Jonas Sjöstedt på konferensen. Foto: Agnes Stuber
Vänsterpartiet har hållit kongress och antagit en valplattform inför höstens valrörelse. Ökad jämlikhet och offensiva välfärdssatsningar är bärande teman. Internationalens Kjell Östberg har särskilt följt diskussionen kring motionen Totalrenovera Sverige. Han menar att det är uppseendeväckande att partiet genom att ställa sig bakom ”det finanspolitiska ramverket” på förhand förbundit sig att inte stödja en så offensiv keynesiansk politik som motionen förespråkar.
I sitt inledningstal gick Jonas Sjöstedt vältaligt till hårt angrepp mot de ökade samhällsklyftorna. ”Somliga flyger alltid business class. Andra har svårt att ha råd med busskortet”. Hur har det blivit såhär undrade Sjöstedt och gav svaret: Det handlar om politik. Den ekonomiska politiken har gång på gång riggats för de rikaste.
Det var kanske därför inte helt förvånande att frågan om den ekonomiska politiken blev den hetaste på kongressen. Men inte längs de skiljelinjer man skulle kunna tro efter Sjöstedts inledning.
Till kongressen hade sex partidistrikt och tio lokalavdelningar lämnat in motionen Totalrenovera Sverige. Den byggde på ett förslag från förre LO-ekonomen P-O Edin som vill återuppväcka en klassisk keynesiansk politik för att laga de sprickor i välfärden som vuxit sig allt större de senaste decennierna; de som Sjöstedt kritiserade i sin inledning. Det handlar om ett offensivt investeringsprogram för att bland annat restaurera och bygga ut järnvägsnätet och annan infrastruktur, kraftiga satsningar på fler bostäder, renovera miljonprogrammet och att återställa resurserna inom vård och omsorg till läget innan nedskärningarna på 1990-talet. En viktig tanke är att detta också skulle bidra till att drastiskt minska arbetslösheten.
Denna stora välfärdssatsning skulle finansieras genom omfattande statliga upplåningar. Det låga ränteläget och Sveriges starka statsfinanser skulle ge utrymme för en sådan politik.
En förutsättning för att kunna genomföra detta program, konstateras i motionen, är att man upphäver det finanspolitiska ramverk som nyligen antagits under stor politisk enighet – också av Vänsterpartiet
Man kan naturligtvis ha synpunkter på om just detta program är det mest ändamålsenliga. Men det uppseendeväckande var att det framkom att Vänsterpartiet har förbundit sig att inte bedriva en sådan politik överhuvud taget – och att partiledningen lade ner så mycket kraft på att försvara att man låtit fjättra sig.
Vad rör det sig nu om?
”Det finanspolitiska ramverket” är en serie lagar och regler som på olika sätt klavbinder det politiska beslutsfattandet.
I Sverige lades grunden av Lindbeckkommissionen, ett antal ekonomer som efter 90-talskrisen krävde omfattande förändringar i den politiska beslutsprocessen. De hävdade att de försvagade offentliga finanserna och ökade statsskulderna berodde på svaga politiker som givit efter för massornas krav på sociala reformer. Det var därför nödvändigt att politikens utrymme måste minska. Att skuldsättningen sköt fart först när nyliberalismen tagit över och välfärden redan börjat rullas tillbaka undvek man noga att tala om, liksom att de offentliga finansernas urholkning inte berodde på de ökade statsutgifterna utan att inkomsterna minskat genom omfattande skattesänkningar.
Genom budgetlagar, komplicerade budgetprocesser och överskottsmål skulle klåfingriga politiker förhindras att dra på landet för höga utgifter – läs genom att inte skära ner välfärden tillräckligt snabbt.
Besluten är en central del av nyliberalismens strävan att flytta makten från politik till marknad och genomfördes i samklang med övriga EU-länder. Överskottsmål och skuldkvoter anpassades successivt till EU:s fördragstexter.
För ett år sedan justerades, och i vissa delar skärptes, det svenska ramverket. Beslutet stöddes av Vänsterpartiet.
Under kongressdebatten försökte partiledningen hävda att den nya överenskommelsen var en framgång för partiet eftersom överskottsmålet, det överskott som statsbudgeten måste ge över en konjunkturcykel, sänktes från 1 procent till på 0,33 procent.
