15 familjer kontrollerar fortfarande Sverige

Jacob Wallenberg med familj kontrollerar kapital motsvarande ungefär två femtedelar av Sveriges BNP. Foto: swiss-image.ch / Sebastian Derungs/WEF

► Mycket är sig likt: ett fåtal kontrollerar sjuttio procent av börsvärdet

► Den mest tydliga skillnaden är det utländska ägandet på börsen

► Det ”institutionella ägandet” har också ökat dramatiskt över tid

Finansadeln sitter trygg i sadeln, och arbetarrörelsen har gett upp alla ambitioner att stegra sig och kasta av dem. Istället lunkar den på, lydigt, ibland skrapande otåligt med hoven. Så kan man sammanfatta Katalysrapport nr 55 om ägande och förmögenheter. I en välbehövd uppdatering av CH Hermanssons klassiska studie från 1960- och 70-talet, går författarna loss på de siffror som vi har över dagens förmögenheter och ägarkoncentration. Mycket är sig likt – några få familjer kontrollerar fortfarande den överväldigande delen av aktier; omfördelningen av det nationella mervärdet har sedan 80-talet rört sig bort från löner, till kapitalets fördel. Den mest tydliga skillnaden är det utländska ägandet på börsen, och vad författarna kallar det ”institutionella ägandet” – alltså pensionsfonder och liknande. För den som söker siffror över vår olycka finns de alla samlade här:
Ungefär 50 procent av den samlade svenska ekonomin står idag under utländskt ägande.
Antalet anställda i det offentliga har halverats i antal sedan 1980, och då räknar man inte in befolkningsökningen sedan dess.
Sedan mitten av 90-talet har det ”institutionella ägandet” utgjort en femtedel av börsen;
De femton största finansfamiljerna kontrollerar bolag värda mer än hela Sverige BNP.
Den rikaste procenten av Sveriges befolkning har fördubblat sin förmögenhet sedan 80-talet – och så vidare.
Den finns en erotisk renhet i siffror. När man tittar på ägande, löner, räntor, börsen och statsbudgetar får man lätt för sig att hela det kapitalistiska samhället kokats ned till sina minsta beståndsdelar. Kvar finns bara det nakna skelettet, hela bestens hårda inre kärna. En våg av njutbara insikter sköljer över en medan siffer­serierna rafflar förbi näthinnan – här är den, äntligen, svaret på samhällets gåta! Det är förstås bedrägligt att tänka så här. Samhället är egentligen det upplevda: mänskliga relationer och arbete, ilska och hat, kärlek, familj och död. Men siffror klargör, så länge de inte växer sig större än upplevelsen som man alltid måste jämföra dem emot. För den som vill se och uppleva klassamhällets härjningar blottlagda har idéinstitutet också tacksamt sammanställt en rapport över den nya, utmärkta arbetarklasslitteraturen.

Katalys har gjort oss alla en förtjänst när de återigen tvingat upp klass på dagordningen genom en serie rapporter och seminarium, med tillhörande debattartiklar publicerade på DN. Sällan har Sverige varit i mer skriande behov av en politisk diskussion som inte kretsar kring ”svenska värderingar” eller andra kultur- och identitetsfrågor. Den så beryktade GAL-TAN-skalan som ska ha ersatt uppdelningen mellan höger-vänster söker att legitimera den nyliberala ordningen, där fördelning, ägande och produktion flyttas bort från den politiska sfären, och in i den eviga ekonomiska nödvändigheten. Om man inte kan mobilisera människor runt deras uppehälle och levebröd, tacka fan att de söker konfliktlinjer någon annanstans! Även om de inte riktigt kan se hur och varför, så vet människor att den liberala predikan där staten är en neutral linjedomare som ömt vårdar den allmänna viljan i bästa fall är en naiv förhoppning. Samhället är kamp; under- och överordning, där den bäst organiserade klassen hämtar hem vinsterna av det gemensamma arbetet. Ingen kan förneka klasskampens giltighet när man läser dessa rapporter.

