Macron smörar för Putin, medan Mélenchon bygger allians med Udaltsov

Jean-Luc Mélenchon och Sergej Udaltsov

Två franska politiker besökte nyligen Ryssland. Den ene var president Emmanuel Macron, som plötsligt verkar redo att mjuka upp förbindelserna med Vladimir Putin, efter de senaste hoten från Donald Trump om att starta ett handelskrig mot EU. Den andra var den franske vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon som istället reste till Ryssland för att träffa socialisten Sergej Udaltsov och bygga en allians för att gemensamt bekämpa nyliberalismen och krigshetsen.

 

Den 25 maj inleddes Ekonomiskt forum i Sankt Petersburg, ett årligt återkommande möte för ryska politiker och affärsmän, men också internationella gäster som uppmanas att investera i Ryssland. De senaste åren har de utländska gästerna från EU och USA dock varit få, till följd av det nya kalla kriget och västvärldens sanktioner mot Ryssland. Men i år blev det något helt annat.
På plats i Sankt Petersburg fanns bland andra Japans premiärminister Shinzo Abe, Kinas vicepresident Wang Qishan, IMF:s chef Christine Lagarde, och den som fick mest uppmärksamhet Frankrikes president Emmanuel Macron, som också representerade EU. Vad dessa herrar och en dam har gemensamt är att de den senaste tiden har utsatts för den amerikanska presidenten Donald Trumps humörsvängningar och hot om handelskrig.

Christine Lagarde från IMF prisade Putins nyliberala reformpolitik och att Ryssland, som hon sa, vill vara en viktig del av världshandeln. Det står i bjärt kontrast till IMF:s växande

Emmanuel Macron träffar Vladimir Putin. Foto: Kreml

missnöje med Donald Trumps inriktning på amerikansk protektionism och stopp för diverse frihandelsavtal. Som när han övergav Trans-Pacific Partnership (TPP), ett frihandelsavtal i Stillahavsområdet vilket innebar att Japan förlorade mycket av sin handel med USA, vilket förklarar varför Shinzo Abe nu vill knyta närmre band till Ryssland. Även Kina vänder sig allt mer mot Ryssland, till följd av Donald Trumps ständiga verbala angrepp mot landet.
På senare tid har Trump även tagit ton mot EU och hotar med att införa strafftullar på europeiskt stål och aluminium. Emmanuel Macron, som sedan han blev Frankrikes president 2017 också har fått rollen som EU:s ansikte utåt och ”liberalismens sista hopp”, reste nyligen till USA för att försöka övertala Donald Trump om att inte införa tullarna, samt att inte säga upp kärnavtalet med Iran. Men Macron misslyckades.

Emmanuel Macrons närvaro vid forumet i Petersburg, efter flera år av västerländsk bojkott, var utan tvekan ett försök att sträcka ut en hand till Ryssland och att försöka charma Putin, som han kallade för ”käre Vladimir”. Macron gick till och med så långt som att säga att han förstår Rysslands oro över Natos östutvidgning, och erkände att detta har varit ett brott mot den överenskommelse som den dåvarande amerikanske presidenten George H W Bush och den siste sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov gjorde 1991 när ryssarna drog bort sina trupper från Östeuropa. ”Jag tror att ett misstag som gjorts under de senaste 20 åren – jag kommer att säga det helt öppet – är att Nato inte har stått fast vid vad man en gång lovade”, sa Macron: ”Det har orsakat en legitim rädsla i Ryssland. Vi har inte levt upp till det som Ryssland hade rätt att förvänta sig av oss.”
Även om han därmed medgav att Nato har en delskuld till Ukrainakrisen, framförde han också pliktmässig kritik mot Rysslands annektering av Krim och inblandning i Syrienkriget. Men han påpekade också att dessa konflikter bara kan lösas med Rysslands hjälp och att alla parter måste försöka mötas på mitten. Det är en stor skillnad i relationerna mellan EU och Ryssland jämfört med stämningen för bara ett par veckor sedan.
Kortsiktigt är det Iranavtalet som nu får EU och Ryssland att nära sig varandra, då man hoppas att man trots USA:s avhopp ska kunna rädda avtalet. Varken Ryssland eller EU vill ha krig med eller över Iran. Men även handelsfrågor börjar nu väga in. Frankrike, precis som Tyskland, var tidigare en stor handelspartner med Ryssland och har förlorat mycket på EU:s och USA:s sanktioner mot landet. Om USA nu dessutom vill försvåra handeln med EU, är det ganska naturligt att många EU-länder öppnar upp för normaliserade handelsförbindelser med Ryssland igen.

Putins regim är också beroende av internationell handel och Rysslands ekonomi är nästan helt baserad på råvaruexport, främst av olja och gas. Putin kunde därför glädjas över att franska affärsmän som deltog vid forumet tillsammans med Macron nu tecknade avtal med Ryssland värda över en miljard euro. Putin är heller inte långsint, utan kan glömma gammalt groll för att återupprätta normala relationer, på samma sätt som han snabbt förlät Turkiets president Erdogan efter att denne sköt ner ett ryskt stridsflygplan över Syrien.
Det är kanske för tidigt att säga om pendeln nu har börjat svänga på riktigt, och svenska politiker och massmedier kommer vara sist att fatta. Men om EU under Macrons ledning är berett att börja lyfta sanktionerna mot Ryssland för att främja handeln igen, som ett alternativ när USA inför tullar, så kan en vändning som gör att Putin blir insläppt i den europeiska värmen igen komma snabbt. För inte så länge sen hade Frankrike ett par presidenter som hette Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy, vilka båda var bundis med Putin. För att inte tala om Tysklands Gerhard Schröder och Italiens Silvio Berlusconi. Idag framställs det som att det bland Europas politiker bara är ”extremister” till höger och vänster som eftersträvar goda kontakter med Ryssland. Men traditionellt har de varit nyliberaler som Putin själv.

