Börja prata politik!

Det bästa sättet att hålla oss splittrade, slå sönder facklig och politisk arbetarorganisering är att få oss att bråka sinsemellan om klädval, ursprungsland, om vi ska be och i så fall i vilken riktning. Det skriver Arash Gelichkan.

Det finns många saker jag för egen del ogillar. Att titta på fotboll, följa Melodifestivalen, lyssna på Coldplay, gå till moskén. Men det skulle aldrig falla mig in att politisera personliga intressen. Fotboll med alla dess baksidor i form av massiv korruption och åter-kommande huliganvåld är ändå aldrig något jag skulle vilja förbjuda. Den personliga frihet jag åtnjuter att odla mina intressen och forma mina tankar kan bara finnas så länge den tillerkänns alla. Om jag vill förbjuda andra att titta på fotboll eller bära slöja så kan jag inte förvänta mig att de ska respektera min rätt att titta på dokumentärer och vara ateist. Behandla andra såsom du vill bli behandlad själv. De demokratiska fri- och rättigheterna vilar på detta kontrakt. Den som underminerar denna ömsesidiga överenskommelse genom att stänga moskéer – eller för den delen fotbollsarenor – angriper demokratin.

Demokratiska fri- och rättigheter gäller alla oavsett var man är född, vilken hudfärg man har eller vilken religion man tillhör. Om de bara gäller vissa så har de upphört att vara rättigheter – då är de privilegier som tilldelas och kan fråntas efter de styrandes nycker. I en sekulär demokrati är religionen ingen politisk fråga. Att människor tror på gud, bär religiös klädsel och har en gudstjänstlokal ligger utanför politikens domän. Andra har rätt att ogilla dessa företeelser för egen del – precis som jag starkt ogillar fotboll – men det hör inte hemma på den politiska arenan med förslag om förbud och inskränkningar.

Självklart får man inte begå brottsliga handlingar som till exempel misshandel, olaga tvång och hot. Sådana handlingar är straffbara för alla oavsett om man är muslim, kristen eller fotbollsfan. Ett barn som med hot och bestraffningar påtvingas slöja eller pressas till idrottsprestationer av föräldrar är redan idag en fråga för sociala myndigheter och juridiska instanser. Det kräver ingen lagändring, bara att myndigheter har resurser att se till att lagarna efterlevs.

Att däremot förbjuda slöjan eller fotbollar med hänvisning till sådant är ett ingrepp på den personliga friheten för andra. Samhället måste bygga på en balans som både ger den som vill bära slöja rätt att göra det och förhindrar att någon påtvingas den. Man kan inte kväva den ena rättigheten för att försvara den andra. En annan sida är att man måste förstå att ett förbud i teorin och praktiken är olika saker. Människor måste uppleva lagar som legitima för att mestadels efterleva dem och myndigheter måste ha tillräckligt med resurser att lagföra de få som inte gör det.

En lag om slöjförbud skulle strida mot grundlagar och internationella konventioner – det är befogat att se det som en illegitim lag, som bryter mot grundläggande regler och lagar för en demokrati. Framförallt hos muslimer skulle det skapa en känsla av förtryck och att efterlevnad av en sådan lag innebär en acceptans av orättvisor och självförnedring. Motsatsen i dagens Iran med statligt slöjtvång utmanas mer eller mindre öppet av kvinnor i städer som drar bak slöjan allt mer. Man kan helt enkelt inte beordra hur kvinnor ska klä sig under någon längre tid – inte ens med moralpoliser i varje gathörn.

Den som vill ha slöjförbud, tänker denne verkligen att svensk polis ska ta tid från att bekämpa kriminalitet till att jaga beslöjade kvinnor på stan? Andra saker som inte fungerar att förbjuda: alkohol, fildelning och – som allt fler länder begriper – cannabis för eget bruk. Att skriva något i en lagbok uppfyller inte alltid tänkt syfte, ibland motverkar det rentav syftet eller medför oacceptabla konsekvenser.

Den främsta anledningen till att vi inte ska göra politik av religion och fritidsintressen är att det finns politiska frågor på riktigt, frågor som berör folkets villkor. Vi behöver jobb, någonstans att bo, trygghet vid ålderdom och sjukdom, ren luft att andas och möjlighet att förverkliga oss.

Att någon bär slöja eller att en arabisk röst hörs på en parkeringsplats i Växjö någon minut på fredagen är inte företeelser som är avgörande för folkets livsvillkor. Däremot finns det ett stort motsatsförhållande mellan de superrikas intresse av att tjäna så mycket pengar de kan på vår arbetskraft och vårt intresse av att leva ett gott liv. De tjänar mer pengar om de håller våra löner och villkor nere. Därför måste de förhindra att vi enas och ställer krav. Det bästa sättet att hålla oss splittrade, slå sönder facklig och politisk arbetarorganisering är att få oss att bråka sinsemellan om klädval, ursprungsland, om vi ber och i så fall i vilken riktning och så vidare.

Nej, det är dags att börja prata politik. I Sverige ökar klyftan mellan en superrik elit och alla vi andra snabbare än i något annat västland. Det har skett ett enormt skifte av resurser från den offentliga välfärden till några rika få genom skattesänkningar, privatiseringar och privata vinster i den skattefinansierade välfärden. Vi har avskaffat förmögenhetsskatten och arvsskatten, chocksänkt bolagsskatten, infört generösa skatteavdrag som nyttjas mest av de välbeställda. 100 miljarder kronor årligen i jobbskattebidrag, ett räntebidrag som snart kommer kosta 70 miljarder kronor årligen, en skatteflykt där vi går miste om minst 46 miljarder kronor under ett år och flera miljarder i välfärdsvinster. Hur mycket skattesänkningar och lyxbidrag för de rika tål Sverige?

Vi behöver en politik för oss och inte de rika. Vi som blir av med vår assistans, vi som tvingas föda barn i baksätet och vi som dör i cancer-köerna. Vi som utförsäkras, vi som inte hittar ett jobb och vi som bor på en kompis soffa eller hamnar ute i vinternattens kyla. Vi som vet att klimathotet tickar som vår tids största politiska fråga. Vi har fått nog av att man aldrig pratar om oss. Vi har fått nog av det här skvallret om andras kläder, bönelokaler och matvanor. Höj nivån, skärp till er och börja prata politik istället.

Arash Gelichkan