Usla arbetsvillkor för sydafrikanska vinarbetare

I mitten av mars åkte Johan Torgå – som är aktiv i nätverket Livsmedelsarbetare för solidaritet – tillsammans med en annan svensk aktivist ner till Sydafrika. Syftet med resan var att intervjua lantarbetare. Dessa intervjuer, tillsammans med bakgrundsmaterial, är tänkt att så småningom resultera i en bok. De besökte sammanlagt tio gårdar som producerar vin som säljs på Systembolaget. På bara tre av dessa gårdar sa arbetarna att de hade ordentliga ansiktsmasker och handskar vid besprutning med växtgifter. På sex av tio gårdar uppgav arbetarna att de blivit trakasserade av sin arbetsgivare.

Det som slog mig när jag anlände till Kapstaden var de stora kontrasterna. Staden ligger vid havet omgiven av berg. Naturen i den här delen av Sydafrika är mycket vacker, med höga berg och djupa dalar. Staden är också på ett annat sätt kuperad, med enorma klyftor mellan rik och fattig. Ett arv från apartheid är att bostadsområdena fortfarande till stor del är uppdelade mellan svarta, färgade och vita. Dessutom kommer klassaspekten in naturligtvis. Våra guider från det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU beskrev hur det fungerade.
Om färgad medelklass började flytta in i ett vitt område, så flyttade de vita ut. Samma sak gällde när svarta började flytta in i färgade områden. Det var lite chockerande att se att arvet från det vidriga apartheidsystemet fortfarande levde kvar i sinnet på människor. Den chocken mildrades inte när vi efter en helg i Kapstaden begav oss ut på landsbygden.
Tillsammans med Tumi, som är CSAAWU:s arbetsmiljöansvarige, åkte vi mot Stellenbosch. Staden ligger cirka fem mil från Kapstaden och är omgiven av ett jordbrukslandskap dominerat av vinodlingar. Första stoppet var en gård som ägs av vinproducenten Leeuwenkuil. Vi hade stämt möte med två lantarbetare som hade blivit avskedade. Dessa två bröder berättade att farmen hade blivit uppköpt för inte så länge sedan och att de inte blivit informerade om saken förrän den var ett faktum och de hade en ny arbetsgivare. De misstänkte att förre ägaren inte ville informera om ägarbytet eftersom den nye ägaren Wille Dreyer är ökänd som en otrevlig typ. Den formella anledningen till avskedandet ansåg de vara ett svepskäl. De var övertygade om att den egentliga anledningen var att de sagt ifrån när Mr Dreyer skrek och svor åt deras far. De hade tidigare fått order om att ”bad language” inte fick förekomma på arbetsplatsen. När de sa att de ville ha en facklig representant med på det disciplinära samtalet sa ägaren: ”Ja ring du efter den där fittan i Kapstaden!” Tumi lovade att han skulle ordna matpaket till de två avskedade, genom ett samarbete som CSAAWU har med en progressiv moské.
En bit från lantarbetarnas bostäder hade det tills helt nyligen legat en begravningsplats där flera av de arbetare vi talade med hade släktingar begravda. En dag när de boende såg ut över ägorna var bulldozers på väg att förstöra begravningsplatsen. En kvinna sprang ut och stoppade dem. Hon berättade att det var en begravningsplats och då avbröt männen genast arbetet. Då hyrde ägaren in maskiner och arbetare utifrån som fullföljde arbetet.
Husen som arbetarna bodde i var, liksom på de flesta ställen vi besökte, i ett bedrövligt skick. Det var spruckna väggar, läckande tak, mögel och förfall.

Lantarbetarhem i Stellenbosch.

