Hej, nyhetskonsument.
Försöker du hastigt och lustig skaffa dig en åsikt om nämndemannasystemet i vanliga svenska domstolar efter den uppmärksammade domen i Solna? Funderar du över risken att politik och religion kan få icke önskvärt inflytande på rättsskipningen och allas likhet inför lagen i brotts- eller migrationsmål?
Låt mig då bredda grubblerierna genom att berätta om en annan del av det svenska rättssystemet, som det aldrig skrivs några indignerade krönikor om men vars sammansättning rimligtvis borde vara minst lika tankeväckande – Arbetsdomstolen.
När en rättstvist på arbetsmarknaden som involverar en fackförening eller facklig medlem ska avgöras juridiskt, är det (med vissa undantag) nämligen Arbetsdomstolen som gäller.
I det övriga rättssystemet är det vanligen så att de politiskt tillsatta nämndemännens inflytande minskar för varje instans. I Tingsrätten kan exempelvis nämndemännen övertrumfa juristdomare, då och då med bedrövlig argumentation likt den i Solna som grund. Vid överklagan till Hovrätten är det dock inte längre möjligt. Där är juristdomarna fler. I högsta instans, Högsta Domstolen, finns överhuvudtaget inte nämndemän utan endast jurister.
Arbetsdomstolen däremot, är både första och högsta instans för en fackansluten arbetstagare eller fackförening som stämmer eller blir stämd. En AD-dom i en arbetsrättslig tvist kan inte överklagas. Men Arbetsdomstolen är inte en renodlad juristinstitution utan en partsammansatt specialdomstol, där ”arbetsmarknadens parter” utser 4 av 7 domare. Å ena sidan finns två domare som utsetts av de stora arbetsgivarorganisationerna (Svenskt Näringsliv, Arbetsgivarverket). Å andra sidan finns två representanter för de fackliga centralorganisationerna (LO/TCO/Saco). Däremellan sitter tre jurister (två domare knutna till Arbetsdomstolen och en ”oberoende” jurist).
Eftersom AD:s domar ofta blir prejudicerande (fastslår hur lagen ska tolkas i en viss situation ute på arbetsplatserna framöver) är det ju I grunden inte en så märklig tanke att domstolens sammansättning i någon mån återspeglar intressemotsättningen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kanske är det tänkt att domens övergripande följder ska vägas in och att strävan efter enighet i någon mån ska ge smarta avvägningar och kompromisser när rättspraxis fastställs eller tillämpas.
Men så finns ju såna som vi – Hamnarbetarförbundet. Som inte är med i den fackliga centralorganisationen LO utan är ett fristående fackförbund. Som inte representeras av någon av de där ”arbetsmarknadens parter” i juridisk mening. Som en utsedd arbetstagardomare, LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson, beskriver som fackliga ”konkurrenter” och som ett ”knatteförbund” som arbetsgivarna uppmanas att lockouta tills vi gett upp vår fackliga organisation. Som av en annan utsedd arbetstagardomare, IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, beskrivs som ”kommunister” som ska bekämpas. Svenskt Näringsliv och LO är idag rörande överens om att Hamnarbetarförbundet inte ”passar in” i den svenska modellen och anser sig ha ett gemensamt intresse av att vår fackliga organisation upphör att existera.
När vi nu alltså tvingas upp i rätten gång efter gång i kölvattnet av konflikten på APM Terminals, är det alltså så domstolen ser ut när man bedömer våra företrädares och medlemmars intentioner och trovärdighet. Det är minst sagt lite speciellt …
Erik Helgeson
