När partiledarna kom till Husby

ESKORT Alliansledarna på Husbybesök med poliseskort 2016. foto: Centerpartiet

 

Sinnet rann på mig när jag såg bilden med de fyra alliansledarna i Husby. Jag mindes hur de stod där en gråkall morron vid T-banan, omgivna av poliser. Batra, Björklund, Busch-Thor och Lööf.
När vi flyttade till Husby i början av 1980-talet, var det för att slippa bilarna i innerstan och för att det inte var kö till dagis här ute. Då för 35 år sedan fanns det vårdcentral, mödravårdscentral och BVC och folktandvård i Husby, postkontor, Konsum, försäkringskassa. Polisstation! Det hade till och med funnits en bank. Det är borta alltsammans och med det mycket annan offentlig och kommersiell service. Nu var väl inte de fyra partiledarna, som vågat sig ut till Husby, personligt ansvariga för allt det – inte ens bara deras partier. Även sossarna har skurit ner och försummat oss på olika sätt.

Men jag tänkte på de åtta åren då borgarna senast hade majoritet i stadshuset. Det var de otryggaste och bökigaste åren jag upplevt i Husby. I november 2007 gick de ut lite lätt, ett hundratal hyresgäster fick brev från den kommunala hyresvärden Svenska bostäder. De skulle ut efter årsskiftet. Utan återflyttningsrätt. Ett hus skulle rivas för att öppna kvarteret – då hade sossarna några år tidigare byggt 22 trähus som extra våningar ovanpå våra loftgångshus i det vällovliga syftet att folk skulle få någonstans att bo. Synd bara att trähusen brinner så bra!
Men nu skulle de tre kvarvarande husen i kvarteret rustas upp till nybyggnadsstandard. 70-procentiga hyreshöjningar, svarade en tjänsteman på Svenska bostäder på direkt fråga. Sedan har SB inte stått för den siffran. Men det var då vi bildade Nätverket Järvas framtid. Och det skulle bli värre. Idag hotar Jimmie Åkesson med grävskopor. Men det är inte första gången.

Våren 2008, på gamla Husby Träff som också lagts ner, redovisade en arkitekt Sten Jonsson från Göteborg det uppdrag han fått av de styrande borgarna: Praktiskt taget alla Svenska bostäders 1100 lägenheter skulle rivas. I stället för våra välbyggda och välplanerade hyreshus skulle det byggas radhus nere vid Järvafältet, och bostadsrätter, ”för det var trevligare”! Lite hyresgäster kunde man ha uppe vid tunnelbanan, ”för de har ju inte så ofta bil”. I princip skulle allmännyttan försvinna från Norra Järva.
Nu blev det inget av med rivningarna. Vi mobiliserade Hyresgästföreningen. Vi kämpade med möten varje vecka, namnlistor, uppvaktningar. Svenska bostäders ledning byttes ut. Det nya ytterstadsborgarrådet Joakim Larsson (M), vågade sig ut till Husby och visade sig inte bara snacka utan även lyssna. Husen står kvar och nu rustas de upp. Det sattes ett tak för hyreshöjningarna efter stambytena, och det skedde samråd inför ombyggnaderna. Visserligen mera som massiv övertalningskampanj så att vi skulle foga oss efter Svenska bostäders förslag, men ändå.

Samtidigt drev politikerna och några tekniker i stan ett projekt att bygga bort trafiksepareringen i Husby. Norgegatan, vår tungt trafikerade genomfartsgata som när området byggdes lades i ett dike för att inte störa för mycket, skulle enligt planen fyllas igen och lyftas upp för 150 miljoner och broarna över gatan skulle rivas. Folk på väg till tunnelbanan och ungarna på sin skolväg skulle löpa slalom mellan bussar och bilar. ”Spännande möten mellan bilar och människor skulle skapas.”
Stadsdelsnämndens borgerliga majoritet tillstyrkte planerna. När vi frågade varför de gick emot Husbybornas vilja, svarade folkpartisten som hade utslagsröst, att han var för trafikseparering och skulle kämpa för den, men han var ”inte vald av oss utan utsedd av stadshuset. Och det här är en allians, så jag röstar med moderaterna!”

Efter fem års kamp körde Joakim Larsson över stadsdelsnämnden: ”Det ska inte vara någon strukturplan, för Husbyborna vill inte ha den”, meddelade han. Det hedrar honom. Men det tog oss fem år att få honom dit och det må icke förtänkas mig att jag inte litar på borgarna när det gäller Husby. Och syftet med partiledarnas besök var nog inte att lyssna på oss som bor här, utan mer att visa omvärlden att de vågade sig hit.

Mats Leander