David Väyrynen vet hur man lyssnar

David Väyrynen har hyllats för sin bok Marken.

David Väyrynen kommer från Hakkas, har 39 och en halv i skostorlek och är poet. I höstas kom hans debutverk, den prosalyriska Marken, en bok som är en kakafoni av röster från Malmfälten i Norrbotten, framförda på en salig blandning av fri och obunden vers, sånger, nekrologer och ren och skär prosa. Det kollektiva och det ensliga får plats. Det arbetsamma, solidariska och eftertänksamma. Skrattet finns där, liksom allvaret. Avvecklingen och kvarstannandet.

Marken hamnade i god jord. Den har hyllats av en enhällig kör, särskilt i norra delarna av landet. Diversearbetaren, kommunpolitikern och ordförande i Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr från Hakkas utanför Gällivare har fått resa land och rike runt för att prata om sin bok. En av dessa föredragskvällar står han på Bokcafé Pilgatan i Umeå och berättar att kollektivet är oerhört viktigt för Markens värld.
– Utan kollektivets betydelse i Malmfälten med omnejd, så hade Marken inte sett ut som den gör. Det är också delvis ett kollektivt verk. Inte bara olika påstådda röster som talar, utan det finns flera exempel på faktiska röster. Jag brukar säga att ungefär 30 procent av den här boken är stulen. Den har funnits tidigare men inte sammanställd på det här sättet. Jag är redaktör 30 procent och författare 70 procent. Det passar mig.
Det han talar om är bland annat vad han kallar för ”found poems”, hittade dikter. Som den hans pensionerade murare till far lämnade på köksbordet i hans lägenhet en gång, en uppmaning: ”David! Köp en liten Koskenkorva ifall man skulle hamna på rockabilly.”
– När jag såg den lappen såg jag en dikt, säger David Väyrynen och berättar att han i många somrar har arbetat på Hakkas enda kvarvarande butik, ICA Polar, och att det har gett honom gyllene tillfällen att lyssna på människor. På hur de pratar och vad de säger:
– Ibland så är det de säger rena dikter. Som den här: ” Jag har då bara ettan, tvåan och fyran och nog sover man lika gott åt dom.”
Vännerna är också en källa till inspiration och hittade dikter.

Någon dag innan besöket i Umeå har David Väyrynen pratat med journalisten Sofia Mirjamsdotter som gör Norrlandspodden tillsammans med Po Tidholm. Sofia Mirjamsdotter påpekade att det känns som att det han skriver måste vara relevant för honom.
– Jag tror att det stämmer. Jag skulle inte kunna skriva någonting som bara är för mig själv. Det måste också ha en relevans för andra. När jag skriver texter så har jag en idé om att de ska stå på tre ben. De ska vara intressanta stilistiskt, för att blidka den litterära parnassen i Stockholm, sen ska de vara talade med vårt språk för att kännas igen och för att vara kommunikativa och sen ska de också innehålla någonting som säger någonting mer än vad texten i sig säger. Någonting som till exempel säger något om en egenskap hos oss byfinnar, samer, malmfältare eller kanske till och med västerbottningar. Det beror på hur mycket ni har identifierat er med Markens folk.
Ett exempel på det är texten Malmfältsmonologer och dess tvillingtext Malmfältsdialoger som var den första texten ur Marken som blev publicerad, i den litterära tidskriften Provins. Det rör sig om fantastiskt fångade brottstycken ur människors liv. Men David Väyrynen menar att han inte självklart trodde att dikterna skulle vara publiceringsbara:
– Jag kanske låter självsäker nu om ni har sett någon intervju med mig där jag har suttit som någon byfinne och kaxat om att jag har skrivit den här boken och att det är så himla viktigt att vårt sätt att tala kommer fram. Men i början var jag inte riktigt lika självsäker. Tänkte att det här kanske kan vara dikt, vi får väl se vad de säger.
Provinsredaktionen blev eld och lågor. Malmfältsdialogerna slog an en ton. Träffade rätt. Han skrev vidare.

David Väyrynen har fått ett luddigt pris av Gällivare kommun. Han har blivit utsedd till kulturambassadör. Trots att han slår bakut mot själva benämningen.
– Jag är ganska allergisk mot det där ordet och vet inte riktigt vad det innebär. Vad händer om jag börjar supa jättemycket? Kommer de att ta ifrån mig mitt ambassadörskap då? säger han och berättar sedan att han fick utnämningen under en hemvändarmässa på Sporthallen i Malmberget och att det finaste med det hela var att flera personer kom fram och tackade honom för boken:
– Hemvändardagen var för att folk ska söka arbete i Gällivare kommun och det var en massa företag som stod och pratade om vilken kompetens de behöver. De som kom fram till mig var framförallt folk som var vanligt klädda. Som till exempel hade Fristadsjacka på sig. Som kanske var där i ett helt annat syfte och inte för att titta på mig när jag fick ett luddigt pris. Det är nog det absolut finaste som har hänt mig. Visst är det roligt att få fina recensioner, det ger ju mycket och ökar bokförsäljningen, men vad man verkligen vill när man skriver en bok är att bli läst. Kanske framförallt som poet med tanke på att poesin är så pass marginaliserad.
En liknande händelse ägde rum när han var på gymmet häromveckan:
– Jag hade stått på något band och sprungit i typ en timme och såg ut som en påse skridskor i ansiktet. Svetten flödade och jag satt och tog igen mig. Då var det en kvinna som kom och böjde sig mot mig och sade: ”Är det du som är David Väyrynen?!”
Kvinnan berättade att hon och hennes make lyssnar på hans bok varje dag och att maken hade stått och stekt köttbullar till den när hon kom hem samma dag.
– Det är så jäkla fint, säger han och tillägger att han till och med får önskemål om vilka dikter han ska läsa upp. På en after work i Kiruna var det en man som ville höra ”den om efternamnen”. En oerhört känslostark dikt som består av lokala namn. Framförallt finska och samiska.

