När skammens match stoppades i Båstad: ”De jagade oss genom halva Småland”

Poliser misshandlar sittande demonstranter i Båstad den 3 maj 1968.

Sverige skulle spela en tennismatch mot den rasistiska förtryckarregimen Rhodesia. Det ställde många svenskar inte upp på. Mobiliseringen blev omfattande och tillresta aktivister lyckades stoppa matchen. Men efteråt ledde en guldhandlare en hatisk mobb, ett rasistiskt medborgargarde som ville lära demonstranterna en läxa. Hade aktivisterna inte flytt hade Båstad 68 kunnat sluta mycket, mycket illa.

Det är i början av maj. Skir grönska. En kvinna springer över en tennisplan. Demonstranter sitter utanför grindarna till arenan. De skakar lite i grindarna då och då. Poliserna är nervösa och väljer att använda brandslangar och tårgas mot dem. Senare ska de även jagas bort från staden av en hatisk mobb.
Men de lyckades stoppa matchen. Den som skulle spelas i Båstad den 3 maj 1968. Mellan Sverige och apartheiddiktaturen Rhodesia, nuvarande Zimbabwe.
Den finns förtätade tider i historien. Maj 1968 är en sådan. För femtio år sedan gick en upprorsvåg genom världen. Fronterna var många. Kampen intensiv. I Sverige var Vietnamrörelsen och Sydafrikasolidariteten omfattande. När det meddelades att Sverige skulle spela mot Rhodesia, trots att hela FN bojkottade nationen, blev protesterna högljudda. De flesta politiska ungdomsförbund kritiserade Tennisförbundet. Flera präster gick ut och motsatte sig matchen. Men det hjälpte inte. Den skulle bli av. Sverige skulle legitimera apartheidregimen.

På många håll runtom i landet beslutade sig människor för att resa till Båstad och demonstrera, många ville försöka stoppa matchen. Mobiliseringen var nationell och sträckte sig över hela solidaritetsrörelsens spektra. Den lyckades också den där dagen i maj. Matchen blev inte av. Men redan dagen därpå rapporterade medierna i det närmaste hatiskt om aktivisterna och målade upp bilder av de fruktansvärda kravaller som utbrutit. I likhet med medierapporteringen i samband med och efter protesterna mot toppmötet i Göteborg 2001 spreds en väldigt ensidig bild av händelseförloppet.
Men vad hände egentligen?
För att nyansera bilden satte sig ett gäng aktivister från Uppsala ned och samlade in faktamaterial och vittnesmål från demonstranter under sommaren som följde på motståndet mot matchen. Det resulterade i skriften ”Aktion Båstad”.
En av dem som arbetade med skriften var min far, Lars Lundström. Han var aktiv i Sydafrikagrupperna i Uppsala där en av initiativtagarna till Båstadmanifestationen fanns, den framstående Sydafrikaaktivisten Bertil Malmgren.

Lars Lundström. Foto: Emma Lundström

Lars Lundström minns hur välorganiserad proteströrelsen mot matchen var. Aktivisterna från Uppsala åkte ned gemensamt i två stora bussar. Väl i Båstad samlades demonstranter från hela landet på en kommunal parkeringsplats som de fått sig anvisad av länspolischefen.
– Vi vandrade därifrån mot matcharenan under slagord strax före ett. Det kändes att lokalbefolkningen inte var särskilt entusiastisk över detta. Men några hejade på. Framme vid banan delade vi upp oss. Aktionsgruppen hade bestämt att några skulle sitta vid norra grinden, andra vid södra grinden. En liten grupp hade biljetter och satt redan på läktarna. De skulle slänga saker på banan för att den inte skulle vara spelbar. Ett fåtal från de politiska ungdomsförbunden stod kvar på den av polisen angivna platsen, Dahlmanska tomten, berättar Lars Lundström som var en av dem som hade till uppgift att blockera den norra grinden. Den som senare skulle komma att kallas för ”den våta”:

Polisen använde batonger, tårgas och brandslangar mot sittande demonstranter.

– Där blev det skärmytslingar eftersom polisen var ganska hysterisk och ovan vid sådana här folkliga mobiliseringar. När vi kom dit trängdes de som var längst fram mot grindarna och pressade upp dem lite så att några demonstranter kom någon halvmeter in på området. Men vi satte oss alla fredligt ned. Ändå slog de oss med batonger, sparkade, sprayade med tårgas och sprutade vatten på oss med brandsprutor som hade bra tryck, vilket gav ungefär samma effekt som vattenkanoner. Det är väldigt obehagligt när vatten och tårgas blandas. Vi tvingades tillbaka men återvände. De stod ju innanför grindarna och sprutade. Vi blev också attackerade av motdemonstranter. Allt det här finns skildrat i Bo Widerbergs film Den vita sporten.
Samtidigt kastade aktivisterna som var inne på arenan olja och ägg på banan. En av dem, en ung kvinna, lyckades springa över banan. Hon jagades och greps av polisen som slog henne i huvudet med batong. En annan aktivist lyckades skära av brandslangen och spruta på poliserna bakifrån under några få minuter.

