En glasklar sorgesång om rasismens mörker

Jesmyn Ward hyllas för sina poetiska böcker om fattiga människor i den amerikanska södern. Foto: Beowulff Shehan

Om Margaret Atwood rekommenderar en bok, ja, då är det bara att läsa den. Det är tack vare några lovord från den kanadensiska författaren som jag nu har upptäckt Jesmyn Ward. Hennes senaste bok, Sing Unburied, sing, på svenska De dödas sång, har ett poetiskt mörker som både bränner och kyler in i benmärgen.

Berättelsen utspelar sig i den amerikanska delstaten Mississippi, där Ward själv bor, och handlar om en fattig afroamerikansk familjs öde. Med ett språk som ömsom är som en spänd båge, en stilla porlande bäck och det vemodiga ropet från en trana, tar hon ett litterärt struptag på USA:s bistra historia och nutid. På den institutionaliserade rasismen som kan resultera i handbojor på en 13-årig pojke som inte har en våldsam tanke i sig.
Boken handlar om en på många sätt bruten familj som både är i upplösning och samtidigt har enormt starka band mellan generationerna. Berättarrösterna är tre. Den ene är den synske pojken Jojo som finner trygghet hos sin långe, starke, tatuerade morfar River, samtidigt som han vakar som en lejonhona över sin lillasyster Kayla – är hennes skyddsmur i en trasig värld. I ett rum i familjens hus på Mississippis golfkust ligger hans mormor Philoméne, och dör långsamt och plågsamt i cancer. Från henne har Jojo ärvt sin förmåga att se det som för andra är dolt. Det är också hon som har haft vårdandets och närandets kraft. När hon tynar bort tynar också värmen för dem runt omkring.

Den andra berättaren är Jojos drogberoende mor, Leonie, som har svårt att hantera livet och flyr in i den destruktiva kärleken till Michael, som är vit, far till hennes barn, och kusin till killen som ”råkade” döda hennes bror i en ”jaktolycka”. Michaels föräldrar är sydstatsrasister in i märg och ben och tål inte sonens nya familj. Michael själv jobbade på oljeplattformen Deepwater Horizon när den exploderade 2010 och kom hem med posttraumatisk stress som ledde till drogberoende och droghandel. Han sitter inne på Mississippi State Penitentiary – också känt som Parchman Farm – där även Jojos morfar hållits fången en gång i tiden. Parchman är ”En plats för de döda.” Ett helvetesgap. Framförallt för den som inte kallas vit.
Den tredje berättaren är Richie. En tolvåring som också avtjänat ett straff på Parchman. Ett barn som varit med om sådant som får hjärtat att gråta och som dött på ett så våldsamt vis att han har fastnat i limbot mellan liv och död.
Sedan finns Leonies fattiga, vita arbetskamrat Misty, som också är drogberoende och som följer med på den miserabla road trip Leonie tar med barnen på för att hämta hem Michael när denne har suttit av sin tid. En resa som är en avgrund i sig. En golgatavandring av törst och hunger och missriktade försök till föräldraskap.

Utan att överbelasta varken språket eller berättelsen spinner Jesmyn Ward fram familjemedlemmarnas sköra trådar av liv i ett samhälle som gått från att förslava dem och deras gelikar, till att förtrycka dem, till att hela tiden fortsätta att kränka och diskriminera dem. Med en skärpa som får ögonen att tåras målar hon fram Mississippis marginaliserade och får alla den amerikanska söderns trasiga ben från lemlästade kroppar att sjunga ut sin historia.
Sing, Unburied, sing är en berättelse om förkrossande förlust och förtvivlad kamp med en förgörande verklighet. Men det är också en lovsång till det liv som sjuder och växer, trots allt, och till den omslutande outsagda kärleken som kan finnas mellan människor. Den som är en brinnande eld i hjärtat och som har kraften att göra en otrygg omvärld trygg genom sin blotta existens. Genom en blick som säger ”var inte rädd”, eller en hand på en rygg som säger ”jag finns här”.
Bildspråket är rikt. Tonerna många. Blodet och hettan och dyn känns i kroppen när jag läser. Liksom fattigdomen, hungern och misären. Jesmyn Ward framkallar alla dem som mött en våldsam död i rasismens USA och kanaliserar deras oroliga själar genom Jojo och Kayla. De är barnen av en obestämd nutid. Barn i ett land där det för majoriteten av den afroamerikanska befolkningen fortfarande sitter i huden. Där du som 13-årig pojke bara är ett barn om du har en hudfärg som kallas vit, medan du är en säkerhetsrisk, en potentiell brottsling, ett rovdjur, om färgen på din hud kallas svart.

Jesmyn Ward är född 1977 och uppvuxen på landsbygden i Mississippi. Delstaten som i hög grad förkroppsligar klyftorna i USA. Dem mellan fattiga och rika, mellan svarta och vita. Till en början refuserade bokförlagen hennes böcker. De handlade ju om fattiga svarta människor i Södern. Det var inte tillräckligt allmängiltigt. Dessutom fanns det övernaturliga inslag. Men hon blev publicerad till slut och 2011 fick hon det prestigefyllda amerikanska litteraturpriset National Book Award för sin andra roman Salvage the Bones, på svenska: Rädda varje spillra. När Sing, Unburied, Sing resulterade i samma pris förra året blev Jesmyn Ward första kvinna att få det två gånger. Nu blir hon inte refuserad längre. Och hennes senaste bok kom på svenska i mars.

Emma Lundström

Fakta:
Jesmyn Ward är docent i engelska vid Tulane University i New Orleans.
Förutom Salvage the Bones och Sing, Unburied, Sing har hon bland annat gett ut romanen Where the Line Bleeds, 2008, och memoarboken Men We Reaped, 2013.