Den judiska palestiniern

Morfar var Israels första ambassadör i Sverige, pappa var general i Israels armé. Själv propagerar han för bojkott, desinvestering och sanktioner mot Israel. Internationalen träffade Miko Peled i ett soligt sommar-Stockholm.

Miko Peled växte upp i en familj som tillhörde Israels militära och politiska elit. Hans far var general under sexdagarskriget 1967, då Israel ockuperade Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Sinaihalvön. Hans morfar var en av staten Israels grundare och undertecknade Israels självständighetsdeklaration. Själv tjänstgjorde Miko Peled som fallskärmsjägare i en av IDF:s elitförband.

Mikos systerdotter dödades av en palestinsk självmordsbombare 1997. Det drev Miko Peled att söka efter en sannare historia om Israel och Palestina. Det har förändrat hans liv, vilket han beskriver i boken Generalens son – en israels resa genom Palestina. Nu reser han världen runt och berättar sin historia – om hur han, från att varit en övertygad sionist, blev en propalestinsk aktivist och tydlig förespråkare för bojkott av staten Israel.

Jag träffar Miko Peled under hans korta besök i Sverige. Han har aldrig varit så här långt norrut i världen förut och det kanske dröjer innan ha får anledning att besöka Sverige igen. Men en koppling till Sverige finns bakåt i släkthistorien. Miko Peled berättar för mig att hans morfar Avraham Katznelson var stationerad i Stockholm i egenskap av Israels förste ambassadör för Skandinavien1950–1956.

Bokomslaget

Bokomslaget

I boken följer vi Miko Peleds personliga resa i skuggan av sin dominante far, Matti Peled, känd israelisk general –och senare också fredsaktivist.

Miko Peled beskriver målande hur det var att växa upp i Jerusalem, mitt i den inre krets av sionister som grundade och styrde den då fortfarande unga staten Israel, och om sin tjänstgöring i den israeliska armén. Han låter läsaren följa med i de första trevande försöken till dialog med palestinier, och hur han steg för steg blir en del av den marginaliserade judiska solidaritetsrörelsen som arbetar mot israels ockupation.

Ungefär halvvägs igenom boken höll jag på att storkna av att först tvingas läsa en i mitt tycke förljugen sionistisk historieskrivning, för att sedan genomlida en självförhärligande beskrivning av en vit judisk man som full av energi agerar ”White Saivour” när han flänger runt i Mellanöstern och USA för att skapa fred och ställa allting till rätta, efter att sett ljuset och insett sin roll som förtryckare.

Miko Peled skrattar gott när jag beskriver min reaktion:

– Det var svårt för mig också när jag skrev boken. Jag ville gå direkt till slutet och delge alla smarta insikter jag fått i processen som ledde fram till att jag skrev den. Jag tycker inte helt och hållet om mig själv så som jag beskriver mig i början av boken. Men som min förläggare så klokt sa: ”Tänk på att läsaren inte är i slutet på boken när hen börjar läsa, utan i början; precis som du själv var. Du beskriver en process och måste låta tankarna mogna i takt med dig själv. Det är ju den förändringen som är själva historien här.”

Jo, hela perspektivet förskjuts ju mot slutet av boken och i efterordet.

– Men du är i gott sällskap. Den palestinska författaren Susan Abulhawa, hon som skrivit boken Morgon i Jenin, reagerade på ett liknande sätt när hon läste boken som research innan hon i rollen som moderator skulle leda ett samtal med mig i New York. Jag fick reda på det långt senare när hon i en text i webzinet The Electronic Intifada erkände att hon ”100 sidor in i boken var tillräckligt irriterad för att be om att bli befriad från uppdraget att intervjua Miko Peled”. Men det var ju där jag var då, och majoriteten av israelerna är fortfarande kvar där.

Jag kom själv precis tillbaka från Palestina och reste via Tel Aviv. Och bredvid mig på planen satt en israelisk man bosatt i Sverige som var på väg ner till ett bröllop. När han fått klart för sig att jag var gift med en palestinska och var på väg till Ramallah på Västbanken började han skämta med mig på ett oerhört kränkande sätt: han talade högt så att alla omkring kunde höra ”ÄR DU BEVÄPNAD? (…) ÄR DET DÄR ETT BOMBBÄLTE?!! Åh, NU ser jag det var ju ditt säkerhetsbälte”. Jag var faktiskt orolig för att planet inte skulle lyfta med mig ombord eftersom flygvärdinnorna blev riktigt nervösa av hans högljudda pladder. Det blottade den smärtsamma verkligheten att de flesta Israeler inte vet ett skit om sina grannar vars land de ockuperar och att hela det enda kitt som håller det ojämlika Israeliska samhället samman är rädsla…

– Rädsla och hat. Vi får inte glömma hatet här. Själva staten Israels fundament är byggt på våld, från dag ett. Det finns en obefogad paranoid rädsla för ”Araberna” som de flesta judiska israeler får i sig via moders­mjölken, kombinerad med en verklighet som faktiskt är våldsam. Framför allt handlar det om våld som drabbar palestinier, ett våld som varje israel internerar och lär sig utöva under sina obligatoriska två eller tre år som värnpliktiga.

Och så säger israelerna att allting skulle ordna sig om palestinierna bara slutade att lära sina barn att hata.

– Yeah right. (ironisk grimas) Det är egentligen otroligt hur LITE palestinierna faktiskt hatar sina förtryckare.

Om vi utgår från den lägesbeskrivning om du just levererade, så är det svårt att se hur embryot till en rättvis fred i Israel/Palestina skulle kunna komma inifrån det israeliska samhället självt.

