På tal om Vattnet

Skådespelaren Kaj Ahlgren i Othems bygdegård på Gotland.

En bygdegård på nordöstra Gotland. En ensam man på scen. Han ordar om vattnet. Det livgivande, nödvändiga, undflyende. Det som det så ofta råder brist på här på den ”magiska ön”. Det som hotas av kalkbrytning och korkade ”sommargotlänningar” som fyller poolerna med dricksvatten när vanliga gotlänningar för länge sedan har slutat att vattna grönsakerna i sina land med annat än regnvatten.

Det är frilansskådespelaren Kaj Ahl­gren som står på den lilla bygdegårds­scenen i Othem medan skymningen sänker sig över en ovanligt varm aprildag.
För två år sedan blev han tillfrågad om att göra en sommarföreställning på Ateljé Y i Dalarna, där han själv kommer ifrån. Han hade tidigare gjort enmansföreställningar på ateljén utifrån Tjechov och Dostojevskij. Nu hade han ingen uppenbar idé. Men så satt han i bilen på väg till hemtrakterna och lyssnade på en bok. Torgny Lindgren läste sina noveller.
Kaj Ahlgren kom på sig själv med att skratta högt under novellen Vatten som tar sig formen av ett brev till länsstyrelsen. Han insåg att den borde vara perfekt för scenen eftersom den är skriven i jag-form och beslutade sig således för att ta kontakt med Torgny Lindgren och be om dennes tillåtelse. Han frågade också om vilken ersättning författaren ville ha.
Svaret kom bara några dagar senare: ”Kaj, tack för hälsning och fråga. Vad gäller de texter jag åstadkommit under mitt liv har jag en enda synpunkt: jag vill att de ska komma till användning. I min fars släkt var alla snickare, de ville att stolarna skulle vara sittbara. Nog därom. Jag önskar dig all lycka med vattnet.”
Välsignelsen var given.

Othems bygdegård.

Så blev också föreställningen Vattnet väldigt mycket som just dessa sparsmakade och fantastiskt fina rader från den västerbottniske mästerförfattaren, och som den novell Vattnet bygger på: ett kärnfullt koncentrat av ett helt liv.
Med hjälp av en stol, en vattenflaska i plast, ett piano och en papperslapp väver Kaj Ahlgren fram berättelsen om hur det egentligen är med vattenkvaliteten på Kläppmyrliden i Västerbottens inland. En fråga som det på länsstyrelsens papper bara finns en rad till att svara på, men som är så mycket större än en rad, så mycket större än länsstyrelsen. En fråga om själva livet.
Med innerlig sång, och skiftningar i röstläge och rörelsemönster växer historien om det äkta paret fram. Paret som tvingas uppleva sinandets obarmhärtighet, inte bara i fråga om brunnsvattnet, utan också när det gäller den inre fruktbarheten. Barnlösa och vattenlösa hankar de sig fram. Men berättelsens mörker fylls med så mycket humor, så mycket dråpligheter, att det frustas till en hel del i Othems bygdegård.
Plötsligt är föreställningen över och vi sitter lite bedövade en stund. Av sista visan. Ett stycke av den ryske sångaren Vladimir Vysotskij.

Efteråt är det frågestund med Kaj Ahlgren och det bjuds på ostmackor och rulltårta. Tanterna i hembygdsföreningen går runt och trugar. Ingen ska sitta rulltårtelös eller med tom kaffekopp. Skådespelaren berättar att Vattnet i hög grad är ett resultat av att han gick ett magisterår på Stockholms dramatiska högskola 2012. Han hade frilansat i åtta år och behövde ny konstnärlig näring.
Det var också vad han fick. Ledaren för utbildningen, skådespelaren och regissören Anna Pettersson, lärde ut att konventioner är till för att brytas och fick honom att förstå scenens möjligheter. Bland annat hur sånger kan användas för att nå känslorna inombords och förmedla dem på scen. I Vattnet använder han inte bara musik av Vysotskij, utan även av Allan Edwall. Sång ligger honom varmt om hjärtat.

Efter utbildningen har han gjort tre enmansföreställningar. I höst ska han ut och turnera med Vattnet. Bland annat har han åtta spelningar i Torgny Lindgrens gamla hemtrakter i Västerbotten. Våren 2019 ska han vara med i en nyskriven pjäs om författaren och dramatikern Alfhild Agrell på Teater Västernorrland.
När vi lämnar Othem är det fortfarande nästan tjugo grader varmt och sommarkänsla i luften. Sommarens vattenbrist och sinande brunnar känns inte särskilt långt borta.

Text och foto:
Emma Lundström