USA utökar kärnvapenkapaciteten i Europa

► Pentagon ser över sin kärnvapenkapacitet – Ryssland placeras i siktet

► Svenska politiker ovilliga att diskutera kärnvapenhotet

► Viktigare än någonsin att krafter som verkar för fred samlar sig

 

Ett slags allmänt cirkulär från TT – publicerat i DN och SvD – och några minuter i fredagens Studio Ett var tydligen det medieutrymme som Pentagons nya beslut att utöka kärnvapenkapaciteten i Europa förtjänade. Enligt en nyligen publicerad rapport avser USA:s militär säkerställa att Ryssland ”inser att varje användning av kärnvapen (…) är oacceptabel”. Den så kallade ”Nuclear Posture Review” ämnar se över USA:s kärnvapenbestånd och beordras med jämna mellanrum av Vita huset, senast av Obamaadministrationen 2010. Mycket är sig likt i rapporten, men tonen har tydligt förändrats – Ryssland pekas ut som huvudfiende, och som tidningen Defense News rapporterar tolkade kritiker ett tidigare läckt utkast som att Trumpadministrationen försöker göra det enklare att faktiskt använda atomvapen. Detta har Vita huset förnekat, men vad som är tydligt är att nedrustning och ”modernisering” av de befintliga beståndet inte längre är prioriterat. Förutom luftburna kärnvapenmissiler vill man anskaffa kärnvapenbestyckade ubåtar, för att avskräcka Rysslands påstådda aggressiva beteende. Upptrappningen är ett faktum.
Folk och försvar som gick av stapeln för några veckor sedan ägnade inte ens en samtalspunkt åt kärnvapnen. Utrikesminister Wallström strösslade några kommentarer här och där i sitt tal, men nämnde främst Nordkorea som det största hotet. Statsminister Löfven kallade kärnvapenhotet för ”det enskilt största hotet mot vår gemensamma överlevnad” vilket visar på att Palmelinjen lever kvar, även om den för en tynande tillvaro. Annars var det främst ryska påverkansoperationer och terrorism som fick sätta dagordningen. Som Svenska Freds ordförande Agnes Hellström skrev i en debattartikel i ETC inför konferensen ”en förklaring till den politiska debattoviljan kring kärnvapen kan vara utredningen som regeringen tillsatt för att se över möjligheten att underteckna FN-konventionen [mot spridning av kärnvapen]”. Socialdemokratin ser ogärna att frågan politiseras inför valet, och Moderaterna vill knappast skrämma med kärnvapen, som för svenskar nästan uteslutande uppfattas som negativa, när de ska locka med ett NATO-medlemskap.

Det finns alltid en paranoid underton i att prata om ”distraktioner”, åtminstone som något från maktens sida medvetet planerat. Människor är gärna helt av sig själva distraherade från mänsklighetens ödesfrågor – efter en lång dag på jobbet är det inte gärna svältande isbjörnar eller kriget i Syrien man vill läsa om för att lugna sina nerver. Det är en fullt mänsklig reaktion. Men det är därför vi har journalister och folkvalda politiker; men när dessa inte vill göra politik av en så oroande utveckling kan större krafter kidnappa människans naturliga distraktion för sina egna syften. Att Margot Wallström och den mer NATO-kritiska delen av socialdemokratin inför valet backat undan för Hultqvist och de försvarsvänliga i ett sådant här allvarligt säkerhetsläge är oacceptabelt för alla fredsvänner.

USA:s kärnvapentaktik är nästintill ogenomskinlig; vi vet väldigt lite om hur procedurerna för en attack går till. I teorin är beslutet helt och hållet presidentens. Det finns inga juridiska hinder för Trump att avfyra ett kärnvapen. När doktrinen utarbetades under kalla krigets första fas antog militärplanerare att kärnvapenförmågan låg som säkrast i en folkvald civilpresidents händer – alla de inhemska hänsynstaganden och ansvar som en president ansågs förkroppsliga skulle göra en attack mindre lockande. Den nuvarande amerikanska presidenten, beväpnad med Twitter och en patologisk osäkerhet, har gjort denna doktrin löjeväckande. Trump är som en karikatyr av de grövsta freudianska fallosteorier, och han älskar maktspråkets superlativ. Allting är ”huge, strong, big” i hans språkvärld. Finns det någon mer potent fallossymbol än den största bomben? Den ryska presidenten Vladimir Putin är även han känd för machoretorik, även om alla beryktade skönhetsoperationer gjort hans ansikte så uttryckslöst att det utstrålar en buddhistmunks eftertänksamma lugn.

Det var kanske alltid en önskedröm att kalla krigets slut skulle innebära slutet för kärnvapen, men nu mer än någonsin behöver internationella krafter för fred mobilisera och hålla makten ansvarig för sitt meningslösa vapenskrammel. Valrörelsen ser inte ut att ge mycket utrymme för freden och NATO-frågan; Vänsterpartiet har inte lyft fram det som en prioritering, och krigshetsarna har skrämt upp kritiker med Rysslands annalkande invasion och hemliga påverkansoperationer. Det gäller att alstra den rädsla som finns och få den att förvandlas till handlingskraftigt fredsarbete.

Hampus Byström