Måns Rosén – desinformatör eller superkompetent?

Foto: Hamza Butt

Den svenska statsapparaten grundare Axel Oxenstierna lär ha sagt: ”Vet du inte, min son, med hur litet förstånd världen styrs?” Ett sentida exempel på denna brist på förstånd är regeringens vårdutredare som påstod sig kunna rädda 500 liv men istället bidrar till utarmning av sjukvården utanför storstäderna. Men inte nog med det. Som chef för SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, dolde han risker med psyko­farmaka som kan leda till självskadebeteende och självmord.

 

År 2015 lade Måns Rosén fram en rapport om hur ökad koncentration av högspecialiserad vård ska ”ge mer effektivt utnyttjande av hälso- och sjukvårdens resurser” under titeln Träning ger färdighet. Koncentrera vården för patientens bästa. Det var närmast pinsamt att se hur en berömvärt ambitiös reporter fullständigt smulade sönder denna rapport i Dokument Inifråns tvådelade dokumentär Den stora sjukhusstriden som sändes i SVT den 2 och 9 maj.
Rapportens ofta upprepade mantra är att centralisering sparar 500 liv årligen. En siffra som inte stämmer med verkligheten, vilket gör socialminister Annika Strandhäll mycket upprörd när hon intervjuas i dokumentären, eftersom hon med fog förutsätter att en utredning ska ge väl underbyggda uppgifter.
En enig regering och riksdag har fattat beslut om centralisering av vården vilseledda av en person som enligt socialutskottets Karin Rågsjö (V) är ”superkompetent”. Men inga slutsatser kan dras av Måns Roséns utredning eftersom han jämför vitt skilda patientgrupper och på grund av patienternas svåra sjukdomar förväntade frånfällen, som dessutom räknas flera gånger. Rapporten har underkänts för publicering i vetenskaplig tidskrift.
Konsekvenserna för sjukvården på landsbygden är svåröverskådliga: försämrad kirurgisk kompetens och kompetensöverföring, omänskliga sjukresor och förtvivlat långa operationsköer.
Men Strandhäll har fler anledningar att vara upprörd över Roséns otillförlitlighet.

Enligt Rättsmedicinalverket begick 69 personer under åren 2015 och 2016 självmord med vanliga adhd-preparat i kroppen. Mellan åren 2011 och 2017 använde 905 barn mellan tio och 19 år dessa narkotikaklassade preparat i självmordssyfte eller självdestruktivt.
Ett ovisst antal av dessa fall hade kanske kunnat undvikas om Måns Rosén inte undanhållit viktiga fakta om effekter och risker med dessa medel. Under hans chefskap kom Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, 2012 med sin länge efterlängtade rapport om adhd-behandling. Där återfinns, på sidan 16, följande uppseendeväckande mening: ”Det går inte att bedöma nytta och risker vid en längre tids behandling (mer än 6 månader).” Detta påstående upprepas i Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer 2016.
Men detta påstående är inte sant. Det finns ett flertal undersökningar som har det gemensamt att de inte kan påvisa någon långsiktig nytta.

I sin kunskapsöversikt 2002 (kortversion 2004) framhöll Socialstyrelsen MTA-studien, The Multimodal Treatment Study of Children With AD/HD, som en milstolpe i barnpsykiatrins utveckling till evidensbaserad disciplin: ”MTA-studien är utan tvivel den största, mest omfattande och inträngande empiriska undersökningen av behandling av adhd hos barn. Den kommer sannolikt att ha stor inverkan på den framtida inriktningen på forskningen av behandling av adhd.”
Denna ”milstolpe” följdes upp i ambitiösa utvärderingar efter tre, sju och åtta år. Varför var det då efter tio år som om den aldrig hade funnits?
William Pelham, en av studiens huvudforskare, kan föra oss närmare gåtans lösning. Så här såg Pelhams omsvängning ut efter treårsutvärderingen: ”Barnens tillväxt avstannade så att de inte växte lika mycket som andra barn avseende såväl längd som vikt. I den tidiga studien överskattade vi de positiva effekterna av medicinering. Vi trodde att om barnen medicinerades längre så skulle resultatet bli bättre – men det stämde inte. Det finns inga bevis för att medicinering är bättre än ingenting. Kortsiktigt kan medicinering hjälpa barnet att uppföra sig bättre, på längre sikt gör den det inte – och denna information måste föräldrar vara mycket medvetna om.”