På en annan gård talade vi med en kvinna vars far dog i en arbetsplatsolycka där ägaren inte betalade ett öre i ersättning. En familj bodde i ett hus på 15-20 kvadratmeter. De var sex personer som bodde där. Toaletten var en äcklig plasthistoria som stod en bit från huset. De verkade inte ha någon sophämtning utan fick gräva gropar där de slängde soporna för att sedan elda upp dem.
Dagen därpå åkte vi till Robertson som ligger cirka 15 mil österut i förhållande till Kapstaden. Resan dit går mellan höga, vackra berg och till slut kommer man in i vindistriktet Breede, döpt efter floden med samma namn. Robertson är ett centrum för vinodling och alldeles intill genomfartsvägen ligger Robertson Winery där det hösten 2016 pågick en tre månader lång strejk. Runt om staden Robertson finns det vingårdar överallt. Med hjälp av Deneco Dube och Malizo Kwinana, två unga organisatörer från CSAAWU, åkte vi ut till några vingårdar.
På en gård som levererar till Robertson Winery var det först ett fackligt medlemsmöte ute på gårdsplanen där arbetarna bor och sedan intervjuade vi lantarbetare medan mörkret föll. Jag pratade med en kvinna och en man.
Kvinnan var drygt 40 år och hade arbetat på farmen sedan hon var 18 år. När hennes dotter blev allvarligt sjuk tog hon en veckas ledigt för att vaka över henne på sjukhuset. När hon kom tillbaka blev hon uppkallad till disciplinära samtal och fick skriva under ett papper. Det visade sig att hon skrivit under sin egen uppsägning. Nu var hon arbetslös. På frågan om hur hon såg sin framtid svarade hon att det är svårt nu men att det antagligen kommer att bli värre.
Den andre var en kille på drygt 20 som hade hoppat av skolan för att hans föräldrar inte hade haft råd att betala. Hans dröm var att bli lärare.

Inom vinodlingen används många olika typer av växtgifter. En fråga vi ställde i våra samtal gällde om de som arbetade med besprutning hade skyddsutrustning som mask, handskar

Fackmöte i kyrka i Slanghoek med Deneco Dube

och skyddskläder. Så gott som alla som jag talade med sa att det inte finns några skydd när man besprutar med växtgifter. På denna gård fick man skyddsutrustning, fast bara när WIETA skulle göra inspektioner. WIETA är en sydafrikansk märkning för etiska viner. Så mycket är den märkningen värd. Dessutom berättade några att de var tvungna att arbeta ute på fälten bara ett par timmar efter besprutning.
Dagen efter bar det av till vingården Slanghoek där det var medlemsmöte för arbetarna efter arbetstid. Mötet hölls i en liten kyrka. Efter en stund kom bonden och var irriterad över mötet och över att han hade förvarnats om mötet för sent. Efter ett tag gick han muttrande iväg. Tre nya medlemmar skrevs in och därefter presenterade Deneco mig och det bokprojekt som jag är en liten del av. I slutet av mötet valdes två ”shop stewards”, det vill säga fackligt förtroendevalda. Dessa utsågs också till att vara mina intervjuoffer. För att sammanfatta samtalen jag hade var det samma problem på denna gård som på de flesta andra gårdar vi besökte: dåliga bostäder, besprutning utan skyddsutrustning, löner som är svårt att leva på.

CSAAWU står inför stora utmaningar och är värda allt stöd. För arbetarna är de ljuset och hoppet om en drägligare tillvaro. De har en strategi för hur saker ska förändras och där är alla ni som köper sydafrikanskt vin eller frukt viktiga. Systembolaget måste börja använda kännbara sanktioner mot de företag som bryter mot koden.
Medellivslängden för lantarbetarna är låg eftersom vuxna och barn lever under extremt hälsofarliga förhållanden på vingårdarna, ändå kan företagen stoltsera med sina certifieringar och Systembolaget säger till konsumenterna att allt går rätt till. CSAAWU anser därför att de etiska certifieringarna legitimerar en grym och ohållbar situation. De talar öppet om att Systembolaget förvärrar situationen i Sydafrika. Det är i dagsläget svårt att inte hålla med dem. Hur många lantarbetare kommer att dö medan Systembolaget gläder sig åt små framsteg?
Prata med de människor ni känner, var med och bygg upp ett tryck på Systembolaget, och sist men inte minst: var med och stöd lantarbetarfackets kamp ekonomiskt. De tillhör de goda krafterna och förtjänar allt stöd.
Att sluta köpa sydafrikanskt vin i allmänhet förvärrar bara situationen för arbetarna. Det är en annan sak om lantarbetarna och deras fackförening uppmanar till bojkott, då kan det vara en effektiv metod. Det som behövs är riktade insatser från Systembolaget med konkreta påföljder för leverantörer som missköter sig.

Text och Foto: Johan Torgå

Stöd vinarbetarnas kamp genom att sätta in en slant på Livsmedelsarbetare för Solidaritets insamling Pg 67 52 18 – 2 eller swisha till 1236535074