Världen är en testosteronstinn Gotlandsfärja

Häromdagen invigdes ett nytt regemente för första gången i Sverige sedan andra världskriget. Media har rapporterat om hur nya P18 på Gotland har välkomnats av många gotlänningar och om statsministerns tal om ”militära muskler”. Stefan Löfven ska bland annat ha sagt att invigningen av P 18 sänder ett tydligt budskap till omvärlden om att ”vi försvarar vårt land”.
Samtidigt har försvarsminister Peter Hultqvist sett ut som en nöjd skolpojke när han på sista tiden har skrivit under försvarsavtal med både USA, Finland och Danmark, avtal som gör att Sverige tar stora kliv mot Nato.
Och som om det inte vore nog har svenska hushåll återigen börjat förses med en pamflett som ringer 40-tal. Om krisen eller kriget kommer ska delas ut till alla svenska hem och den ska förbereda oss på sådant som cyberattacker, terrorattacker, klimatförändringar och falska nyheter. Pamfletten har bilder på krigsflygplan och familjer som flyr sina hem och där står det att vi inte kommer att ge upp om vi blir attackerade.
Det är över 50 år sedan vi fick en sådan pamflett i brevlådan.
Det är över 200 år sedan vi var i krig med ett annat land.

Det har inte funnits ett regemente på Gotland på 13 år. Men det har funnits en så kallad ”stridsgrupp” på ön sedan 2016, ett resultat av det uppskruvade tonläget i försvarsdebatten och hetsen kring ett Nato-medlemskap.
Stridsgruppens högljudda artilleriövningar vid Tofta skjutfält har gjort flyttfåglarna förvirrade och diskuterats mycket kritiskt bland ortsbefolkningen. Många anser att ett arbete för en hållbar fred inte borde betyda upprustning. Därför är det hjärtliga välkomnandet av det nya regementet som beskrivs i medierna en ensidig bild av en ö där det också finns ett starkt motstånd mot Nato och mot den ökande krigshetsen.
Motståndet är inte konstigt eftersom Gotland har ett utsatt läge och fortfarande bär på minnen av flyktingbåtarna och mörkläggningsgardinerna som sattes upp under en tid när kriget kom alldeles för nära.

Så hur välkommet är det egentligen att det återigen finns ett permanent försvar etablerat på Gotland? Hur välkommet är det att samarbetet mellan det danska och det svenska försvaret förstärks med hänvisning till ”den förändrade hotbilden i Östersjöområdet”? Och hur välkommet är det att Peter Hultqvist har skrivit på en trilateral avsiktsförklaring om fördjupat samarbete med Finland och med ett USA styrt av Donald Trump?
Jag minns hur skönt det var när Gotland blev av med sitt sista regemente. Andelen fulla, testosteronstinna män på ön blev mer balanserad. Det märktes som tydligast på färjorna till och från ön där det kunde vara riktigt obehagligt att befinna sig som ung kvinna när de värnpliktiga drog runt.
Just nu känns hela världen som en testosteronstinn Gotlandsfärja med Donald Trump och Vladimir Putin på kommandobryggan.

Emma Lundström