En blygrå selfie från Almedalen


Almedalsveckan. Måndag. Vänsterns dag. Den börjar med ett slag i magen: nyheten att nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen har fått polistillstånd att ha ”torgmöte” på Södertorg fem timmar varje dag mellan tisdag och söndag. Strax intill de lokaler RFSL brukar använda under veckan.
Bisarrt nog har NMR redan fått tillstånd att hålla torgmöte tre gånger inne på själva Almedalsområdet. Att nazisterna nu även får ha ”bokbord” och dela ut flygblad på Södertorg är förkastligt. Polisen säger att de har behandlat den våldsbejakande organisationen som vilken organisation som helst och att dess närvaro inte kommer att innebära några säkerhetsrisker. Men polisen vet troligen inte hur det känns för de människor för vilka NMR utgör ett reellt hot. Nazisternas tillstånd får RFSL Ungdom att ställa in sin medverkan under veckan.

Vi åker ändå in. För att det är Vänsterpartiets dag och för att NMR och SD inte äger vår stad. Inte äger den politiska arenan. Även om politiska partier på högerkanten gör allt för att sopa banan för dem.
Det regnar. Södertorg är ännu nazistfritt. Här har det gått att köpa brända mandlar i den lilla kiosken i alla år. Den gotländska sorten. Rosa, fyrkantiga bitar av sötma.
Regnet faller. Det har blåst stormvindar i flera dagar. Nu börjar det mojna en smula. Framför oss på väg mot Almedalen går två människor med jackor som det står SD på. En man och en kvinna. De håller varandra i handen. Det är nästan så att jag förväntar mig att de ska ta hoppsasteg. Nöjda med att ha lyckats dupera så pass stora delar av folket att tro att de är på den lilla människans sida. När de egentligen går hand i hand med storkapitalet och deras politik skulle vara ödesdiger för alla oss som kallas vanligt folk.

En av oss har en sandwichskylt på sig. Hon är en del av Gotlands Fredsgrupp och samlar namn för att lägga press på regeringen att ratificera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen.
Vart vi går möts vi av glada tillrop, just för de där skyltarnas skull. Folk ber om att få skriva på. Namninsamlandet går som en dans. De allra flesta vi möter tycker att Sveriges flört med Nato är skamlig och att det borde vara totalförbud på kärnvapen.
Trots att det regnar är det som vanligt fullt med folk vid Hamnplan och i hamnen. Prefabricerade skyltar och PR-producerade budskap. Kanske är det därför så många blir så glada av den hemmagjorda sandwichen mot kärnvapen. Den är betydligt mer på riktigt än det mesta här.

Havet är blåskimrande askgrått. Vågorna slår mot stenarna. När det påträngande myllret blir övermäktigt finns Östersjön där som en gammal bekant. Jag står en stund vid kanten och funderar över att det idag är normalt att ett rasistiskt parti är en del av Almedalsveckan och att polisen anser att en nazistisk organisation är som vilken organisation som helst.
Sedan går jag över gräset in mot Almedalen och hamnar framför en skylt med uppmaningen att ta en Almedalsselfie för att låta folk veta att jag är här och att jag tror på demokratin. Skylten är som en sammanfattning av hur urholkad demokratin kan kännas ibland. En selfie gör ingenting för att stärka den. När Almedalen har blivit ett ställe där vi ska ta selfies för att framhäva oss själva kan det kännas lite väl meningslöst att vara här. Men det finns så klart fler dimensioner.
Jag är här för att visa att det fortfarande finns en vänsteropposition. För att vi ska vara så många som möjligt framför Jonas Sjöstedt när han talar. För att Vänsterpartiet, med alla sina fel och brister, trots allt är det enda partiet som utmanar mitten-höger-extremhögerordningen.

Vid Almedalsdammen står en mamma och ett barn precis där vi brukade mata änderna när jag gick på dagis. Annars är det folktomt. Almedalsveckan är ju ett ganska missvisande namn. Det är bara partiledartalen som äger rum här. Det övriga minglet sker på alla ställen i Visby utom just i Almedalen. Även om det ligger lite rosa och gråsvarta kuddar fastkedjade vid varandra för eventuella mysstunder under en soligare dag.
Men det är ändå här i Almedalen som veckan har valt att fira sitt femtioårsjubileum med en liten informationskampanj. Med en kavalkad av bilder där till exempel Olof Palme står bland hönor och Olof Johansson sitter på en förstubro. ”Det är rätt att göra uppror” står det på skylten som tydligen gäller perioden mellan 1968 och 1977. Men den här perioden då, tänker jag för mig själv. Vi behöver ett rikstäckande socialt uppror nu med. Mot avvecklingen av välfärdssamhället. Mot snedfördelningen. Mot missuppfattningen att det är några ensamkommande flyktingar som är orsaken till att det ser ut som det gör, inte en politik som gynnar de som redan har och drabbar resten.

