När kungsfågeln kom på besök

Jag är uppvuxen på en gård på landsbygden. Det innebär att jag otaliga gånger har varit med om att försöka, och ibland lyckas, rädda olika djur som på ett eller annat sätt råkat illa ut. Särskilt fåglar, stora som små. Koltrastar, kajor, råkor, svanar och svalor har i mitt föräldrahem fått en plats för återhämtning, eller för att få dö i lugn och ro. Jag minns svanen med lunginflammation som låg och dog i min mors armar medan dess livstidskamrat flög över gården med ett sorgset rop. Och gravandsungen som blev lämnad ensam kvar vid boet under ett av uthusen på vår gård, när mamman vallade de andra ungarna ned till vattnet.

När jag var och hälsade på hemma hos föräldrarna härom helgen, inträffade ännu en fågelhändelse.
Just som min mor råkade stå för en kort stund och se ut genom ett av köksfönstren, landade en liten tufsig typ på fönsterblecket.
Synen var beklämmande. En liten kungsfågel, Sveriges minsta fågel, hade kollapsat i snön på blecket och verkade vara på väg att helt ge upp och släppa taget om livet. Kanske hade den blivit jagad av en rovfågel. Kanske hade den bara flugit alldeles för långt i det kylslagna vädret.
Jag tog på mig ett par vantar och gick ut och lyfte upp den minimala kroppen. Vi lade den försiktigt i en liten ask, på bomull med en yllesocka som bo och ett lock snett över. Så att den fick ordentligt med luft, men samtidigt inte kunde flyga ut i rummet och krascha mot något fönster. Om den nu mot förmodan skulle vakna till liv. Ögonen var slutna och benen spretade som om den redan vore död. Men hjärtat pickade fortfarande, om än ostadigt.

Vi ställde asken i solen. Trots att vi var modfällda och inställda på att det nog egentligen var lönlöst och hopplöst. Kungsfågeln verkade bortom räddning.
Men så plötsligt öppnades ett litet öga.
Sedan gick det fort. Den ruskade på sig. Ställde sig på sina små tunna ben. Började hoppa omkring. Testade vingarna. Tittade frågande på oss.
Vi gick ut på frambron och lyfte bort locket. Det dröjde inte mer än ett ögonblick innan det lilla djuret fällde ut vingarna och flög i väg mot solen, över den gnistrande snön.
Vi stod rörda kvar på bron med en underbar känsla inom oss. Det här var en av de bra gångerna. En lyckad räddningsaktion. En fest för livet.

Text och foto: Emma Lundström