Spanien: Högern kollapsade och vänstern missade chansen

1 juni 2018. Mariano Rajoy blir bortpetad från premiärministerposten. Foto: Pool Moncloa/Diego Crespo

Etablissemanget är djupt skakat, Spaniens regim från 1978 har kollapsat. Partido Popular är djupt misskrediterat och har tvingats bort från makten. I detta historiska läge för den radikala vänstern ägnade sig tyvärr vänsterpartiet Podemos åt politiskt självskadebeteende och försatte sin chans att få upp sina frågor på agendan. Alex Fuentes ger oss sammanhangen.

 

Vi har sagt det tidigare. Det spanska högerpartiet Partido Popular (PP), arvtagare till diktatorn Francisco Franco och regeringsparti fram tills för några dagar sedan, är ett skurkparti. Detta blev en officiell sanning i och med att Riksdomstolen efter nio års utredningar dömde ett flertal högt uppsatta högerpolitiker till fängelse som en följd av korruptionsskandaler som pågått decennier. Högerpartiet har finansierats med tvättade pengar och tagit emot mutor åtminstone sedan slutet av 1980-talet. Partiets finansiering visade sig vara kvalificerad kriminell verksamhet och har lett till högerpartiets största politiska kris någonsin. Etablissemanget är djupt skakat, Spaniens regim från 1978 har kollapsat. Tidigare påståenden om korruption inom PP har partitoppen avfärdat som ”konspirationsteorier”, som ”aldrig kommer att kunna bevisas”, hette det. Redan 2009 fällde till exempel dåvarande premiärminister Mariano Rajoy dumdryga kommentarer om en av sina hårt ansatta ministrar: ”Klockan är tolv och Bermejo har inte avgått”. Strax därefter tvingades Bermejo göra sorti. Så har det låtit i fall efter fall, i en kronisk förnekelsestrategi. Men nu har Riksdomstolen slagit fast att korruptionen omkring Gürtelaffären (Gürtel är en av de högerpolitiker som dömts för finansiella brott och mutor) har varit så omfattande runt om i landet att det är klart för alla som har ögon att se med, att PP är ett brottsligt parti.

Flera korruptionsåklagare har under åren haft fullt upp med att reda ut maffiakulturen inom PP. En av skumraskfigurerna, en lokalpolitiker i kommunen Majadahonda, fick för egen del inte den ekonomiska utdelning han hoppats på, och surade därför till och började spela in sina samtal. Det avslöjades så mycket korruption att skandalen växte lavinartat, och åklagarmyndigheten tvingades tillsätta flera allmänna åklagare i utredningsarbetet. Ett antal partistyrelseledamöter, bland annat partikassören Luis Bárcena, hade tidigare dömts för inblandning i diverse korruptionsaffärer och dömdes på nytt till 33 års fängelse.
Inte mindre än 29 av 37 anklagade dömdes till sammanlagt 351 års fängelsestraff. Även den ångerfulle kommunpolitiker från Majadahonda som spelat in sina kumpaner fick sin beskärda del av straffet och får drygt fyra års fängelse. Gürtel fick 51 års fängelse, han lyckades nämligen bryta mot nästan alla paragrafer i strafflagen som förknippas med korruption. Det handlar om enorma summor, miljoner och åter miljoner euro. Riksdomstolen talar om ”ett autentiskt och effektivt system för institutionell korruption genom manipulationsmekanismer för central, autonom och lokal offentlig upphandling genom nära och kontinuerliga relationer med inflytelserika medlemmar i partiet”.
Riksdomstolens domslut briserade som en politisk bomb och fick oväntade politiska konsekvenser, Det socialdemokratiska PSOE vaknade plötsligt till liv och riktade ett misstroendevotum för att få Rajoy att kliva av, medan högerkonkurrenten Ciudadanos krävde att nyval skulle genomföras omedelbart. Ett ursinnigt PP betraktar nu PSOEs ledare Pedro Sánchez som ”politikens Judas i Spanien” i knä på ”terrorismens arvingar”. Under den senaste tiden har flera massiva folkliga protester mot regeringens högerpolitik ägt rum och det är i denna politiska kontext som tillfället att bli av med högerregeringen uppstod.