På caféet Kärlek ser vi Brasilien slå ut Mexiko i VM. Men Mexiko har just fått en vänsterregering så det jämnar ut sig. Dessutom sätter vänstersegern guldkant på regnmolnen. Vi firar med en kopp te i källarvalvet på Hedbergs, som är ungefär som det alltid har varit och känns som hemma. Stans första veganfik. En oas för oss som längtat efter ett bokcafé där det kunde hållas sköna spelningar och politiska möten.
Klockan hinner bli sju och när vi kommer ner till Almedalen är det redan knökfullt framför och runt den stora scenen. Duggregnet strilar över oss alla medan Jonas Sjöstedt håller ett välavvägt – om än lite väl statsmannamässigt – tal om det Sverige som skulle kunna vara, om vi satsade på rätt saker, som lika och bra vård, skola och omsorg för alla, betydligt färre avdrag för de rika och en rejäl omställning till ett jämlikt och hållbart samhälle.
– Utförsbacken för svensk välfärd började inte när unga lämnade Afghanistan för att komma undan förföljelse och förtryck, den började när socialdemokrater och höger tillsammans gjorde en marknad av välfärden och skapade ett skattesystem som är riggat för de rika, säger han, drar flera paralleller till Astrid Lindgrens sagor och får rejäla applåder.

När folksamlingen börjar skingras ser jag ståuppkomikern och debattören Özz Nûjen i vimlet just som han får en tröja som det står Mer mänsklighet på. Kvinnan som ger honom den heter Annika Eiranson. Hon berättar att Mer mänsklighet är en fortsättning på nätverket Vi står inte ut, som bildades vintern 2015/16 för att asylmottagandet skulle bli bättre:
– Rörelsen har vuxit och inför valet vill vi att människor ska tänka lite mer på hur de vill vara och vilket Sverige de vill leva i. Vi tipsar inte om några politiska partier men tänker att man kan tänka efter utifrån någon form av solidarisk och medmänsklig värdegrund.
Hennes kompanjon, Anders Göransson, menar att rörelsen alltmer kommit att fokusera på att behandlingen av ensamkommande är ett av fler exempel på den avhumanisering som sker idag.
– Det är dags att tänka efter. Vad är medmänsklighet egentligen? Det kan vara andra grupper i samhället också som behöver den omsorgen, säger han och berättar att reaktionerna på deras budskap för det mesta är leenden och tummen upp:
– Det är roligt eftersom det här är något som ganska nyligen har börjat lanseras, detta att se hur vi behandlar de ensamkommande som en del av ett större mönster, att vi måste ta hand om varandra.
Annika Eiranson påpekar att Özz Nûjen inte är den enda som har velat ha en tröja med Mer mänsklighet på. Ett exempel är vänsterpartisten Christina Höj Larsen som står med tröjan på sig en bit bort.

Medan vi står och pratar om mänsklighet går ett gäng svartklädda ungdomar förbi. För några år sedan hade jag klassat dem som någon sorts emosar. Lite deppiga och pessimistiska och på sin höjd apolitiska. Men inte höger. Det är lite chockartat att se att de alla har stora SD-knappar på sig. Vi åker hem med en olustig känsla i magen. Känslan av att det tyvärr inte räcker att tala om mänsklighet och solidaritet för att få det här samhället på rätt köl igen. Även om det är hedervärt.
På kvällen får SVT:s ”oberoende” politiske kommentator, Mats Knutson, på sitt borgerligt snustorra och fisförnäma sätt, som vanligt förkasta Vänsterpartiets politiska agenda som helt omöjlig att förverkliga.
Som tur är så är det inte Mats Knutsson som bestämmer vad som är görbart och inte i den här världen. Och som tur är finns det fortfarande en hel del människor som kämpar för att vi ska ta oss till ett bättre samhälle för alla, utom möjligen de superrika.

Text och foto: Emma Lundström