Spanska aktivisten Julia Cámara om kvinnostrejken: ”Vi är på väg in i en ny feministisk våg”

Aktivisten Julia Cámara var en av miljoner spanska kvinnor som strejkade den åttonde mars i år. Foto: Privat

Årets internationella kvinnodag blev historisk i Spanien. Då gick 5,3 miljoner spanska kvinnor ut i en landsomfattande strejk under parollen: ”Om vi stannar, stannar världen.” Med stöd av ett antal fackförbund strejkade kvinnorna i ett dygn som en protest mot ojämställdhet och sexuell diskriminering. Emma Lundström har pratat med Julia Cámara – en av de kvinnor som har gjort strejken möjlig.

Fröet till en stor spansk kvinnostrejk började gro efter förra årets kvinnodag. Initiativet kom att kallas 8M och spred sig som en löpeld i sociala medier. Alltfler yrkesgrupper anslöt sig. Bland annat lärare, journalister, politiker och forskare. En del fackförbund fick upp ögonen för mobiliseringen. Liksom även ett antal partier, främst de på vänsterkanten.
Organisatörerna har under mobiliseringsarbetet bland annat gått ut hårt mot att nedskärningar ofta drabbar sektorer där flest kvinnor arbetar, som sjukvård och skola. De har även kritiserat det patriarkala rättssystemet och hur det drabbar kvinnor som utsatts för sexuellt våld.
Mobiliseringen resulterade i att årets åttonde mars i Spanien blev en dag då kvinnorna gick ut på gator och torg med krav på varaktig förändring. De gick från radio- och tv-stationer, från lokala parlament, klassrum och föreläsningssalar. De manifesterade och demonstrerade på över 120 platser runt om i landet och gjorde sig bland annat hörda genom att slå på kastruller. De fick kollektivtrafiken att stå stilla på många håll och de fick förmodligen en och annan spanjor att fundera över hur det skulle vara om kvinnorna gick ut i en längre strejk.

En av dem som har varit med och organiserat strejken är Julia Cámara. Hon är en ledande person inom den socialistiska organisationen Anticapitalistas och hon är även med i Podemos. Hon berättar att mobiliseringen under årets åttonde mars var den största som ägt rum i Spanien på flera årtionden och att det är den största feministiska mobiliseringen i landets historia.
– Demonstrationer samlade en miljon människor i Madrid, 600 000 i Barcelona, 300 000 i Zaragoza och 100 000 i Sevilla. Det skedde även stora demonstrationer i mindre städer, säger hon och beskriver sedan hur årets åttonde mars – just på grund av storstrejken – inte bara har varit en demonstrationsdag:
– Vi har också haft väldigt många andra aktiviteter under hela dagen. Bland annat strejkkedjor, mötesplatser i bostadsområden, folkmatsalar och möjlighet att få barnomsorg. Kvinnliga studenter och lärare har organiserat många alternativa aktiviteter på universitet och högskolor. Oerhört många kvinnor valde att stanna ute och strejka under hela dagen.

Förberedelserna inför kvinnostrejken började för ett år sedan när spanska kvinnor inspirerades av de argentinska och italienska kvinnostrejkerna.
– Vi bestämde att vi skulle göra samma sak 2018. Sedan skedde ett antal enande möten i olika städer och i slutet av september förra året samlades vi allihop under ett första landsomfattande möte med sikte på en feministisk strejk, säger Julia Cámara och berättar att det då rörde sig om 150 kvinnor som tillsammans började arbeta i ett landsomfattande nätverk.
I januari i år ägde ett andra stormöte rum och då var ungefär 450 kvinnor på plats, vilket kändes som en stor framgång för dem som hade dragit igång det hela. Julia Cámara förklarar att det i varje stad eller region finns en ”8M-grupp” som omfattar alla kvinnor som vill delta, oavsett om de är organiserade eller inte. Därför menar hon också att det inte går att säga att någon specifik organisation har lett arbetet med strejken:
– Vi ville inte att någon politiskt kraft skulle leda rörelsen. Rörelsen leder sig själv. Självklart är många av kvinnorna som är involverade i rörelsen medlemmar i olika organisationer, men meningen är att den ska vara självstyrande. Till exempel så har vi antagit en etisk kod som säger att ingen som är en känd medlem av en politisk organisation kan vara talesperson för rörelsen.

