Vad kan vi vänta av en sådan regering?

Ledaren # 1-2 2018

 ► Vill inskränka strejkrätten

 ► Lär inte bli verklighet

 ► Högerpolitik från båda blocken

I somras tillsatte regeringen en utredning med syfte att, som det hette, ”värna och utveckla den svenska modellen” – nyspråk för ”utreda om strejkrätten skall inskränkas”. Orsaken var redan vid utredningens tillsättande tämligen uppenbar: hamnkonflikten i Göteborg mellan APM Terminals och Hamnarbetarförbundet. Regeringen vill få utrymme att kunna bakbinda Hamnarbetarförbundet eftersom det finns ett kollektivavtal med minoritetsfacket i hamnen, Transport. Själva utredningen är inte klar än utan beräknas lämna sitt utlåtande i slutet av maj, men arbetsmarknadsminister Ylva Johansson har redan deklarerat regeringens ståndpunkt: strejkrätten skall inskränkas. Den ståndpunkten anges faktiskt klart och tydligt i utredningens själva direktiv; fackförbund som tar till stridsåtgärder utgör ett hot mot arbetsgivare som har tecknat kollektivavtal med ett annat fack. Utredningens mål är att se över om strejkrätten för fack utan kollektivavtal är möjligt att inskränka. Att det skulle kunna vara arbetsgivarparten som är ansvarig för situationen finns inte på kartan – något arbetarperspektiv finns överhuvudtaget inte. Inte heller tycks det förespegla uppdragsgivarna att arbetsgivare mycket väl kan teckna separata avtal med olika fack.

Känns det konstigt att en socialdemokratisk regering vill inskränka strejkrätten på grund av en arbetsmarknadskonflikt? Sådana lämnar man ju i vanliga fall åt arbetsmarknadens parter att lösa sinsemellan. Om man betraktar socialdemokratin som arbetarrörelsens parti så, ja, då tycks det ju lite märkligt. Mycket kan sägas om hur den svenska modellen har kommit att se ut. Hur fackföreningarnas medlemmar passiviseras och varje avtalsrörelse får vänta på beslut som tas av ledningarna bakom lyckta dörrar. Men en sak är klar: kollektivavtal och fredsplikt är en överenskommelse mellan facken och arbetsgivarna, med det bakomliggande hotet att om inte arbetsgivarna går med på vettiga villkor så kommer arbetsmarknaden att återgå till forna tiders konstanta strejkande. Om regeringen då öppnar möjligheten för arbetsgivare att teckna avtal med vilket minoritetsfack som helst och därmed påtvinga de andra facken fredsplikt, så är den svenska modellen ett minne blott, vad Socialdemokraterna än skriver på sina affischer.

Att arbetarrörelsens parti öppnar för ett sådan politiskt skifte verkar onekligen både märkligt och oroande. Men om man däremot föreställer sig att den rödgröna regeringen snarare ser sig som en ledningsgrupp för exportföretaget Sverige AB än som något rörelseparti för lönearbetare, då känns agerandet mer logiskt. Regeringen vill inte skylta med oordning i sina hamnar och precis som man hellre ropar efter fler poliser med större befogenheter, än att ta reda på de bakomliggande orsakerna till eventuellt ökande brottslighet, så är man mer intresserad av att inskränka fackens manöverutrymme än att ta reda på varför en arbetsmarknadskonflikt har uppstått.
Nu lär inte någon lagändring bli aktuell. Det må vara hänt att LO-facken har en organisationsegoistisk hållning när det kommer till Hamnarbetarförbundet och hamnkonflikten i Göteborg, men de lär inte tolerera att strejkrätten inskränks för den sakens skull. Vad som är än mer oroande i så fall är vad Ylva Johanssons uttalanden säger om den socialdemokratiska partiledningens inriktning.
För Sveriges alla fackanslutna gäller det att vara på tårna under våren 2018 så inga nya lagar slinker igenom, men än viktigare är det att bygga bred opposition, över alla organisations- och partigränser, mot auktoritär arbetarfientlig högerpolitik, vilket block den än kommer ifrån.