Det är den tidiga överoptimismen som ligger bakom den skenande ADHD-medicinering i Sverige. På första plats avseende medicinering av pojkar mellan 10 till 14 år ligger nu Arjeplogs kommun med 18,3 procent, på andra plats kommer Ockelbo kommun med 16,3 procent. Socialstyrelsen hävdar att adhd kan drabba fem procent.
Efter kritik från undertecknad i Dagens Medicin mot det upprepade påståendet att det saknas långtidsundersökningar, återvände MTA-studien från den stora glömska dit den förpassats när den inte gav önskat resultat. I en replik tvingades då Måns Rosén förklara varför man ignorerat den en gång så hyllade undersökningen.
Huvudargumentet är frånvaro av placebokontroll men Rosén måste rimligen inse att frånvaro av placebobehandlad kontrollgrupp inte är en särskilt relevant invändning vid undersökning av euforiframkallande medel. Om man till exempel undersöker alkoholeffekter med vatten som kontroll (placebo) är studien knappast blind för deltagarna och därmed värdelös. Det betyder dock inte att det är omöjligt att undersöka positiva och negativa effekter av alkohol – eller adhd-medel.

Roséns andra argument är att MTA-studien innebar att ett fåtal deltagare (under tio procent) även medicinerades med dexamfetamin. I Sverige pågår exakt samma typ av kompletterande medicinering med detta likartade amfetaminpreparat. MTA-studiens negativa resultat gällande psykostimulantia kan alltså inte avfärdas. Trots en i vissa fall förstärkt medicinering erhålls ingen långsiktig effekt.
Europeiska läkemedelsmyndigheter vägrade 2011 att godkänna Concerta för vuxenanvändning med motiveringen: ”Inga positiva effekter för vuxna av metylfenidat. Allvarliga skadeverkningar och negativ nytta/risk-balans. Klara bevis för att Concerta kan orsaka ångest, depression, tics, aggressivt/fientligt beteende och starkt oroliga tillstånd. Man kunde inte ens påvisa någon kortsiktigt positiv effekt (efter sju eller tretton veckor). Risken att drabbas av maniska/psykotiska tillstånd, abnorma tankar och beteende samt villfarelser ökade trefalt. De försvann när medicineringen upphörde. Det finns i normala doser en euforisk effekt med avsevärd missbruks- och spridningsrisk. Vuxna kan försöka skaffa sig diagnosen adhd för att komma åt metylfenidat på ett legalt sätt.”

Dessa fakta publicerade Rosén inte i Sverige. Här hade den biologiska psykiatrin hunnit satsa så mycket prestige på psykostimulantia att psykiater till och med underlåter att skicka in obligatoriska anmälningar till biverkningsregistret.
Socialminister Annika Strandhäll talade om detta rapporteringskrav i riksdagen den 19 januari i år: ”Det [är] självklart så att det redan i dag finns ett tydligt rapporteringskrav när det gäller läkemedelsbiverkningar. Redan misstanken ska rapporteras till Läkemedelsverket.”
Ändå är det så att inte ett enda av de 69 dödsfallen under åren 2015 och 2016 har rapporterats till Läkemedelsverkets biverkningsregister. Av över 900 självskadebeteenden 2011 till 2017 finns endast tre i registret.

Måns Roséns utfästelse att vårdkoncentration sparar 500 liv föranledde vårdutskottets Karin Rågsjö att i Dokument Inifrån illavarslande fråga sig vem som nu kan hänvisa till det kommunala självstyret för beslutsfattande. Nu när Roséns siffror är vederlagda har vi sett vådan av att lita blint på beställningsverk utförda av statsapparatens ”superkompetenta” utredare.
19 april i år gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att utreda de enorma regionala skillnaderna i diagnostik och medicinering av adhd, samt bakomliggande psykosociala och socioekonomiska faktorer. Delredovisningen ska ske 30 oktober och ger oss en ny möjlighet att utröna med vilket förstånd världen styrs.

Lars Lundström