Serietecknaren Mats Jonsson har blivit ritbordsaktivist

Vad ska en självbiografisk och hyfsat kronologisk seriekonstnär göra när det inte längre går att skriva om det dagliga livets vedermödor? Mats Jonsson valde att skapa serieromanen Nya Norrland. En temabok där han använder uppväxtens Ådalen som utgångspunkt för att ställa några av dagens ödesfrågor. Bland annat den om Sveriges välstånd: Var uppstår det och vart tar det vägen?

Ett fotografi av ett vinterlandskap med några hus och en översnöad vägskylt täcker större delen av fonden på kulturhuset Vävens scen i Umeå. Det är byn Stensätter utanför Bollstabruk i Kramfors kommun, Ådalen, Ångermanland, Sverige. Där växte serietecknaren Mats Jonsson upp. Han berättar att det står Fornborg på skylten och att det var det mest spännande som fanns i byn, tills en skoterfirma flyttade dit. Men då hade Mats Jonsson flyttat därifrån.
Nu är han på besök i Umeå för att berätta om hur och varför han har gjort sin senaste bok Nya Norrland.
Den är ett resultat av den där uppväxten i Stensätter. Där hade hans norrbottningar till föräldrar fått jobb efter en miserabel period i exil i Salem i Stockholms län. I Stensätter var Mats Jonsson enda barnet i byn. Innan han började skolan umgicks han mest bara med gamla tanter och farbröder som alla var födda omkring 1900 kallt. Det gjorde honom permanent lillgammal. Dessutom hade han oceaner av tid och lade det mesta av den på att läsa och skapa serier.
I sinom tid skickade han in serier till den avgudade tidskriften Galago och blev publicerad.
Han flyttade till Sundsvall och gick journalisthögskolan. Vidare till Stockholm och fick jobb på Galago. Nu är han redaktör på tidskriften och en väletablerad skapare av egensinnigt självbiografiska serieromaner som klämmer åt där det smärtar med ironi och allvar i en salig blandning.

Mats Jonsson menar att han alltid har haft ett politiskt engagemang, men det var först när han fick barn som han blev politisk på allvar. Tidigare hade han varit en ung vuxen med fast jobb och bostad. Han var frisk. Hans föräldrar var friska. Han hade inga barn. Han betalade sin skatt och åkte kollektivt, men i övrigt hade han inget större behov av samhället och brydde sig därför inte särskilt mycket:
– Det är ett slags utanförskap som det inte pratas så mycket om. Det där när man bara sköter sitt och inte tänker så mycket på vad man är en del av. Men när man får barn, då sugs man tillbaka in i samhället så det sjunger om det. Med allt vad det innebär av mödravård, förlossning, förskola och skola.
Samhället han sögs tillbaka in i såg inte ut som han hade förväntat sig. Hans dotter föddes 2006. Samma år som Fredrik Reinfeldt kom till makten. Den borgerliga regeringen körde hårt med skattesänkningar å ena sidan, utförsäljningar och nedskärningar å andra. Det kändes i Mats Jonssons lilla familj, framförallt för att hans fru jobbade som lärare i vad han kallar för en halvutsatt Stockholmsförort.
– Krisen i den svenska skolan kände vi in på bara skinnet, säger han och berättar hur frun gick hemifrån innan han vaknade om morgnarna och kom hem vid sjutiden helt utpumpad. Hon åt middag och stupade i säng. Sedan låg hon och gnisslade tänderna hela nätterna:
– Hon fick fler och fler arbetsuppgifter, större och större ansvar, mindre och mindre stöd.
Upplevelserna resulterade i Mats kamp som kom 2011. Boken handlar om att bli förälder, men också om känslan av att vara en liten medelklassfamilj med ett enda barn, i ett av världens rikaste länder, och ändå hålla på att gå in i väggen.
Efter Mats kamp bestämde han sig för att inte göra fler serier om sin dotter. Hon skulle inte få sin uppväxt ”paketerad och såld av sin far”.

Det innebar att han fick problem inför nästa bokprojekt. Vad skulle han skriva om, om han inte fick skriva om sitt vardagsliv som far? Han bestämde sig för att hitta ett ämne som berörde honom och funderade länge. Innan han plötsligt insåg att ämnet fanns mitt framför näsan på honom när han hälsade på hos föräldrarna i Bollstabruk. Varje år var det nya hus som stod tomma. Husen i centrum blev mer och mer förfallna. Ännu fler butiker hade lagt ned.
När han växte upp var Bollstabruk en ort med 3000 invånare. Där fanns ett dussin butiker, tre bensinmackar, fyra kyrkor, vårdcentral, polis och brandkår. Nu har befolkningen halverats och det mesta av samhällsservicen är borta:
– Det är bara Konsum kvar och det går knackigt det med.
Han hade länge funderat över hur han skulle kunna göra en serie om avvecklingen av hembygden. Men när han gick runt i Bollstabruk och såg hur ogräset trängde upp mellan de alltmer spruckna plattorna på torget, så kände han bara sorg.
– Sorg är inte den bästa drivkraften när man ska göra någonting kreativt. Sorg är mer riktat inåt. Jag tänkte att det här är tidens gång och ingenting att göra åt. Men sedan insåg jag att jag hade gått på den urbana myten.

