Sovjetisk dissidentblues i Gamla stan

Bo Hülphers, Aina Bergh, Stefan Ringbom och Hans Björk tolkar Vysotskij på Musikvalvet Baggen i Gamla stan.

Dragspelet virar sig vemodigt om cellotonerna medan basen pratar med gitarren och sången dansar mäktig ovanpå. Det är överfullt, varmt och lyckligt i Musikvalvet Baggen i Gamla stan i Stockholm när veteraner från Fria Proteatern låter Vladimir Vysotskijs sånger få liv återigen.

Vladimir Vysotskij har beskrivits som en rysk Bob Dylan. En poet vars uttryck kan gripa tag i folk över generations- och nationsgränser. En sanningssägare för sin tid och för vår. En begåvad människa som brann hårt och dog för tidigt.
Det var den legendariska teatergruppen Fria Pro som gav den ryske vissångaren, poeten och skådespelaren Vysotskijs livsverk till hela svenska folket. Bröderna Ola och Carsten Palmaer översatte och tolkade sångarens texter som Stefan Ringbom sedan skrev ned noterna till och 1986 började Fria Pro att framföra dem på scen.
Fria Pro lades ned 1990 men har återuppstått i olika formationer genom åren. Framförallt för att fortsätta sprida Vysotskijs verk till folket. Och det är just precis vad som sker under valven i Gamla stan en gråkall dag i januari.

Trycket på biljetterna har varit så hårt att kvinnan som har hand om bokningarna har haft svårt att hinna med. Vi är så många i det lilla konsertrummet att människor får rada upp sig längs den bakre väggen, medan musikerna får tränga ihop sig på en minimal scen där cello och dragspel hela tiden riskerar att snubblas på.
Men det gör ingenting. För så fort den lilla kvartetten börjar spela så är vi inte längre i Gamla stan. Vi är i mörka gränder i Moskva. Vi är i karga fångläger. Vi är i rökiga lokaler och i sorgsna och upproriska människors tankar om livet. Vi är på samhällets och mänsklighetens baksida, i mörkret med kriget och döden, sinnessjukan och svartsjukan. Vi är i dissidentens värld, där han dansar på censurens vassa egg.

Stefan Ringbom sjunger med sin karaktäristiska röst som växer i takt med sången och fylls av känsla. Bo Hülphers växlar mellan piano och dragspel som den enklaste saken i världen och när han kliver fram till mikrofonen för att sjunga är det med uttrycksfulla miner och gester. Hans Björk hanterar basen så att den är det stadigt pumpande hjärtat i musiken. Den fjärde medlemmen, Aina Bergh, var inte ens född när Vladimir Vysotskij dog 1980, 42 år gammal. Hon är ett med cellon och sjunger med ett stillsamt vemod som värmer.

Varje låt innehåller textrader som jag vill memorera och när Bo Hülphers säger att låten han just ska sjunga är fantastiskt fin poesi, är det bara att hålla med. Han berättar om hur det var när Fria Pro hade premiär för Sånger av Vysotskij 1986 och spanar efter Carsten Palmaer som nyss stod i dörren in till det smockfulla valvet och lyssnade på låtarna han och brorsan översatte en gång i tiden. Men Carsten har gått hem.
– Det var ju väldigt få människor i Sverige som hade hört att det fanns någon som hette Vladimir Vysotskij, så från början var det inget större intresse. Men ju fler som såg föreställningen, desto mer växte intresset. Många älskade de här låtarna och gör det fortfarande, bland annat vi, säger Bo Hülphers som har räknat ut att de spelade Sånger av Vysotskij sammanlagt 260 gånger. Dels på Scalateatern i Stockholm, dels på en turné från Kiruna i norr till Ystad i söder.
– Så hände någonting väldigt roligt. Vi fick kontakt med Tagankateatern i Moskva. Där Vysotskij hade jobbat som skådespelare. Vi blev inbjudna att spela där 1988 och det var ju fantastiskt kul för oss att komma dit och se teatern och repetera där. Vi kunde ju inte sjunga på ryska och när det var premiär var vi ganska nervösa. Jag tror att ryssarna var lite misstänksamma också, säger han och visar en butter min med armarna i kors som får publiken att skratta.
Men efter några låtar var ryssarna väldigt entusiastiska.
– Vi hade ju absolut inte ansträngt oss för att försöka låta som Vysotskij. Vi gjorde våra egna arrangemang. Det tror jag att de tyckte om. Det blev en stor succé, säger han och förklarar att det inte fanns några noter nedskrivna till Vysotskijs sånger. Stefan Ringbom fick lyssna noga på originalinspelningarna med Vysotskijs gutturala röst och försöka överföra det han hörde till noter på papper. Det får han en stor applåd för och sedan får vi nästa låt som gräver sig in i själen och klappar på sinnena.
Vi får Sången om jorden. Jorden som är sargad och svartnad av sorg. Vi får Mina hästar: På min ena sida: avgrunden. På min andra: stupet. Vi får huvudet fullt av tankar om dagens Ryssland och vilka historier som behöver berättas nu.
Finns det en Vysotskij som kan beskriva samtidens oligarkskurkar, korrumperade politiker och missförhållanden?