Enligt Julia Cámara finns det ingen landsomfattande feministisk organisation i Spanien idag. Men sedan 2015 har det vuxit fram många nya feministiska kollektiv som arbetar med utgångspunkt i den lokala verkligheten på olika platser runtom i landet. Kollektiv som består av väldigt unga kvinnor.
– De har spelat en avgörande roll i den feministiska mobiliseringen de senaste tre åren. Därför består 8M-rörelsen av några lokala och regionala grupper som startades på 80-talet och av många nya grupper som startats av kvinnor i 20-årsåldern, säger hon och fortsätter:
– En av den feministiska strejkens inneboende möjligheter är att den kan fungera som ett politiserande verktyg. Många människor har börjat prata om konflikter och förtryck genom sitt deltagande i den här processen. Den feministiska mobiliseringen på universiteten var enorm och många människor deltog i en generalstrejk för första gången.

När det gäller landets stora fackförbund är Julia Cámara inte särskilt positiv. Hon berättar att endast tre fackförbund – de tre största alternativa facken, CGT, CNT och Intersindical – mötte det feministiska kravet på en generalstrejk. De två största fackförbunden – Comisiones Obreras, CCOO, och Unión General de Trabajadores, UGT – bestämde sig för att bara utlysa ett arbetsstopp under två timmar på kvinnodagen.
– Detta beslut skapade en väldigt förvirrande situation för många arbetare som ville strejka men trodde att det inte var lagligt eftersom CCOO och UGT inte hade utlyst någon strejk, säger hon och tillägger att de två största facken dessutom visade en väldigt nedlåtande attityd i förhållande till den feministiska rörelsen:
– Det visar att de inte har förstått det politiska och historiska momentum vi har nu.
Att kvinnodagen blev så stor i Spanien just i år tror Julia Cámara är en del av något ännu större:
– Vi ser hur kvinnorörelsen växer i länder som USA, Argentina, Brasilien, Polen och Italien. Vi är på väg in i en ny feministisk våg över hela världen.

Julia Cámara bor i staden Zaragoza i den autonoma regionen Aragonien i nordöstra Spanien. Där började strejken vid midnatt med en symbolisk samling på det centrala torget i staden.
– Vi läste upp de politiska orsakerna till strejken och sjöng sången A la huelga, säger hon och berättar om hur grupper av strejkande var ute redan klockan sju på morgonen. Bland annat blockerade cyklande aktivister de flesta av de stora gatorna från 07.00 till 12.00. Klockan åtta började grupper att strejka på universitetet och på några gymnasier. Vid tiotiden gick strejkande genom affärskvarteren och lyckades få några affärer att stänga.
Hon beskriver hur strejkande arbetare mötte upp strejkande studenter på universitetsområdet klockan tolv och hur detta inledde dagens första demonstration som samlade ungefär 8000 människor:
– Demonstrationståget gick till stadens centrala torg där vi hade förberett en lunch för alla strejkande kvinnor. Vi åt tillsammans och fick kaffe från ett ställe med förnödenheter som sköttes av några manliga volontärer. En feministisk strejk är ju också en strejk mot konsumismen, så vi handlade ingenting på hela dagen. Själva huvuddemonstrationen började klockan sju på kvällen. Det var då vi var omkring 300 000 personer.
För Julia Cámara finns det ett minne från årets kvinnodag som lyser starkare än andra. Det är ögonblicket då de strejkande arbetarna gick samman med studenternas demonstrationståg:
– Där var tusentals kvinnor som sjöng: ”Arbetare och studenter. Enade och starka. Tillsammans marscherar vi fram.” Det var väldigt känslosamt.

I maj/juni ska den nya feministiska rörelsen hålla ett tredje landsomfattande möte i Spanien.
– Vår tanke är att vi där ska utvärdera mobiliseringen, befästa rörelsen och förstärka de samordnande forumen och det landsomfattande nätverket vi har skapat, säger Julia Cámara som menar att den feministiska strejken kan vara en bra ursäkt för att bygga en stark feministisk organisation som kan få politiskt inflytande och som kan koordinera alla feministiska rörelser i Spanien. Hon anser att de som organiserat kvinnostrejken nu har ett ansvar för att göra rörelsen starkare:
– Kvinnorörelsen kan inte acceptera att bara mobilisera sig en enda dag: kampen är global och vi måste kunna göra påtryckningar för att förändra våra liv på riktigt. Vi kommer att fortsätta organisera oss och det tredje landsomfattande mötet kommer att vara ett väldigt viktigt steg på vägen.

Emma Lundström