Sedan Marken kom ut har David Väyrynen upprepade gånger fått höra att han har skrivit en bok som bekräftar de stereotypa bilderna av norrlänningarna. Han kan hålla med om att det delvis är sant. Samtidigt är hans bok, som sagt, en kakafoni av röster och tankar. Han menar också att oerhört många bryter mot normerna:
– Vi är ju inte så pass efter häruppe som många vill ge sken av att vi är. Vi har till exempel ett lesbiskt par som bor i Hakkas och som alltid har bott där. Det är ju ingen som har reagerat på det. När man lyssnar på folk som pratar om oss så låter det som att vi stenar folk som inte är heterosexuella. Det är klart att jag bekräftar stereotyper. Å andra sidan kan man inte göra ett verk som ska ta med alla människor. Ingen anklagar Jens Lapidus för att bekräfta stereotypen av stockholmaren som den tungt kriminella undervärldsmänniskan, eller säger att i Göteborg är alla som Rolf och Bettan i Rena rama Rolf.
Han minns hur det var när filmen Jägarna kom 1996. Hur förbannade människor var över skildringen. Att folk i Norrbotten framställdes som tjuvjägare och våldtäktsmän:
– Jag tänkte redan då och har fortsatt att tänka att man alltid måste bredda bilden. Jag kan inte ta ansvar för hela bilden av Norrbotten. Det kan inte Anders Sunna eller Maxida Märak eller Sofia Jannok heller göra. Om vi är intresserade av att bli förstådda så måste vi hjälpas åt att berätta om Norrbotten, säger han och tillägger att det finns gott om kategoriska uttalanden i boken, uttalanden som pekar med hela handen:
– Men det är ju också skönlitteratur. Jag hoppas att Marken inte blir läst som en självbiografi för då ligger jag risigt till. Även om jag håller med om mycket av det som står i den så kan man inte vara sitt eget verk helt och hållet.

Efter några år söderöver flyttade David Väyrynen hem till Hakkas 2011. Nu delar han tiden mellan Gällivare och hembyn som ligger cirka fem mil därifrån. I Gällivare är han kommunpolitiker för Vänsterpartiet. Det är ingen underdrift att säga att han brinner för bygden. Den som avfolkas i snabb takt.
– Men jag kan inte stå och peka med hela handen och säga till folk som flyttat söderut att du är en idiot och nu är det dags att flytta hem igen för vi ska återupprätta Norrlands storhet. Det vore vansinne. Det finns ju miljoner olika skäl till varför man hamnar på ett ställe. Men det är klart, vi kan ju också prata om strukturer. Världen är så mycket mer än bara idéer, säger han och berättar sedan att han nyligen var i Trollhättan och läste ur Marken. Där träffade han också sin pappas moster som är 93 år och som kunde förklara hela släkten med hjälp av fotografier. Före uppläsningen var det en journalist som frågade hur det är att vara handelsresande i litteratur:
– Jag läste en gång om en norrbottnisk författare som cyklade runt och sålde sina böcker. Det slog an en ton hos mig. Behovet och en önskan om att vara ute och träffa folk. Man har suttit själv ett år med en text och man är trött på det. Det är hemskt roligt att vara ute och jag vill fortsätta med det. Men det har också sina nackdelar, man är ju hemifrån så länge.
När David Väyrynen fick NSD:s kulturpris 2017 var det med motiveringen att han ”diktar kraftfullt likt en gudlös laestadianpredikant, om de gamla värdena som håller stånd mot konsumtionssamhället”. Det är en ganska passande beskrivning. Och fint folk söderöver har aldrig jacka.

Text och foto: Emma Lundström

Fakta:
David Väyrynen är född 1983 och uppvuxen i Hakkas i Gällivare kommun.
För Marken har han fått det prestigefyllda stipendiet Rubus Arcticus av Region Norrbotten och NSD:s kulturpris 2017.
Marken är utgiven på Teg Publishing och finns som bok, digital ljudbok och e-bok. Den finns också som EP med tolkningar av Sara Parkman, Torbjörn Ömalm och Pernilla Fagerlönn.