I detta historiska läge för den radikala vänstern ägnade sig tyvärr vänsterpartiet Podemos åt politiskt självskadebeteende och lyckades trassla in sig i en egendomlig intern omröstning och missade ett historiskt tillfälle att agera offensivt och få upp sina frågor på den politiska agendan. Nyligen gick Podemos generalsekreterare, Pablo Iglesias, tillsammans med Irene Montero som leder Podemos parlamentsgrupp och även är Iglesias partner, ut och meddelade att de hade tagit ett banklån på 540 000 euro för att kunna köpa en villa i utkanten av Madrid. Borgerlig media var inte sena att utnyttja detta och drog i gång ett oetiskt och gränslöst drev mot Podemos radarpar. Bland Podemos medlemsbas uppstod en frustration, när hela Podemos existensberättigande ifrågasattes. Förvisso har inget olagligt eller ens oetiskt skett, men det är klart att händelsen påverkade alla inom Podemos. Iglesias beklagade sig över att borgerlig media gav sig just på honom och inte andra toppolitiker som faktiskt äger flera villor. Men nu handlade det om Podemos. Medias drev ledde till att Iglesias och Montero utlyste en intern omröstning inom Podemos. Om en majoritet av medlemmarna underkände villaköpet skulle båda ha avgått och lämnat sina politiska uppdrag. En majoritet såg naturligtvis hyckleriet i detta och försvarade sina ledare samtidigt som kritiska röster i partiet anklagades för ”illojal” verksamhet. Anticapitalistas, den radikala vänsterströmningen inom Podemos, betraktade banklånet som en privatsak men såg den interna omröstningen som ett uttryck för politisk omdömeslöshet.
Några kända ansikten i Anticapitalistas deklarerade att de själva föredrar att leva som de lär och därför bor i samma typer av bostäder som väljarna de företräder.
Att bo i villa kanske representerar en viss livsstil om man så vill, och man kan tycka att det är olämpligt eller inte, men det har ingenting med partiets politiska principer att göra. Ett personligt beslut gjordes emellertid till politik med påföljden att Podemos i praktiken gjordes ansvarigt för ett personligt beslut som tillhör privatsfären. Medlemmarna ställdes inför ett dilemma: att stödja ett Iglesias villainköp eller skjuta sig själva i foten. Politiskt är detta orimligt. Varför bjuda på detta spektakel i ett läge där PP haltade omkring som ett skadskjutet djur, misskrediterat i en skandal av kolossala proportioner, och dessutom hårt pressat på grund av krisen i samband med debatten som uppstod kring repressionen mot självständighetsrörelsen i Katalonien.

Anticapitalistas tog avstånd från omdömeslösheten och fick ledningens ilska emot sig. Den interna omröstningen visade att 68 procent av partiet ställde sig bakom ledarna medan en tredjedel underkände dem. Det finns utan tvivel olika politiska synsätt i organisationen.
Den 31 maj fördes en febril debatt i parlamentet kring misstroendevotum, under tiden satt premiärministern gömd i 8 timmar på en restaurang i närheten. Podemos gav sitt stöd till PSOE:s misstroendevotum mot Rajoy, och ville ”kasta ut de korrupta”. Även katalanska och baskiska nationalistiska partier gick emot Rajoy. Dagen därpå gick misstroendevotumet igenom och högerns Rajoj fick lämna regeringen, och den socialdemokratiska Pedro Sánchez sade sig vara beredd att ta över premiärministerposten. Högern skyndade sig att döpa den nya regeringen till ”Frankensteins regering”.
Kung Felipe VI utnämnde den 2 juni Pedro Sánchez till den sjunde premiärministern sedan den pseudo demokratiska regimen infördes1978 efter diktatorn Franco. Det är självfallet hälsosamt att den korrupta partihögern är väck från den politiska makten. Men sett ur vänsterperspektivet hade ”Frankenstein” redan innan Rajoys fria fall gett sitt stöd till högerpartiets budget vilket Podemos är kritiskt mot. Socialdemokraternas partiledare och nya regeringschef Sánchez var väldigt tydlig när han vände sig till de besegrade: ”Hoppas ni förhåller er lojala till den nya regeringen med samma lojalitet som PSOE visade er i opposition”. Detta hindrade inte Podemos Pablo Iglesias från att komma med förhoppningsfulla inviter om en ”gemensam progressiv” regering.

Man kan inte utesluta att PSOEs nya regering i sin regeringsförklaring inkluderar några av de krav som lyfts fram i samband med de senaste folkliga mobiliseringar som ägt rum i Spanien. Men den nya regeringen kommer inte i grunden att ändra den utstakade ekonomiska högerpolitiken. Näringslivet kräver redan nu att PSOE ska bevara det ”grundläggande” från den förra regeringen; det vill säga dess arbetarfientliga ”arbetsrättsliga reformer”.

En vänster värd namnet måste göra motstånd mot borgerlig politik även om den levereras av en socialdemokratisk regering. Att fälla Rajoys högerstyre i parlamentet är en sak, men man måste också gå emot hela den nyliberala politiken. Allt annat blir halvmesyrer. Podemos ställs nu inför ett dilemma. Antingen blir partiet socialdemokraternas vänsteralibi eller så väljer det att driva en konsekvent opposition från vänster.
Pablo Iglesias drömmer om att sitta i en regering tillsammans med PSOE samtidigt som Anticapitalistas uppmanar till kamp mot varje åtgärd som innebär åtstramningspolitik. Det är mycket som står på spel, kampen mot den ekonomiska eliten och deras nya politiska kort (Ciudadanos) samt PSOEs proborgerliga linje kommer att stå i centrum. Men kampen för ett annat Spanien avgörs inte i parlamentet utan av ett mobiliserat folk på gator och torg och arbetsplatser.
Hur man än vrider och vänder på saken återstår för vänstern uppgiften att bygga upp en politisk folkrörelse som går mot strömmen för att angripa roten till problemet – den kapitalistiska kroppen i ett Europa med växande bruna fläckar.

Alex Fuentes