”Vi kan ju inte förvara vårt revolutionära arv i kylskåpet”

Vad ska en revolutionär socialistisk rörelse göra när det ser ut som det gör i världen? Gå med i breda partier för att vinna mark, eller värna den egna organisationen och bygga motståndet helt och hållet underifrån? I helgen håller Fjärde Internationalen världskongress i Frankrike. Då kommer dessa frågor att stötas och blötas eftersom det har lagts fram en alternativ plattform. Emma Lundström har träffat David Pijoan, en av dem som har varit med och utformat alternativet.

David Pijoan tillhör franska Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA. Det antikapitalistiska partiet bildades i februari 2009 med syftet att förena den splittrade franska vänstern och organisera nya aktivister. Men David Pijoan har varit aktiv inom den antikapitalistiska och revolutionära rörelsen i Frankrike sedan 1999. Då åkte han på sitt första ungdomsläger i Fjärde Internationalens regi. Nu är han en av dem som har utformat en alternativ plattform till världskongressen: ”En plattform för en revolutionär International.”
Han berättar att plattformen är resultatet av många års diskuterande och har skapats av socialister från många olika länder. Det började med att ungdomar i hans generation träffades på Fjärde Internationalens ungdomsläger år efter år:
– Vi kom från länder som Grekland, Frankrike, Spanien och Tyskland. Varje år delade vi våra erfarenheter, delade samma kamper, under lägret. Men vi var flera som var kritiska till inriktningen inom Fjärde Internationalen och efter en tid sade vi åt oss själva att sluta gnälla under ungdomslägret och istället göra någonting tillsammans för att försvara vår egen inriktning under världskongressen. Den plattform som vi nu lägger fram kommer ur en opposition mot den inriktning inom Fjärde Internationalen som innebär att vi går med i breda partier.

När David Pijoan gick med i Fjärde Internationalens franska sektion 1999 handlade det politiska samtalet i hög grad om Brasilien där Fjärde Internationalen hade en minister i Lulas regering. De unga medlemmarna i den franska sektionen var emot det eftersom Lulas regering var ansvarig för att ha dödat människor inom den brasilianska bonderörelsen och de jordlösas organisation, MST.
– Att en medlem i Fjärde Internationalen satt som beslutsfattande minister i en sådan regering chockade många av oss unga. Vi insåg att vi hade en gemensam vision. Vi försökte koordinera oss i vissa kamper och diskutera vilken inriktning vi vill att Fjärde Internationalen ska ha. Den här plattformen kommer från de unga, säger David Pijoan och tillägger att situationen i Europa och världen gör den alternativa plattformen nödvändig:
– Processen som gör att våra organisationer ansluter sig till bredare partier är tätt sammankopplad med önskan om att få regeringar som är emot åtstramningspolitik. Vi har under åren kritiserat de sektioner som har valt att ansluta sig till breda partier och jag tror att vi måste förstå att den sortens agerande får konsekvenser för oss alla i rörelsen.
Han menar att utvecklingen har försvagat Fjärde Internationalen ur en organisatorisk synvinkel, att det redan har hänt i Grekland och att det händer i Spanien just nu:
– Vi anser att man måste utvärdera vad de senaste årens utveckling har inneburit, lära oss av det och förändra vårt sätt att göra politik.

David Pijoan förklarar att den alternativa plattformens syfte är att lägga fokus på vikten av organisering igen. Att stärka självförtroendet och tron på att revolutionen inte är särskilt långt borta.
– Det som hände i Grekland visar detta. Den sortens revolutionära scenarion kan verka långt borta, men det var väldigt konkret där, säger han och förklarar att han tror att det är revolutionärerna som har lösningarna på situationen i Europa och världen just nu:
– Jag tror att revolutionen är högst relevant idag. Situationen är väldigt dålig för vår klass, men det finns en kronisk instabilitet i systemet och det finns mycket motstånd. Se bara på den arabiska våren, på det som sker i USA, på de senaste strejkerna i Frankrike mot de förändrade arbetslagarna. Strejkerna har varit väldigt politiska, de riktade sig inte bara mot arbetslagarna utan mot hela systemet, mot kapitalismen.
Han berättar att den första rubriken på den alternativa plattformen var: ”Låt oss fånga möjligheterna.” En mening som han anser borde genomsyra kampen idag:
– Vi ser revolutionära möjligheter i dagens värld. Det finns mycket arbete att göra, på gatorna, i strejkerna, i fackförbunden, i klasskampen just nu. Vi kan inte låta möjligheterna gå oss förbi. Vi kan inte vänta på ”den stora natten” och förvara Trotskij, Lenin och vårt revolutionära arv i kylskåpet. Majoriteten inom Fjärde Internationalen säger att revolutionen inte är relevant just nu. De vill göra reformistiska saker i breda partier. Jag tror inte på det. Just för att situationen är så dålig kan vi ha en verklig påverkan i klasskampen.

