Tage Erlander i historisk närbild

Harpsund Chrustjov, Erlander och tolk i den berömda ekan 1964.

 

Författaren och journalisten Olle Svenning har under årens lopp gett ut en mängd böcker av samhällspolitisk art. Här kan nämnas Socialdemokratin och näringslivet (1972), Vänstern i Europa – de nya liberalerna (2000), Göran Persson och hans värld (2005) och Hövdingen – Hjalmar Branting (2014). I sin nyutkomna bok År med Erlander tecknar han en bild av Sveriges statsminister – och det inrikespolitiska skeendet 1966-1968 – utifrån sin roll under denna period som nära medarbetare till denne.

Under den svenska efterkrigstidens första decennier var det ett faktum som alltid var sig likt: att socialdemokratin innehade makten och att Tage Erlander var statsminister. När Erlander efterträdde Per-Albin Hansson som regeringschef 1946 trodde många att denne i folkdjupet relativt okända gängliga värmlänning var en tillfällig övergångslösning, men han kom att sitta kvar oavbrutet i hela 23 år. Ingen folkvald i ett borgerligt demokratiskt system i världen har någonsin innehaft ämbetet under en längre tid – när han slutligen överlämnade stafettpinnen till Olof Palme 1969 var det knappast någon svensk som inte kände till honom.
Mot bakgrund av detta är det förvånansvärt sparsamt med tecknade biografier över hans levnadsbana.
Statsvetaren Olof Ruin kom 1986 ut med I välfärdsstatens tjänst – Tage Erlander 1946-1969, men det var först historikern Dick Harrison som förra året i Jag har ingen vilja till makt (se Internationalen 47/17) följde huvudpersonen från vaggan till graven. Men Olle Svennings ambition är inte att nedteckna någon regelrätt biografi över Erlander utan hans ärende är att ge ”en subjektiv skildring inifrån statsrådsberedningen under ett dramatiskt politiskt skeende 1966-68”, som han uttrycker det.
Dramatiken i sammanhanget låg i att socialdemokratin fick vidkännas ett svidande nederlag i kommun- och landstingsvalet 1966, då partiet backade med hela åtta procentenheter och landade med den tidens mått mätt på tämligen blygsamma 42 procent. Det Svenning försöker visa fram är vägen till ideologisk nyorientering och revansch i riksdagsvalet 1968, Erlanders sista val och en klang och jubelföreställning där socialdemokratin landade på 50,1 procent.

Allt tar sin början med att Svenning vintern 1966 får ett telefonsamtal till sitt hem i Malmö och ett erbjudande om en anställning i den tidens statsrådsberedning, med uppgifter som att vara en av Erlanders talskrivare, svara på brev från allmänheten och hålla koll på utvecklingstendenser inom kultursfären, en uppgift som inte minst bestod i att vara uppdaterad när det gällde nyutkommen skönlitteratur med samhällelig bäring. I statsrådsberedningen blev den unge Svenning arbetskamrat med ett antal andra yngre socialdemokrater på väg uppåt i karriären, av vilka de mest namnkunniga var den sedermera statsministern Ingvar Carlsson, den blivande finansministern Allan Larsson, tidningsmannen och diplomaten Anders Ferm samt Valfrid Paulsson, Naturvårdsverkets första generaldirektör.
Denna grupp kom att tilldelas epitetet ”Erlanders pojkar” och dess viktigaste funktion för statsministern var nog i rollen som ”sparringpartner” till honom på det dagliga morgonmötet där stort som smått på den politiska agendan avhandlades. Olof Palme fanns inte då i statsrådsberedningen utan var kommunikationsminister och sedermera utbildningsminister, men hans ande svävade ändock över gruppen – inte så sällan sa Erlander ”vi får nog höra vad Olof säger”.
Den bild som här avtecknas över politikens villkor är något av en idyll, långt från dagens hetsiga politiska tempo. På morgonmötet fanns det utrymme för mer djuplodande ideologiska diskussioner, som när Erlander påpekade att ”vi måste ha med något om socialismen” när han funderade på ett av alla de tal som han årligen höll. Det fanns även tid till att diskutera såväl aktuell skönlitteratur som mer renodlad politisk litteratur samt nyutkomna avhandlingar. Media hängde inte heller statsministern hela tiden hack i hälarna. Erlander höll endast två utannonserade presskonferenser om året, annars var det hans pressansvarige Ivar Sundvik som höll kontakten med media.
Vad är det då för bild av 60-tals Sverige som tonar fram mellan bokens pärmar. Ja, självklart trycker Svenning på att det var en tid med hög ekonomisk tillväxt där det fanns utrymme för såväl ansenliga reallöneökningar som sociala reformer. Mellan raderna skymtar det dock fram att allt inte var frid och fröjd. Svenning nämner den låginkomstutredning som svart på vitt visade att stora samhällsgrupper levde under mycket knappa omständigheter och C H Hermanssons kartläggning över att makten i näringslivet i stort var koncentrerad till 15 familjer. I backspegeln relateras det ofta nostalgiskt till denna period som ”det ljuva 60-talet”, men det är en sanning med modifikation. Inte minst frodades fortfarande en intolerans mot det som uppfattades som avvikande, som att exempelvis homosexualitet ännu definierades som en sjukdom (fram till 1979). Och alla gifter och kemikalier inom industrin hade knappt ens börjat att kartläggas och än mindre åtgärdas – tänk exempelvis på alla arbetare som fick sina lungor förstörda av asbest!
Som vanligt är Svenning behaglig att läsa. Han lyckas därtill att mejsla fram en bild av människan Erlander där inte bara politikern utan även den kulturintresserade och bildade personligheten samt den familjekäre och ängsliga hypokondrikern träder fram. Hans samhälleliga rundmålningar ger också en hel del lärostoff.

Den här gången når dock inte Svenning ända fram. Det han brister i är att ge en mer utvecklad förståelse av hur socialdemokratin kunde vända valnederlaget 1966 till den stora segern 1968. Visst hade säkerligen Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 21 augusti detta år betydelse för valet i september; att fler människor slöt upp bakom den stabila socialdemokratin i en global orostid, att jämföra med Per-Albins segerval 1940 – med 53,8 procent av rösterna – mitt under brinnande världskrig. Dessutom hade Erlander redan före valet klart aviserat att det skulle bli hans sista, vilket kan ha bidragit till att hans landsfadersaura inbringade ytterligare röster, för en del blev kanske att rösta på honom ett sätt att ta farväl av ett riksmonument.
Svenning menar att socialdemokratin efter debaclet 1966 radikaliserade sin politik, men han går inte i land med att konkretisera hur denna radikalisering manifesterades. Och i sin förlängning i vilken mån den spelade en betydelsefull roll för valvinsten 1968? Vad handlade det mer om än Olof Palmes tydliga uttalanden i Vietnamfrågan? Han lyfter fram omslaget till en ”aktiv näringspolitik” och en ”långt gången jämlikhetspolitik”, men vad var dessa omslags faktiska innehåll? Här skymtar det vid några passager i texten exempelvis fram att en ny statlig investeringsbank såg dagens ljus, men vari bestod denna banks uppdrag? Och vad hände egentligen på kongresserna 1967 och 1968? På vilket sätt fördjupades jämlikhetspolitiken och på vilket sätt kom det att göra avtryck i valrörelsen 1968?
Invändningen till trots är dock År med Erlander en läsvärd bok, vilken alla som är intresserade av samhälle och politik under 1960-talet har behållning av.

Anders Karlsson

 

År med Erlander
Olle Svenning
Albert Bonniers förlag, 2018