När Sverige försökte annektera Åland

Pansarkryssaren HMS Sverige deltog i Ålandsexpeditionen.

Det är nu 100 år sedan det finska inbördeskriget. I förra veckans nummer skrev vi om kampen mellan de röda arbetargardena och de borgerliga vita skyddskårerna, och hur de vitas seger med hjälp från Sverige och Tyskland  ledde till skoningslös vit terror. En mindre känd episod från denna tid var hur Sverige under krigets kaos såg en chans att försöka ta Åland från Finland.

Hjalmar Branting.

I samband med det finska inbördeskriget gjorde Sverige ett försök att ta Åland från Finland. Det var i mitten av februari 1918 som en svensk militärexpedition skickades till den strategiskt viktiga finska ögruppen i Östersjön. Den svenska liberal-socialdemokratiska regeringen hävdade att det var en humanitär insats för att skydda den svensktalande befolkningen på Åland från såväl finska som ryska soldater.
Åland hade precis som övriga Finland erövrats av Tsarryssland 1809 från Sverige, men ögruppen hade sedan 1856 genom en internationell överenskommelse demilitariserats. Avtalet bröts vid första världskrigets utbrott 1914 då Ryssland, med stöd av sina allierade Frankrike och Storbritannien, skickade trupper till ögruppen för att försvara den mot tyskarna. Efter oktoberrevolutionen 1917 drog sig bolsjevikerna ur kriget. Men vid vid början av 1918 fanns runt 2000 demobiliserade ryska soldater fortfarande kvar på Åland. De flesta förhöll sig passivt, medan några hade utkämpat ett mindre slag mot vita skyddskårister som anlänt från fastlandet och försökt ta kontroll över ögruppen. Det var oroligheter som dessa, som togs som en förevändning för svensk militär att ingripa. De ryska soldaterna accepterade de svenska truppernas ankomst, och gick i många fall frivilligt med på att lämna ifrån sig sina vapen.

Zeth Höglund.

En annan förevändning var att det faktiskt fanns en rörelse bland den svensktalande majoriteten på Åland som eftersträvade en återförening med Sverige. Den 3 februari hade en åländsk delegation besökt Stockholms slott för att för kung Gustaf V framföra önskemålet att få bli svenska medborgare. Även socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting stödde idén: ”En ursvensk befolkning, som vidriga öden ha tvingat att leva skild från moderlandet i ett hundratal år, måste, då den ensidigt och varmhjärtat begär att få återförenas med sina anförvanter, stödjas uti sin begäran”, förkunnade han och ville se en folkomröstning på Åland om vilket land öarna skulle tillhöra.
Från finskt håll protesterade dock så väl de vita som de röda skarpt mot vad man uppfattade som ett svenskt försök att underblåsa en separatistisk rörelse i syfte att kunna ta Åland ifrån Finland. Varken de röda eller vita hade dock någon direkt kontroll över ögruppen vid denna tid.

De svenska vänstersocialisterna var skarpt emot den svenska militärexpedition, som av partiets ledare Zeth Höglund fördömdes som ”ren annekteringspolitik” i partitidningen Folkets Dagblad: ”Åland är i detta ögonblick helt enkelt militärt ockuperat, och svenskarna uppträda där som i ett erövrat land, enligt vittnesbörd vi mottagit från olika håll”, skrev han och varnade för att Sverige riskerade att dras in i ett större krig: ”Det säger sig själv, att när den svenska expeditionen sålunda avslöjats ha haft en helt annan karaktär än den föregivna leder den vårt land i en ytterst farlig situation.”
Vidare krävde Höglund att den socialdemokratiske sjöfartsministern Erik Palmstierna, som hade varit initiativtagare till militärexpeditionen, skulle avgå: ”Regeringen gör klokt i att fortast möjligt göra sig kvitt denne politiske äventyrare, som redan tillräckligt komprometterat den svenska demokratin. … Det är nödvändigt för regeringens skull, för landets skull och för fredens skull, att denne herres farliga spel avslöjas.”

Aleksandra Kollontaj.

Av en slump råkade den kända ryska bolsjeviken Aleksandra Kollontaj anlända till Åland samtidigt som de svenska trupperna befann sig på ön. Hon var i spetsen för en delegation sovjetiska diplomater och finska socialister som planerade att resa till Stockholm för att därefter fortsätta ner i Västeuropa och kanske även vidare till USA. Det är oklart exakt vad denna misslyckade expedition gick ut på. Kollontaj själv har senare uppgett att det handlade om att försöka upprätta diplomatiska förbindelser – Sovjetryssland hade ju ännu inte blivit erkänt av omvärlden – såväl som att sprida revolutionär propaganda till arbetarna i Väst. Ombord på fartyget fanns socialistisk litteratur på flera språk, samt en hel del pengar.
Sällskapet avreste från Åbo i det röda Finland den 24 februari, men resan fick ett snopet slut när fartyget på grund av storm, isförhållanden och risken för minor tvingades lägga till i Mariehamn på Åland. Där ingrep de svenska soldaterna och fängslade ett flertal av de röda ryssarna och finnarna.
”Aleksandra Kollontaj lyckades undgå häktning endast genom att framhålla om att hon var minister i Ryssland och erinra om de konsekvenser häktningen därigenom innebar”, rapporterade Folkets Dagblad. Men de svenska myndigheterna satte därmed stopp för den sovjetiska expeditionen, och Kollontaj tvingades återvända till Åbo den 3 mars.

Erik Palmstierna.

Som mest hade Sverige 1700 soldater stationerade på Åland under denna tid, och de kontrollerade i princip hela ögruppen. De svenska trupperna tvingades dock dra sig tillbaka i mitten av mars efter att tyska trupper landstigit på Åland och beordrat svenskarna att ge sig iväg.
”Just som vi voro färdiga med vårt pacificeringsarbete… Man blir som förlamad. Hela vår Ålandsaktion kan snedvridas”, skrev den upprörde Erik Palmstierna i sin dagbok, där det också framgår att det svenska syftet med militärexpeditionen verkligen hade varit att införliva Åland med Sverige.
Även om försöket att erövra Åland misslyckades 1918, skulle Sverige fortsätta att göra anspråk på ögruppen. Ålandsfrågan togs därför upp i det nybildade Nationernas Förbund, som 1922 beslutade att Åland skulle fortsätta att tillhöra Finland, om än med betydande autonomi och som en demilitariserad zon. Hjalmar Branting, som då hade blivit Sveriges statsminister, var mycket besviken över utgången i Ålandsfrågan.

Per Leander