Vad kan egentligen Vänsterpartiet lova?

Ledaren # 6 2018

►Plattform med bra förslag

► Smalt politiskt perspektiv

► Måste bredda sina strategier

 

Det är som bekant valår i landet Sverige, ett land där ordet ”demokrati” från politiskt håll blivit mer och mer synonymt med att valda församlingar förvaltar nedskärningar och ökande klyftor. Där man oroar sig över den ökande misstron mot samhället, men inte gärna talar om grundorsakerna till denna misstro. Vänsterpartiet tillhör, vad än de anklagas för, dem som talar om orsakerna och som ensamt tar ansvaret för att lyfta systemkritiska perspektiv till riksdagspolitiken. Nu har partiet inför helgens kongress lagt fram ett förslag till valprogram: Ett Sverige för alla – inte bara de rikaste. Det är ett vänsterparti som tänker på kommunikation och som tagit intryck av brittiska Labour under Corbyn, åtminstone vad gäller kärnfulla slogans och formuleringar. Om man har dragit de mer djupgående slutsatserna kring att organisera en rörelse så framgår det åtminstone inte i plattformen.

Stopp för privata vinster i välfärden, riv upp pensionssystemet, rusta upp allmännyttan, offensiva satsningar på klimatomställning av exempelvis transportsektorn, konkreta förslag i riktning mot förkortad arbetstid. Detta är bara ett smakprov på de förslag som lyfts fram. Inte en politik som skulle innebära några avgörande brott med kapitalismen, men väl sådana som skulle förändra maktbalansen åtskilligt i samhället.
Visst går det att diskutera hur välfärdskapitalister kan ta sig runt de vinstförbud partiet föreslår, hur en politik som inte vågar bryta med budgetdisciplin i praktiken omöjliggör offensiv omställning av ekonomin och så vidare, men faktum är att de reformer Vänsterpartiet föreslår är tuffa nog för att högern skall tappa hakan. De är också radikala nog att mobilisera kring. Om detta manifest skulle realiseras hade det inneburit ett radikalt skifte som fått stor internationell uppmärksamhet – vi kan låta nöja oss med att konstatera det. Hindret för Vänsterpartiet att kunna bli det brokiga, radikala, stora, folkliga projekt som förslaget till valplattform pekar mot ligger inte så mycket i innehållet som i Vänsterpartiets strategier i stort.
Det går att formulera som så att problemet inte är vad Vänsterpartiet säger, utan vad de inte säger. Hade Vänsterpartiet varit ett parti med tre gånger så stort väljarstöd, som hade de tyngsta ministerposterna inom räckhåll så hade den här valplattformen burit på stora löften om politisk förändring. Nu ser inte det politiska läget ut så och utsikten för partiet är istället att få utgöra stödhjul till ännu en S-regering som visar noll vilja att bryta med den inslagna politiska vägen. Att framstå som en pålitlig samarbetspartner har varit den ledande strategin för Vänsterpartiet på de allra flesta håll i landet och inte mycket pekar på att man är i färd med att ändra den inriktningen. Också i förslaget till valplattform är det denna inriktning som lyser igenom – politik är något som avgörs på den parlamentariska arenan. Politisk styrka hämtas i antalet stolar man sitter på.

Plattformen återkommer flera gånger till ordet frihet, men det är en frihet från marknadsvälde man talar om (genom förbättringar i välfärden), inte frihet genom självorganisering och direkt inflytande över den egna livs- och arbetssituationen. ”Politiken skall vara en motkraft” skriver Vänsterpartiet, men då talat man just bara om den parlamentariska politiken, inte om den kamp som människor för i sin egen vardag, där ett starkt vänsterparti skulle kunna utgöra en stark kraft, om det bara hade en bredare förståelse för politik.

Om Vänsterpartiet kunde visa att de förtjänade förtroendet hos vilt strejkande sopåkare, de boende i nedskärningshotade stadsdelar, kort sagt alla de som drabbas av högerpolitik, även på håll där Vänsterpartiet sitter med vid makten, då skulle de kunna bli ett mycket starkare och större parti – de skulle kunna bli något större än ”bara” ett parti. Att vara ett parti för de många – inte bara för några få, kräver att man på allvar omfamnar den brokiga bredden och de stora perspektiven. Det steget är inte Vänsterpartiet redo att ta.