Några tankar om den tillfälliga asyllagen

De asylsökande ungdomarna har inte lämnat sina hem och gett sig ut på en farlig resa för att få ta del av det goda livet i Sverige. De har flytt från någonting.
Men när de väl befann sig i Europa så uppstod frågan ”vart ska jag nu ta vägen”. Och i det läget försökte de naturligtvis hitta det land där de skulle ha bäst chanser att få stanna, få ett bra liv och kunna återförenas med sin familj.
Sverige var ett sådant land, och det var därför ingen slump att så många kom just hit. De valde Sverige för att de trodde på Sverige.

Och sedan slogs dörren igen. Inga fler skulle få komma hit, och de som redan hade kommit skulle inte kunna få det de blivit lovade när de kom. Mycket svårare att få uppehållstillstånd. Ingen familjeåterförening. Och heller ingen möjlighet att då välja ett bättre alternativ, det satte Dublinöverenskommelsen stopp för. Snacka om att de blev lurade.

Den tillfälliga lagen om uppehållstillstånd är unik på så sätt att den har retroaktiv verkan. Den gällde inte när handlingen (att söka asyl i Sverige) utfördes, men den används ändå för bedömningar som berör denna handling. Några paralleller skulle kunna vara:
Du har en tomt i ett område där det inte behövs bygglov. Du bygger ett hus. Sedan beslutar kommunen om en detaljplan som omfattar din tomt. Ditt hus stämmer inte med planens bestämmelser, och kommunen kräver att du river huset.
Du kör bil, 90 kilometer i timmen på en 90-väg. Du blir fotograferad av en fartkamera. Fem månader senare ändras hastighetsbegränsningen på den vägen till 70. Du får böter för fortkörning.
Du söker till en utbildning som du är behörig till, och blir antagen. Ett år efteråt blir du utkastad för att behörighetskravet för utbildningen har höjts.
Du tecknar ett avtal om telefonabonnemang, med vissa klargjorda villkor. Sedan ändrar telebolaget villkoren och kräver dig på mycket mera pengar än ni har kommit överens om.

Detta senaste, att telefonbolag lurar sina kunder genom att ändra villkoren, tas ofta upp i TV-nyheterna. Det presenteras som skandalöst och omoraliskt – och det är det naturligtvis. Men hur kommer det sig då att svenska staten kan göra motsvarande sak och få det att framstå som lagligt? Ungdomar lockades hit genom att Sverige erbjöd goda villkor. Och sedan ändrades villkoren, och ungdomarna är fast med någonting som de inte har valt.
Hela idén med en retroaktivt verkande lag borde rimligtvis vara olaglig. Vad säger juristerna?

Karin Fridell Anter