De olika rapporter som Katalys tagit fram utgör ett mosaik över klassamhället, där mönstret tydligare framträder ifall man ställer sig en bit bort och överblickar helheten. Nyliberalismen har omstöpt Sverige på djupet. Även om klassamhället alltid fanns där i det gamla Folkhemmet så lyckades den reformistiska arbetarrörelsen flytta fram positionerna, som man brukar säga. Sedan 80-talet har borgarna vunnit på nästan alla fronter; ojämlikheten har skjutit i höjden, privatiseringarna har avlöst varandra, och arbetsrätten har monterats ned bit för bit.
Från 1980 fram till nu har hela den politiska kartan ritats om; nyliberalismens intåg på scenen förändrade hela landskapet, och alla partier tvingades anpassa sig högerut. Den radikala vänstern blickade inåt, tveksam över vart man skulle ta vägen efter att alla revolutioner tyckts leda in i en återvändsgränd. En ordentlig omprövning tog fart, ur vars mödor eurokommunismen föddes. Många före detta vänsterintellektuella hittade på trovärdiga ursäkter att lämna in den gamla revolutionära ideologin och byta upp sig till en mer respektabel.
Samtidigt som vänstern försökte ompröva sina teser, radikaliserades socialdemokratin. Allt hände på 70-talet. För den som vill förstå vår nutid – undersök detta decennium! Över nästan hela den industriella världen utkämpades en strid mellan den nyliberala och den radikala falangen inom socialdemokratin, liksom samhället i övrigt. Mitterrand i Frankrike, Tony Benn i Storbritannien, de sista radikala demokraterna i USA, och Meidners löntagarfonder i Sverige – alla insåg de att den keynesianska samförståndspolitiken brutit samman, och nu gällde det att agera. Inflationen sköt i höjden, vilket oftast är ett tecken på att lönebildningen politiserats, nya former för ägande och socialisering stöttes och blöttes, strejkerna började rikta in sig på fordismens avhumaniserade ackord och kontroll ovanifrån.

Vi vet vilka som vann, och det märks i statistiken. Vänstersossarna Sven Lindqvist och Sven Grassman brukade på 90-talet påpeka att ingen annan än socialdemokraterna hade så lindrigt kunnat komma undan med de avregleringar och privatiseringar som skedde på 80 och 90-talet. Det stämmer nog; ifall högern regerat och försökt få till stånd den politik som fördes av den socialdemokratiska kanslihushögern, hade motståndet kanske varit mer kompakt. Å andra sidan kom Sverige mer lindrigt undan än andra europeiska länder. Det nyliberala stålbadet var inte lika drastiskt. Frågan är vad som hade varit bättre? Att ta upp striden och riskera demoralisering, eller den anpassning som skedde?
Om man kan kritisera rapporten för något så är det väl att den inte kommer med så mycket nytt. En mer djuplodande analys av förvandlingarna inom ägande och kontroll över börs och företag hade kanske varit på sin plats. Vad betyder utländskt ägande, och vad kan vi förvänta oss i framtiden? Men så har ju inte mycket förändrats sedan arbetarrörelsen studerade ägandet och maktkoncentrationen på 70-talet. Det enda som har förändrats är att frågan om ekonomisk demokrati inte längre tas på allvar. Rapporten efterfrågar en nyväckt debatt om ekonomisk demokrati, så som på 70-talet. Det är bara att instämma. Men vi behöver också en facklig och politisk rörelse att förankra debatten i.

Gramsci ska ha sagt någon gång att politiskt organiserade arbetare borde se på akademiker som hönsskit, i bästa fall bra för att gödsla jorden med. Den insikten slår mig alltid när jag som akademiker pratar med arbetare ute i samhället. Ingen ”ser” klassamhällets verkningar, eller den sociala reproduktionens kris, bättre än sjuksköterskor eller lärare, ingen förstår vad hög och lågkonjunktur innebär så påtagligt som byggnadsarbetare. Jag blir alltid ödmjuk när jag lyssnar på vad människor utanför akademin så påtagligt vet bättre än vad våra teorier och siffror säger oss. Och det är där politik skapas – inte bara i siffror eller akademin, utan på arbetsplatserna och möteslokalerna.

Hampus Byström

 

Sveriges 15 mäktigaste finansfamiljer

Nr Familj och huvudsakligt ägande Uppskattad förmögenhet (miljarder kr)

1 Wallenberg. SEB (bank), ABB, mm 1950
2 Kamprad. IKEA (möbler mm) 655
3 Persson. H&M (kläder mm) 440
4 Douglas. Securitas (säkerhetstjänster) 330
5 Schörling. Securitas (säkerhetstjänster) 300
6 Rausing. TetraPak (förpackningar) 280
7 Lundberg. Holmen, LE Lundberg (skog, pappersindustri, fastigheter) 220
8 Stenbeck. Kinnevik (media, telekom) 205
9 Johnson. Axfood 170
10 Lundin. Lundin Oil 95
11 Paulsson. Peab (bygg) 85
12 Bennet. Lifco (medicinteknik) 70
13 Olsson. Stena (sjöfart) 70
14 Bonnier. Bonnierkoncernen (media) 40
15 Söderberg. Ratos (investmentbolag) 25

 

■ Katalys No. 55 Ägande- och förmögenhetsstrukturen och dess förändring sedan 1980 finns att ladda ner på
www.katalys.org