jonas Sjöstedt nämna ett exempel i världshistorien där socialismen har fungerat. När han svarar att välfärdsstatens Sverige delvis är ett exempel på det ser hon ut som en lycraman som blivit tvungen att stanna vid rött ljus.

Om du fortsätter med ditt cykeltema skulle du kunna likna välfärdsstaten Sverige vid en långfärdscyklist som har packat ekonomiskt och eftertänksamt och vet hur hen ska använda packningen för att det ska fungera i det långa loppet. För att saker och ting ska räcka. För att hen inte plötsligt ska stå där utan det väsentliga, utan mat och dryck och tvål, utan en fungerande vård, skola och omsorg.
Du skulle kunna skriva att Sverige var en riktig långfärdscyklist när det var världens jämlikaste land. Ett land där allt skulle räcka till alla. Innan partiledare som Carl Bildt och Göran Persson bestämde sig för att köra landet rakt in i kaklet på diverse olika sätt. Som manliga cyklister i lycratights kör rakt in i gångare längs Årstaviken i Stockholm, trots att det på flera skyltar utförligt står att cyklister bara får använda gångbanan på fotgängarnas villkor.
Du skulle kunna gå så långt att du skriver att politikerna bara borde få använda samhället på folkets villkor. Frågan är bara hur det ska gå till när så pass stora delar av folket är så uppjagade och skrämda av sakernas tillstånd, av konsekvenserna av alla politiker som varit ute och cyklat i sin hantering av det allmänna under så många år. När folket riskerar att skylla punkteringen på någon annan än den som snittade gummit och släppte ur luften ur systemet.
Du skulle kunna likna debattnivån i samhället vid den där bilisten som hade parkerat mitt i cykelbanan trots att det är förbjudet, och sedan körde på cyklisten som sparkade till bilen för att den stod i vägen.

Om du drev din cykelanalogi hela vägen fram till mållinjen skulle du kunna påpeka att det är dags för Sverige att bli en långfärdscyklist igen. En cyklist som tänker på att kroppen ska hålla länge, som fördelar tyngden jämnt och visar hänsyn eftersom hen vet hur viktigt det är att trafiken fungerar för alla, att ingen känner sig förfördelad eller utanför. En långfärdscyklist som inte övertrasserar jordens resurser och som inte bidrar till klimatförändringarna.
Du skulle kunna avsluta med att fundera över varför det finns så få partier som skulle kunna klassas som långfärdscyklister. Varför det är så mycket lycra överallt. Så många förhastade slutsatser. En sådan brist på insikt när det gäller hur packningen ska fördelas. Brist på förståelse för hur lätt det är att det blir punktering om cykeln inte sköts om och hanteras varsamt.
Fundera över varför det är så fult att vara socialist när det är kapitalismen som har slitit ned däcken så att vi nu rullar på fälgarna.

Emma Lundström