Dags att släcka kapitalismen

▶ Vilket samhälle kan vi leva i ?
▶ Nyliberalismen är svarslös
▶ Solidariteten är grunden

Brandsommaren 2018 ställer oss inför oräkneliga frågor. Många får vi vänta med att söka lösa tills efteråt, som praktiska lärdomar inför det kommande. Brandflygplan, helikopterkrokar, skyddsavbränning och begränsningslinjer. Myndighetsansvar, tillståndsgivning, eldningsförbud och evakueringar. Åsikter står som spön i backen, mänskliga misstag uppförstoras, åtgärder missförstås, uppgifter virvlar runt som askflagor. Men så är det vid katastrofer.
Andra frågor kan vi lämna därhän, som skattesänkarmoderaten Beatrice Asks svammel om elcykelpremier, rasistiska ”orsaksförklaringar” om muslimer och fatwas, eller konspirations-mytomanska idéer om att ”någon måste ha tänt på”.

Men till det övergripande, rentav existentiella, hör vilket samhälle vi vill, och kan, leva i.
Forskningen är noga med att skilja på väder och klimat, men förnekar förstås inte sambanden. I ett varmare klimat blir topparna fler, torkan längre, extremerna värre.
För att motverka en accelererande uppvärmning krävs global omställning av energiutvinning, produktion, konsumtion, trafiksystem och den välbeställda minoritetens levnadssätt – en omställning av själva samhällsorganisationen.

Att den nyliberala kapitalistiska samhällsmodellen inte har en chans att bemästra klimatkrisernas värld är uppenbart för många. Salig Margaret Thatchers evangelium ”There is no such thing as society” multnar sedan länge i historiens kompost. Avregleringar, marknadsomvandling, privatiseringar och skattesänkningar är inte svar på överlevnadsfrågorna.
Här krävs istället mångdubbelt starkare samhällsstrukturer, gemensamt ansvar med demokratisk hushållning och styrning – både lokalt och som övergripande strukturer.

Vågen av samhällssolidaritet underifrån för släckningsarbete och branddrabbade ger glimtar av vilka mänskliga förmågor som kan utvecklas inför överväldigande utmaningar. Inte så att allt och alla ständigt kan stå mobiliserade till det yttersta. Men samhällsorganisationen kan gynna respektive försvaga sådan solidaritetsanda och praktik.
Den kapitalistiska utvecklingsmodellen som bygger på det privata näringslivets vinstjakt och söker utvidga denna till allt fler områden, pressar människor i det idealiserade egenintressets riktning och försvagar det gemensamma. Vi behöver inte nedrustad svensk räddningstjänst eller järnvägsnätets sönderfall, för att förstå det.

Vår tids förödande finanskriser, för att inte tala om 1900-talets världskrigshistoria, borde ha lärt oss vad låt-gå-kapitalismens samhällsklyftor och depressioner kan åstadkomma. Idag betalar vi åter stigande priser för det kapitalistiska egenintressets ansvarslöshet och söndertrasning av det gemensamma.
Nu står vi inför en ny klimatverklighet vars yttersta och barbariska förhållanden länge konfronterat många andra människor på planeten, så grymt manifesterad av brandmassakern i Grekland där kombinationen glödande hetta och den nyliberala utpressningspolitikens försvagade samhällsstrukturer anas bakom de förkolnade resterna.

”Socialism eller barbari!”, så formulerade Rosa Luxemburg alternativen för ett sekel sedan. Den stalinistiska eran i Ryssland och öster satte för många istället ett likhetstecken mellan de två. ”Socialism” kom att upplevas som den nedskitande motsatsen till ansvar för människor och miljö. Erfarenheten blockerade för någon generation även kunskapen och möjligheterna i de socialistiska strävanden som länge engagerade miljontals människor världen över, lärdomar vi behöver nu.

I grunden handlade dessa om de många arbetande och maktlösa människornas strävan efter demokratisk, jämlik och ansvarsfull – ja, säg gärna hållbar – förvaltning av vårt samhälles förutsättningar och möjligheter. Just det behov som ljuder i nödsignalerna från brandplatser, evakueringar och räddningsinsatser.
”De borgerliga produktions- och kommunikationsförhållandena, de borgerliga egendomsförhållandena, det moderna borgerliga samhället, som har framtrollat så väldiga produktions- och kommunikationsmedel, liknar häxmästaren som inte längre förmår behärska de underjordiska makter han frambesvärjt”, skrev kommunistiska manifestet för mycket länge sedan. Utan att egentligen ana att den handlade om vår arts själva överlevnad.