Manifestationen blev framgångsrik. Matchen avbröts. Men stämningen i Båstad var inte särskilt trevligt. Rasistiska slagord riktades mot de aktivister som stannade kvar. Uppsalagruppen hade fått härbärge i två sommarstugor utanför staden. Den ena var en villa i Hovs Hallar någon mil utanför Båstad. Lars Lundström tillhörde den hälft av gruppen som skulle bo där. De parkerade sin buss på en parkering en bit från villan. Parkeringen syntes inte från huset:
– Villan visade sig vara skådespelaren Inga Tidblads sommarresidens. Det gjorde de en stor grej av i medierna sedan. Vi sov där på golvet en massa människor. Samtidigt började vi inse att det pågick en mobilisering mot oss i massmedia. Det var särskilt en känd alkoholiserad sportjournalist som hetsade som en vansinnig. Och så var det den lokale företagaren, guldsmeden Henri Swaving, som tog någon slags första plats i hetsen mot oss.

Uppsalaaktivisternas vandaliserade buss.

På morgonen visade det sig att aktivisternas buss hade blivit vandaliserad. Den gick inte att använda. Dessutom började det samlas en mobb på platsen. De två civilklädda poliser som kommit för att utreda vandalismen lyckades bara nätt och jämnt hålla mobben från att gå till attack.
– Det var verkligen lynchstämning och det gällde att komma iväg därifrån fort. Situationen var farlig. Vi hade ju ingen buss så vi fick åka skytteltrafik med en enda bil till tågstationen inne i Båstad. Några lämnade villan bakvägen och så plockade vi upp dem senare. Det var dramatiskt.
Vid femtiden på eftermiddagen blev de varnade av ortsbefolkningen. Det började bli riktigt bråttom att komma iväg för det höll på att dras ihop ett stort uppbåd inne i Båstad. Men Lars Lundström och Bertil Malmgren var tvungna att köra en sista runda till villan för att försäkra sig om att ingen blivit kvar:
– Vi skulle se till att alla kom iväg. Jag kommer aldrig att glömma den scenen. Hur vi kommer rullande mot den stora parkeringsplatsen och ser att det är en stor samling bilar på plats. Raggarbilar av gamla amerikanska modeller. Jag kommer ihåg att jag sade till Bertil att nu tar vi det jävligt lugnt.
De körde demonstrativt långsamt en runda framför bilarna men det var lite svårt att få en hundkoja att se ut som ett vrålåk. När de kommit utom synhåll trampade Bertil gasen i botten:
– De jagade oss upp genom halva Småland. Hundkojan tålde inte riktigt påfrestningarna, så undan för undan ramlade delar av. Mot slutet fick jag sitta och hålla i dörren som hade en tendens att falla ut. Men vi klarade oss. Vi kom lyckligt iväg. Det är en rätt stor tillfällighet. De var beväpnade med påkar och grejer. Känslan av att vara jagad är ganska obehaglig. Men man blir kall inombords.

Efteråt var de fem stycken aktivister som satt under sommaren och gjorde en bok om aktionen i ett folktomt i Uppsala.
– Man ville att alla skulle förstå vad som egentligen hade hänt. Vår version, säger Lars Lundström och berättar att det senare blev rättegångar mot aktivisterna i Ängelholm. Han blev själv kallad som vittne för Sherman Adams, en gammal amerikansk boxare som, enligt egen utsago, kommit till Sverige som sparringpartner till Floyd Patterson och som var uppvuxen i ett getto i Georgia:
– Han var anklagad för att ha sparkat poliser i Båstad. På tåget ned till Ängelholm hade jag sällskap av Sherman Adams advokat, Hans Göran Franck, som var framstående när det gällde mänskliga rättigheter. Jag glömmer aldrig hur Sherman Adams går fram och sätter sig på golvet framför domaren och försöker sparka från den positionen. Han var en enorm person. Gammal tungviktare. Han kunde inte sparka sittande med den magen. Det var fullständigt omöjligt. Jag tror att det gjorde ett visst intryck.
Matchen då? Ja, den spelades trots allt. Den blev bara flyttad till Bandol på Franska Rivieran. Enda åskådarna var några få poliser.

Emma Lundström

 

Läs också: ”Det var direkt lynchstämning”