I själva verket var beslutet en anpassning som samtliga partier och dessutom Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och Riksbanken var helt eniga om. Att dessa handlat under tryck från Vänsterpartiet verkar kanske inte så troligt.
I andra delar skärptes regelverket. Bland annat infördes ett ”skuldankare” med syfte att sätta en gräns för statsskuldens storlek i förhållande till BNP. Det ska i fortsättningen ligga på 35 procent, vilket är en uppseendeväckande låg siffra. De monetaristiska och nyliberala hökarna i EU tillåter det dubbla – 60 procent.
Dessutom får Finanspolitiska rådet ett ökat inflytande över kontrollen och tolkningen av hur regelverket följs. Rådet får en starkare ställning och skall göras oberoende av politikerna. I fortsättningen är det alltså nyliberaler som Harry Flam – känd förespråkare för kraftigt sänkta löner – som ska fungera som domare över hur den ekonomiska politiken sköts.
Under kongressdebatten hävdade Christina Höj Larsen i sin argumentation mot motionen att det behövdes olika verktyg för att kunna genomföra partiets program och kritiserade motionärerna för att de bara ville använda det mest kraftfulla, ”alltid en hammare”.
Problemet är att med partiets uppslutning bakom det finanspolitiska ramverket har man kastat hammaren i sjön. Det går inte längre att lägga ett förslag med denna inriktning. Det skulle helt enkelt bryta mot överskottsmål och skuldankare och stoppas av Finanspolitiska rådet.
Hur är det möjligt att partiet ställt sig bakom detta regelverk? Ja av debatten framgick att allt handlade om Vänsterpartiets överordnade strategi, att nå framgångar i det parlamentariska arbetet, och allra helst komma i regeringsställning. Gång på gång hävdade partiledningens representanter att avvisade man regelverket skulle det minska partiets trovärdighet.
Men Vänsterpartiet har fått betala ett högt pris för sin vilja att finnas med i politikens finrum.
Visst har Vänsterpartiet fått igenom viktiga reformer, alltifrån fria glasögon för barn till ökade statsbidrag till kommunerna. Men man har misslyckats med varje försök att i grunden förändra de ekonomiska och politiska maktförhållandena.
Borgerliga kommentatorer noterade med skadeglädje att Vänsterpartiet har ingått i majoritetsunderlaget för ett 25-tal budgetar de senaste decennierna samtidigt som de sociala klyftorna fortsatt att öka. Ja, partiet har till och med aktivt stött en rad beslut som vidgat dessa klyftor: avskaffandet av arvs- och gåvoskatten, utökat RUT, ökade försvarsutgifter och nu alltså stödet till det finanspolitiska ramverket.
Jonas Sjöstedt brukar tala om Vänsterpartiets strategi att göra dubbel nytta. Dels att vara med att påverka parlamentariskt – där budgetförhandlingarna är det viktigaste verktyget. Dels att fungera som oppositionsparti, och Jonas Sjöstedts välformulerade kritik av den socialdemokratiska regeringspolitiken visade hur detta kan se ut. Men saknas inte något i den strategin?
Det är uppenbart att det i vänsterperspektiv är en återvändsgränd att se politik som något som i huvudsak produceras i samspel med allt mer urholkade parlamentariska strukturer. Det krävs också ett perspektiv av socialt tryck underifrån, en motmakt utanför Helgeandsholmen.
Ett argument för motionen Totalrenovera Sverige var att kraven där har en betydande genklang hos breda grupper också bland socialdemokrater. Edins program var ursprungligen framtaget till den senaste LO-kongressen. Även om det nu var för radikalt för LO-ledningen att ställa sig bakom det har en återgång till en mer offensiv ekonomisk politik ett mycket starkt stöd hos många socialdemokrater på vänsterkanten, inte minst inom fackföreningsrörelsen.
Vilket missat tillfälle att inte ta tillfället i akt att söka samarbete med dessa grupper kring P-O Edins program! Bara så är det möjligt att bryta med en ekonomisk politik, riggad för de rikaste.
Kjell Östberg