Även när det gäller den allmänna situationen för vänstern i Frankrike önskar sig David Pijouet en mer revolutionär inställning. Eftersom Socialistpartiet är ett socialliberalt parti idag har det funnits ett stort vakuum till vänster i politiken, trots NPA, menar han. Sedan kom Jean-Luc Mélenchon in från vänster i senaste valet med sin reformistlösning.
– Han kallade det för röstlådornas revolution. Det var en bra slogan som lyckades ockupera vänsterutrymmet. Socialistpartiet är ett borgarparti. Socialliberaler är inte reformister, de vill inte förändra samhället, de är kapitalister. Mélenchon är inte socialliberal, han vill reformera samhället på klassiskt vis, som Front Populaire. Nu existerar reformisterna igen. De imiterar Podemos en smula i sin vänsterpopulism. Mélenchon talar om folket, inte om arbetarklassen, säger David Pijoan och förklarar sedan att den revolutionära vänstern i Frankrike idag främst består av NPA och trotskistiska Lutte Ouvrière. Han tycker att Lutte Ouvrière gör ett bra jobb i fabrikerna, men att de inte gör något vettigt med det stöd de har där:
– Under strejkerna mot arbetslagarna gjorde de sitt jobb men tog inget verkligt initiativ. De är lika politiskt deprimerade som majoriteten inom Fjärde Internationalen. De är som två sidor av samma mynt. På grund av att situationen är dålig säger majoriteten inom Fjärde Internationalen att vi är för små för att möta den och att vi istället måste bygga större partier med reformisterna. Lutte Ouvrière säger att eftersom situationen är så dålig så måste vi bygga vårt trotskistleninistiska parti själva, isolera oss och hålla traditionen levande i väntan på en bättre situation.

Att den revolutionära vänstern i Frankrike inte griper de möjligheter som finns att organisera en större revolutionär rörelse, tycker David Pijoan är synd:
– Vi kan skatta oss lyckliga som har två starka revolutionära trotskistiska partier i Frankrike. Det är få länder i Europa, eller i världen, som har det. Det är en fantastisk möjlighet och vi måste göra något av den. Men det gör vi inte just nu för Lutte Ouvrière och NPA samarbetar inte. Därför försöker vi med den här plattformen ta initiativ för att förändra situationen. Visst är vi inom den revolutionära vänstern små, vi kan inte förändra allt, men vi kan påverka situationen.
Som det är i nuläget tycker David Pijoan att Fjärde Internationalen mest har blivit ett diskussionsforum, förvisso ett väldigt bra sådant med många vettiga idéer om samhällsutvecklingen. Men han tycker att diskussionerna är för ospecifika:
– De specifika diskussionerna har vi inte längre. De som handlar om den faktiska kampen på det lokala planet och hur vi kan hjälpa varandra i den rent konkret. För mig är det vad en International bör handlar om: att dela våra erfarenheter, att stötta och lära oss av varandra. Till exempel har ni attacker mot strejkrätten här i Sverige, medan vi i Frankrike har de försämrade arbetslagarna. Det sker liknande attacker på arbetarnas rättigheter i alla europeiska länder och jag tänker att det Fjärde Internationalen skulle kunna göra är att koordinera konkreta kampanjer mot försämringarna. Det skulle ge energi. Det krävs socialistisk aktion idag. En diskussionsklubb är inte tillräckligt.

Text och foto: Emma Lundström