– Nej, det är ju uteslutet. Ingen förtryckare i världshistorien har någonsin gett upp sina privilegier frivilligt. Israel är en kolonial bosättarstat som förr eller senare kommer att falla samman av sin egen tyngd. Men för att inte alla palestinier på marken ska hinna dödas eller fördrivas innan det sker, krävs att det skapas ett tryck inifrån från palestinierna, och utifrån från omvärlden.

Vad kan du med din bakgrund göra för att vara en del av lösningen och inte en del av problemet?

– Göra det jag gör nu: Resa runt och prata med såna som dig om vikten av BDS. Jag kan stödja och delta i det folkliga motståndet på Västbanken. Att vara född som privilegierad israelisk jude, och veta vad jag vet, tvingar mig moraliskt att kämpa för rättvisa. Jag kan stå längst fram, mig kommer soldaterna antagligen inte att skjuta. Jag behöver inte vara orolig för att gripas, eftersom jag vet att jag släpps dagen efter, utan att misshandlas eller att som palestinierna riskera att hamna i limbo av administrativt förvar på grund av militärlagar där jag kan hållas fängslad i månader eller år utan rättegång.

Men om du har rätt, och Israel som judisk stat är dömd av historien att gå under, vad är i så fall alternativet?

– Ett sekulärt icke-rasistiskt Palestina för alla som bor där, oavsett religion eller etnicitet.

Staten Israel kan aldrig någonsin bli legitim. Det är en stat som grundades som ett kolonialt projekt, och liksom alla andra koloniala stater bygger den på rasism och användningen av våld mot ursprungsbefolkningen. Israel skapades genom etnisk rensning när 750 000 palestinier fördrevs. För dom av dina läsare som vill veta mer om detta rekommenderar jag min vän historikern Ilan Pappes böcker.

Det framgår av efterordet att du sedan boken skrevs har skilt dig och träffat en palestinska. Hur gick det sen: är ni fortfarande ett par?

– (skrattar) Jo, jag och Fadwa gifte oss. Och vår dotter Shuruq, vars namn betyder soluppgång på arabiska, är snart tre månader gammal.

Mabruk! (Grattis!) Jag är själv gift och har barn med en palestinska.

– Tack! Och grattis själv. I går stoppades faktiskt Shuruq av israeliska soldater vid en checkpoint i Palestina för första gången sitt liv. Anledningen var att hon inte hade något israeliskt visum på sitt amerikanska pass. Därför blev hon nästan nekad tillträde till ”Israel” från ”Västbanken”. Hon reste med sin mamma, mormor och moster, palestinska kvinnor som alla hade giltigt israeliskt ID.

Vad kan jag säga? Välkommen till Ockupationen min dotter! Det här är Israel.

Marco Jamil Espvall

Generalens son – en boks resa till Sverige

Kjersti Rekve

Kjersti Rekve

Att Miko Peleds bok finns översatt och utgiven på svenska är helt och hållet en kvinnas förtjänst. Jag växlade några ord med Kjersti Rekve som översatt och givit ut den svenska upplagan nästan helt på egen bekostnad. Första gången Kjersti Rekve hörde talas om Miko Peled var på nätet. Hon lyssnade på en föreläsning på Youtube och imponerades av hans förmåga att förklara problematiken i Israel/Palestina så enkelt och klart:

– Han höll sig på gräsrotsnivå och det är på den nivån alla förändringar och revolutioner startar, säger Kjersti Rekve.

Hon sökte efter hans bok The Generals Son; Journey of an Israeli in Palestine med förhoppningen att den skulle finnas på svenska, vilket den inte gjorde.

– Jag beställde den engelska versionen och sträckläste den. Efteråt tänkte jag att denna bok måste komma ut på svenska. Så under hösten och vintern 2014/2015 arbetade jag med att översätta boken. I mars 2015 kunde jag överlämna den kompletta översättningen till det amerikanska förlaget Just World Books och sedan väntade jag… och väntade…

Hösten 2015 erbjöd Kjersti förlaget att hjälpa till med att kontakta svenska förlag för att få boken publicerad på svenska. Hon skickade utdrag ur manuset till både stora och små förlag. I februari 2016 fick hon positiv respons från ett förlag. Tiden gick och Kjersti pushade på med jämna mellanrum och lobbade för boken, i en lång utdragen process. I november 2016 hade bokförlaget en slutdiskussion och omröstning och det blev en knapp majoritet för… Nej tack!

– I det läget fanns det två alternativ för mig: Det ena var att ge upp. Det andra var att ge ut boken i egen regi. Det första alternativet förkastade jag efter 5 sekunder. Det andra alternativet var mer intressant.

Nästan tre år efter att Kjerstis översättningsprojekt startade publicerade hon Generalens Son; en israels resa genom Palestina på svenska sommaren 2017, via förlaget Recito som är specialiserade på små upplagor och print on demand.

– Jag hoppas att du som läser boken på svenska blir lika uppmuntrad som jag blev att delta i gräsrotsrevolutionen. För visst känner vi oss hjälplösa många gånger och tänker – vad kan egentligen jag göra för att förbättra situationen för palestinierna?

Ja, vad kan vi göra Kjersti?

– En sak som man absolut kan göra är att bojkotta israeliska varor. Är apelsinerna, grapefrukten, dadlarna från Israel? Köp dem inte. Bojkotta SodaStream – hitta alternativa kolsyremaskiner. Kort sagt, häng med i BDS-rörelsen (Bojkott, Deinvestering, Sanktioner). BDS fungerade i Sydafrika och kommer att fungera på Israel, avslutar Kjersti Rekve.

Marco Jamil Espvall