Inte alla låtar är skrivna av Vysotskij. Någon är skriven av en man som senare blev en hyllad filmskapare, Andrej Tarkovskij. Andra är så kallade blatnye pesni – sånger från lägren i Sibirien. Stefan Ringbom berättar att blatnye pesni sjöngs även i fånglägren som fanns i Ryssland långt före Sovjet – eftersom även tsarerna hade en hel del fiender som måste tystas – men att de som bekant fick en enorm omfattning under Stalintiden.
– Det speciella med de här lägren var att där inte bara satt vanliga tjuvar, banditer och mördare, utan även politiska fångar. Det blev en mix av erfarenheter som tog sig uttryck i de här sångerna. När Stalins skräckregemente och skändligheter avslöjades, till en början i alla fall, av Chrusjtjov på 50-talet när Stalin var död, så utfärdades en amnesti och hundratusentals lägerfångar kunde återvända hem. Med dem kom alla dessa sånger som dittills inte hade varit allmänt kända och de drabbade verkligen samhället. Speciellt ungdomarna som gärna ville chockera sina föräldrar med att sjunga om tjuvar och banditer. Det fanns ju ingen kriminalitet i Sovjet, säger han med ironi i rösten och slår ut med händerna: ”Det var ju himmelriket.”
Resultatet blev att många försökte skriva egna blatnye pesni. Bland annat Vysotskij, som ofta återkom till hur viktigt det är att lära sig att skriva enkelt. Att ta bort vartenda onödigt ord. Så som fånglägersångerna var utformade.
– De är som en slags blues, säger Stefan Ringbom och sedan sjunger Hans Björk en blatnye pesni som känns in i ryggmärgen.

Efter att Chrusjtjov hade utfärdat den allmänna amnestin inleddes en period som kom att kallas för ett töväder. Det innebar att det blev lite lättare för människor att säga vad de tyckte om saker och ting. Men tövädret frös till rätt snabbt igen och de som ville uttrycka sig rakt och rättframt fick göra det i smyg. Den konstnärsgrupp som Vysotskij och Tarkovskij tillhörde träffades i början av 60-talet i en lägenhet i Moskva för att utbyta erfarenheter och skapa tillsammans.
– Det här konstnärskollektivet samlades för att skriva för varandra. De ville hitta ett annat sätt att prata med en publik än det officiellt godkända, som ju skulle präglas av en konstlad optimism, en slags käck predikan om hur bra allting var. De ville prata om vad de tyckte och kände: så här tycker jag, vad tycker du? De ville ha ett samtal. Det här var fröet till Vysotskijs hela konstnärskap, säger Stefan Ringbom och berättar att sångaren, även mot slutet av sitt liv, under sina oerhört välbesökta konserter, fortsatte att ha det här samtalet med publiken.

Lägenheten som skulle komma att ha en så stor betydelse för Vystoskij, låg i centrala Moskva, på en gata som hette Stora Vagnsgatan, Bolsjoj Karetnyj. Den samspelta kvartetten på den lilla scenen framför låten Na Bolsjom Karetnom i Fria Pros tolkning och den blir en del av kvällens avslutande crescendo av musikalisk intensitet.
Stefan Ringbom torkar svetten ur pannan och vi applåderar tills han hänger på sig gitarren igen.
Som extranummer får vi en hisnande, brinnande version av Vargjakten. Den följer oss hem: Strupen brinner / jag springer, jag springer / men idag är allt som igår / Dom har oss i fällan / dom har oss i fällan / vi springer i cirkel / i blodiga spår / Dom lyfter bössorna / dom skrattar och siktar / och luften stinker av blod och bly/
Förhoppningsvis fortsätter kvartetten att tolka Vysotskij otaliga gånger till. Med samma nerv. Samma känsla. Samma glädje och tro på musikens kraft.

Text och foto: Emma Lundström

Fakta:
Fria Proteatern var en fri teatergrupp, som var verksam i Stockholm 1971–1990. Gruppen hade sina rötter i musikgruppen The Mascots, som startades på 1960-talet av ett antal musikstuderande.
Under namnet NJA-gruppen gjorde de 1969 en pjäs om Norrbottens Järnverk AB i Luleå. Efter att ha spelat vid en strejk i Kiruna valde gruppen att avsluta ett samarbete med Dramaten och bli medlemmar av Proteater inom Riksteatern. Två år senare bildade de Fria Pro.
I Fria Pro kom bland att ingå skådespelare som Mia Benson, Tomas Bolme, Per Sandborgh, Stefan Ringbom, Anders Forsslund, Gunnar Idering, Rolf Skoglund, Inger Liljefors, Elisabeth Nordkvist, Stefan Böhm. Tom Deutgen och Stig Engström.
Fria Proteatern hade Scalateatern i Stockholm som fast scen mellan 1974–1990.