DEBATT: Nej, det är inte ett nytt Irak vi ser i Syrien

13 april. Amerikansk militär förbereder bombningen. Foto: Phil Speck

Den begränsade kampanjen mot syriska kemvapen är bara ett spel för gallerierna. Väst söker inte regimförändring i Syrien men har bidragit till att dränka upprorets progressiva sida i sekteristiskt blod. De i vänstern som ser ett nytt Irak i Trumps missilangrepp har fel, skriver Arash Gelichkan, aktivist i Vänsterpartiet.

Västs bombning i Syrien fredagen 13/4 skadade enligt syriska regimkällor sex civila och förstörde evakuerade installationer. Det har haglat upprörda vänsterkommentarer och protestdemonstrationer från London till Uppsala. Någon sådan bred enhet mot Assads krig mot syrierna har vi däremot inte sett en tillstymmelse till. Varför är det så? Jag tror att det grundar sig i två uppfattningar: a) att Assad-regimen är en “anti-imperialistisk” regim som utsatts för en västerländsk komplott och b) att valet står mellan Assad och islamistiska reaktionärer. Låt oss snabbt rekapitulera det syriska dramat och återkomma till dagens händelser. Läget 2011: den nyliberala nedmonteringen av det arabsocialistiska projektet är fullt gången. Assad-kusinen Rami Makhloufs familj äger vid den tiden 60 procent av landets ekonomi och figurerade i Panama-läckan med schweiziska bankkonton. Regimen står på tröskeln till ett associationsavtal med EU som kan öppna upp Syriens marknad för västerländska intressen. Närmandet till väst kröns av president Bashar al-Assad extravaganta statsbesök i Elysée-palatset.

Vidgande klassklyftor, korruption löpandes amok och politiskt förtryck: bränslet till varje arbetarklassuppror. Och en gnista för att tända den – arabiska våren. De objektiva förutsättningarna för upproret fanns inne i själva Syrien. Det var inte någon utländsk komplott uppskissad i Pentagon som fick vanligt folk i Syrien att protestera mot reella orättvisor och ett verkligt förtryck. De protesterar mot sådant precis av samma anledning som unga i New York, Madrid eller Reykjavik gör det. Precis som där är det en uppsjö av politiska inriktningar som blir indragna. I Syrien fanns sociala aktivister, intellektuella, vänsterinfluerade grupperingar, Muslimska Brödraskapet och så vidare. Det handlar för vänstern inte om att välja mellan Assad och reaktionära islamister. Det gäller att stödja de progressiva komponenter som skulle kunna ge upproret en meningsfull riktning. Den demokratiska självorganiseringen i befriade områden under Lokala samordningskommitteerna LCC:s inflytande, Syriska revolutionära vänsterströmningen, assyriska, kurdiska och andra minoriteters demokratiska rörelser…
Maktbalansen idag är sådan att det inte finns några folkliga regeringar som är beredda att stödja dessa krafter. Tyvärr är det Saudiarabien, Qatar och Iran som går in och stödjer sina krafter. Förutsättningen för en progressiv rörelse att gå segrande ur ett inbördeskrig i Syrien är ju liten med Ryssland och Iran på ena sidan, Gulfstaterna på andra. De kapitalistiska staterna bidrar till att förvandla upproret till ett sekteristiskt inbördeskrig. De kan inte tolerera att en folklig revolution segrar och sätter Syrien i händerna på massorna.

Vad ska vi göra när utsikterna är svåra för en progressiv utveckling? Istället utsträcka politiskt stöd till Assad-regimen av rädsla för islamistiska krafter? Vi kan inte påverka utvecklingen materiellt så då är det vår uppgift att stödja de progressiva krafter som finns politiskt. Det finns heller inget som säger att vi automatiskt ska föredra en sekulär massmördare i förhållande till en jihadist. Vi ska motsätta oss varje bödel, torterare och massmördare. Även när offren är i Mellanöstern. Punkt slut.
Så till det som händer nu. Kemvapenattacken har ägt rum. Rysslands påstående om en iscensatt propagandahändelse är bara nys. Bilderna på barnen som vrider sig av smärta och andningsångest kommer från välkända och bevisat trovärdiga källor. Invånare har vittnat om att kemvapnen släpptes från bombflyg och helikoptrar – materiel rebellgrupper saknar.

Assad-regimen har bevisat sin brutalitet med all önskvärd tydlighet och skulle inte dra sig för att använda kemvapen. Det finns inget som kan hindra Assad från att fullfölja den eller vilken annan tillgänglig taktik – bombmattor, belägring, svält – för att återta de sista rebellområdena. Västs intervention är bara ett cyniskt spel för gallerierna. Regimen har i god tid förvarnats av Trumps krigsretorik och säger ju själv att de evakuerat potentiella mål. Assad kommer att fortsätta rycka fram med Rysslands beskydd. Det har inte funnits någon västerländsk agenda att störta själva regimen, däremot att hålla inbördeskriget pågående för att krossa varje progressiv potential och ja, sälja vapen, kontrakteras i återuppbyggnaden med mera (kapitalism, you know). Det finns ingen reell möjlighet till en markinvasion för att inta Damaskus när Ryssland står vakt. En sådan invasion och ockupation skulle inte välkomnas av någon i Syrien.

Irak 2003 föregicks av en amerikansk truppuppladdning i Gulfen i månader, det ser vi inte här. Rebellgrupperna är i upplösning, bråkandes sinsemellan om allt, belägrade och stridströtta. Det finns inga markkrafter som kan störta regimen. Så nej det är inte en ny Irak-invasion på gång. Det som händer är att ett folkligt uppror med materiella orsaker slutgiltigt dränkts i ett sekteristiskt inbördeskrig pådrivet av alla krafter som vill förhindra en seger för progressiva, självständiga krafter i Mellanöstern. Och det är en fruktansvärd tragedi i sig.

Arash Gelichkan
aktivist i Vänsterpartiet