Det vore så klart positivt om den nuvarande kalla kriget-stämningen med tillhörande krigshets kunde avvärjas, men det finns ingen anledning att vara nöjd om EU:s närmande till Ryssland sker på fel grunder. EU, som också blir allt med antidemokratiskt, kommer att vara berett att blunda för Putins förföljelser mot oppositionella, på samma sätt som man blundar för förbrytelserna i det kapitalistiska ”kommunistiska” Kina, så länge det går att göra bra affärer. Men det finns andra sätt att förbättra relationerna mellan oss i väst och det ryska folket, för fred och mot den nyliberala politik som såväl Putin som Macron står för.

Tidigare i maj gjorde nämligen en annan fransk politiker ett annat sorts statsbesök i Ryssland. Det var Jean-Luc Mélenchon som är ledare för den vänsterradikala rörelse ”La France insoumise” (Det okuvade Frankrike), den starkaste oppositionskraften i Frankrike just nu mot president Macrons nedskärningspolitik. Men till skillnad från Macron reste Mélenchon inte till Ryssland för att träffa Putin, utan den ryske vänsterledaren Sergej Udaltsov, som nyligen avtjänat ett 4,5-årigt fängelsestraff för sin roll i proteströrelsen mot Putin 2011-2012.
Jean-Luc Mélenchon, som fick 20 procent av rösterna i första omgången av franska valet 2017 (bara 4 procent mindre än Emmanuel Macron), utsattes då för smutskastningskampanjer i franska media och av sina motståndare som beskyllde honom för att vara en ”Putinkramare”. Något som har blivit standardargument mot vänstern i alla länder, speciellt om man är krigsmotståndare. Men Jean-Luc Mélenchon svarade då att: ”Om jag bodde i Ryssland skulle jag rösta på min kamrat Sergej Udaltsov, inte på Putin.”

När den franske och ryske vänsterledaren nu möttes i Moskva var syftet att knyta banden mellan vänsterrörelserna i Europa och Ryssland för att gemensamt forma ett globalt alternativ mot nyliberala åtstramningar och bekämpa militarismen och de inskränkningar i yttrandefriheten som just nu i olika grader pågår i alla våra länder. Konfrontationen mellan Ryssland och västvärlden har redan passerat kalla krigets nivå och de tonsättande medierna på båda sidor av konflikten agerar på många sätt som spegelbilder av varandra. Det här är en farlig upptrappning som i värsta fall snabbt kan spåra ur och leda till ett nytt storkrig.
”Men alla i Frankrike ska veta att det finns progressiva krafter också i Ryssland. För enligt som det framställs i väst, så finns bara å ena sidan Putin, och å andra sidan liberalerna, som Navalnyj. Som om det inte skulle finnas någon vänster i Ryssland, inga arvtagare till Oktoberrevolutionens stora idéer”, förklarade Jean-Luc Mélenchon på presskonferensen: ”Därför har jag kommit till Moskva för att visa att Sergej Udaltsov är min broder.”

Både Mélenchon och Sergej Udaltsov var ense om att det är dags att tänka bortom partipolitiken och bygga utomparlamentariska folkrörelser som engagerar miljoner människor varje dag, och inte bara på valdagen. Exemplen finns, med brittiska Momentum som oväntat förde Jeremy Corbyn till partiledarposten i Labour, eller rörelsen runt Bernie Sanders som nästan lyckades göra en politiker som kallar sig för socialist till en amerikansk presidentkandidat. Med Sanders har Mélenchon ett inplanerat möte senare i sommar för att försöka knyta även honom till den fransk-ryska vänsteralliansen.
Vidare märks framgångarna för Podemos i Spanien, Vänsterblocket i Portugal, den röd-gröna Enhetslistan i Danmark. Dessa nationella vänsterrörelser måste nu också börja samarbeta och bli internationella, inte minst för att motverka krigshetsen, och för att bryta den globala nyliberala kursen som är på väg att styra hela världen mot ekologisk och ekonomisk undergång. ”Vi är redan på frammarsch. Vi har 10 procent av rösterna i Portugal, 20 procent i Spanien, 20 procent i Frankrike”, sa Mélenchon vid presskonferensen i Moskva.

Sergej Udaltsov påpekade att även om Rysslands odemokratiska system gör att Vänsterfronten hindras från att ställa upp i val, så är det tydligt att en majoritet av den ryska befolkningen eftersöker ett vänsteralternativ i politiken. ”15 procent röstade på Kommunistpartiets kandidat vid senaste presidentvalet. Därtill kommer att många vanliga människor som röstar på Putin egentligen delar vänsterns värderingar om social rättvisa, men de skräms och luras av Kreml att stödja den nuvarande regimen. Det är vår uppgift nu att vinna över dessa människor till oss”, menade Sergej Udaltsov.

Per Leander