Ingvar Kamprad var som affärsmän är mest

Ingvar Kamprad. Foto: Paul Barendregt

► Superkapitalisten som lyckades framställa sig som folklig

► Ikea gick i takt med tiden, på gott och ont

► Följde folkhemmets uppgång och fall

 

Med svenska mått mätt går det att tala om en riktig personkult runt Ingvar Kamprad, Ikea-grundaren som nu har dött, 91 år gammal. När sagan om hans framgångsrika affärsverksamhet ska berättas, så framställs det gärna som att den finurlige Kamprad byggde upp hela möbelimperiet alldeles själv, på samma sätt som man monterar ihop en Billybokhylla. Med egna händer och bara ett litet startkapital ska han ha börjat bygga möbler i de småländska skogarna, och lyckades sedan erövra världen. Och vi som svenskar ska känna stolthet över att en ensam flitig svensk entreprenör fick ett så stort internationellt genomslag.
Så enkel är historien så klart inte, och bakom de billiga slit och släng-möblerna som numera finns i var mans hem, finns också historier om stulna idéer, östtyska politiska fångar satta i tvångsarbete och skatteflykt till Schweiz. För att inte tala om det faktum att kunderna själva tvingas göra halva jobbet genom att plocka ur butikslagret, släpa hem och skruva ihop plankbitarna man köpt. Ikea gick också i tiden med bilismens framväxt, då varuhusen kunde byggas utanför städerna där marken var som billigast.

Samtidigt som tidningarna nu fylls av hyllningstexter till ”den störste svenske entreprenören”, som framställs som lika folkkär som en stor kulturpersonlighet, så är det lika obligatoriskt att nämna Kamprads bakgrund som nazist, och huruvida han verkligen tog ordentligt avstånd från den tiden, eller inte. (Så sent som 2010 försvarade han sin gamle vän, den svenska nazistledaren Per Engdahl, som ”en stor människa”.)
Visst är det som att Ingvar Kamprads liv och Ikeas historia på många sätt också skildrar Sveriges 1900-talshistoria, på gott och ont. Ikea grundades 1943 och slog igenom under efterkrigstidens ekonomiska bom, som var möjlig tack vare att Sverige hade lyckats hålla sig utanför kriget, även om det skedde genom en hel del skumraskaffärer med tyskarna. Men det problematiska som skedde under kriget ville man helst glömma för att blicka framåt.

Ikea hade även varit omöjligt att tänka sig utan den socialdemokratiska välfärdsstatens framväxt. Det så kallade folkhemmet fylldes bokstavligen med Ikea-möbler, och tack vare miljonprogrammet hade folk plötsligt egna lägenheter med flera rum som skulle möbleras. Det finns också något socialdemokratiskt över Ikeas produkter. De är helt okej, varken bra eller dåliga, utan lagom. Ingen blir lurad, man får vad man betalar för, och alla har råd att köpa den heminredning man behöver. Men staten och kapitalet sitter i samma båt, och Kamprad är typexemplet på en kapitalist som gjorde sin förmögen på socialdemokratisk välfärdspolitik.
Ingvar Kamprad verkar också ha varit en bra arbetsgivare mot sina anställda på varuhusen här i Sverige, där vi tack vara generationer av politisk och facklig kamp har erövrat viktiga rättigheter på arbetsplatserna. Men samtidigt bygger Ikeas framgångar på att möblerna tillverkas av billig arbetskraft i andra länder, underleverantörer som använder sig av barnarbetare, samröre med diktaturer, dumpning av löner, skövling av unika urskogar, och så vidare. Och utomlands har Ikea gjort sig kända för att motarbeta fackliga rättigheter, inte bara i u-länder utan också i USA.

I takt med att vårt svenska välfärdssamhälle på senare tid försvagades, blev också Kamprad aggressivare som affärsman och har själv bidragit till nedmonteringen av folkhemmet. Hans finansbolag Ikano har blivit en av de ledande aktörerna som köper upp de tidigare allmännyttiga miljonprogramshusen, nyrenoverar oavsett om det behövs eller inte, och chockhöjer hyrorna. Så kallade renovräkningar.
I södra Stockholm äger Ikano i princip hela stadsdelen Hagsätra, där de boende sedan ett par år kämpat för att inte fördrivas från sina hem. Ikano framstår dessutom som mera skoningslös än många andra fastighetsägare. Medan till exempel Svenska Bostäder, under stor press från de boende i Husby, vid samma tid gick med på att föra en dialog med sina hyresgäster om renoveringsbehoven – så har Ikano saboterat hagsätrabornas försök att samlas och diskutera, och i vissa fall även bussat polisen på folk.

Så Ingvar Kamprad var lite som svenska affärsmän är mest. Beredd att följa de regler och arbetsrättslagar som gäller här hemma (om än öppen för skatteplanering), men redo att köra över folk när det går, inte minst arbetare i andra länder där fackliga rättigheter saknas.
Men på ett typiskt svenskt sätt var han mycket skicklig på att förminska sin egen personlighet, och framställa sig som anspråkslös och sparsam, för att inte framstå som odräglig och skrytsam. Därmed lyckades han trots sina otroliga rikedomar att skapa den ”folkliga” aura, som gjorde honom mer populär än en sliskig champagnepimplande Stenbeck eller Wallenbergare.

Per Leander