Naturskyddade områden är skyddslösa

Världsarvet Laponia är ett av alla naturskyddade områden som inte går säkra för gruvprospektörerna. Foto: Kewik

Det har länge varit tydligt att naturskyddade områden i Sverige egentligen inte är skyddade. De kan ju när som helst bli föremål för gruvprospektering eftersom den svenska gruv-och minerallagen är väldigt frikostig och mineralavgiften så skrämmande låg.
Den 28 februari befäste riksdagen den skyddade naturens utsatthet ytterligare genom att avslå ett antal motioner som rörde den svenska gruv- och mineralpolitiken.
En av dessa motioner yrkade just på stopp för prospekteringar i naturskyddade områden.
Motionen var formulerad av ett antal vänsterpartister som pekade på det faktum att prospekteringar och provborrningar kan inverka negativt på naturvärden och renskötsel. Ledamöterna föreslog därför att Bergsstaten inte ska bevilja undersökningstillstånd i naturskyddade områden, som naturreservat, Natura 2000-områden eller världsarvsområden.
Näringsutskottet avslog motionen med hänvisning till att frågan har prövats av utskottet flera gånger de senaste åren. Utskottet menade att det inte har tillkommit någon ny information som ger anledning till ett nytt ställningstagande.

En annan motion föreslog höjd mineralavgift för de bolag som vill exploatera den svenska berggrunden. Idag ligger mineralavgiften på två promille av värdet på malmen som brutits under året, varav endast 0,5 promille går till staten. Även den motionen avslog riksdagens näringsutskott, med hänvisning till att regeringen håller på att se över mineralavgifterna.
Ytterligare motioner som avslogs föreslog bland annat en ny mineralstrategi, förbud mot gas och oljeutvinning, skärpta saneringskrav för gruvbolag efter att verksamheten avslutats, inrättandet av en uranfond, samt kortare handläggningstider vid prövning av brytningstillstånd.

Det är många som vill exploatera den svenska berggrunden eftersom det är så billigt. Förvisso mattades intresset av under en period efter 2013, mycket på grund av en prisnedgång på mineralmarknaden. Men förra året ökade antalet prospekteringsansökningar markant och enligt Bergsstatens chef, bergmästare Åsa Persson, hade den handläggande myndigheten fått in hela 230 nya ansökningar vid årets slut. Detta beror på att mineralpriserna har gått upp och att bolagen letar nya mineral, som litium, vanadin, kobolt och grafit, sade bergmästaren till P4 Norrbotten i början av mars.

Samtidigt pågår en utredning som regeringen har tillsatt och som ska se över vad som krävs för att staten inte ska få ta smällen när gruvbolag har prospekterat klart och lämnat efter sig förorenade områden som kräver många års saneringsarbete. Hittills har skattebetalarna genom åren tvingats betala drygt 700 miljoner kronor för miljösanering som gruvbolagen borde ha gjort.
Att utreda vem som ska betala för miljösanering av exploaterade områden är förvisso hedervärt, men det är bara ett bristfälligt bandage på en genomsjuk gruv- och mineralpolitik. Det skyddar inte världsarv som Laponia i Norrbotten från exploatering. Ett världsarv som kräver miljösanering är ett fördärvat världsarv. Riksdagens agerande innebär att liknande naturskyddade områden även i fortsättningen kommer att vara hotade av vinstgiriga gruvprospektörer.

Emma Lundström