Han läser en bit ur Nya Norrland. Om Bollstasågen som hjärtat som slår stadigt medan den omgivande kroppen tynar bort. Om hur det har funnits 80 sågverk i Ådalen, men att det nu bara finns ett som producerar tiofalt mer. Detta sågverk är Sveriges största och ett av de största i världen. Där sågas 550 000 kubikmeter virke varje år och sågen omsätter en miljard kronor om året. De 110 anställda omsätter alltså omkring nio miljoner var. Samtidigt töms skogarna på timmer: ”Lyfter man blicken lite inser man att det är sågen som är Bollstabruk. Bollstabruk är en maskin som äter träd och skiter pengar. Och så några insignifikanta ruckel runt omkring”
Bollstabruk, som ingen vill bo i, har alltså fortfarande ett gigantiskt sågverk och en gigantisk massafabrik som bidrar med hundratals miljoner till Sveriges exportindustri. Mats Jonsson började fundera över detta och insåg att det är någonting som inte stämmer. Att automatiseringen och digitaliseringen av arbetet har gjort att det bara behövs 100 arbetare där det förut behövdes 400. Att skattesystemet är sådant att företagens vinster beskattas statligt och att pengarna därför hamnar i Stockholm. Att bara en liten del kommer tillbaka som bidrag. Så att det enda kommunen egentligen får ut av de stora anläggningarna som dominerar landskapet, är kommunalskatten från arbetarna. Alltså de som bara blir färre och färre.

En positiv sak med de gamla bruken var att de ofta var hyfsat lokalt ägda, menar Mats Jonsson. Nu ägs sågen av SCA och massafabriken av sydafrikanska Mondi.
– Det står på deras hemsidor att de bryr sig om lokalorterna men det gör de inte, säger han och berättar att all fakta kring sågverket fick honom att redan tidigt i arbetet med boken ställa sig frågan: ”Var uppstår Sveriges välstånd och vart tar det vägen?”
Han kom fram till att en hel del av det nog hamnar där han nu bor. Vid Telefonplan i södra Stockholm. Där ska det byggas skyskrapor som ska bli de högsta i Norden och där byggs det redan nu enorma mängder dyra bostadsrätter. Där har befolkningen ökat med 37 procent på tio år, medan antalet barn har ökat med över hundra procent. Men även där finns vissa problem:
– I varje nytt bostadsrättskvarter finns det sushi, mäklarkontor och gym. Men sådant som förskolor och skolor bygger man inte, så barnen får bussas eller gå i baracker.
Eftersom han står med en fot i varje läger tänkte han att han borde vara lämpad att skildra utvecklingen.
– Jag är uppvuxen på en ort som tillhör förlorarna i det nya Sverige, men jag bor på en ort som tillhör de absoluta vinnarna, säger han och tillägger att det känns som att det är en av vår tids ödesfrågor. Den här klyftan mellan centrum och periferi, mellan stad och landsbygd, mellan norr och söder. En klyfta som inte bara existerar i Sverige utan på många håll i världen. Inte minst i USA. Klyftan mellan dem som tillhör eliten och de som inte gör det.

Projektet kändes enormt omfattande och samtidigt väldigt viktigt. Så Mats Jonsson började från början. Han läste diverse lokala skrifter och dammiga luntor om Bollstabruk och tog ett helhetsgrepp om bygden, från järnålder till nutid.
I arbetet med boken lärde han sig att skogsindustrin i Ådalen tog fart i och med Johan III:s vattensåg vid Bollstaån och att samme Johan införde en extraskatt i slutet av 1500-talet som innebar att varje bonde i Norrland var tvungen att leverera en stock till kronan varje år. Till de nybyggda vattensågarna längs Norrlandskusten:
– Den första Bollstasågens upptagningsområde var stort. Bönderna som bodde långt från sågen betalade bönderna som bodde närmast för att dessa skulle leverera deras stock också. Detta ledde till att skogarna kring Bollstabruk skövlades och att alla vinster hamnade i Stockholm. Det började med tydlig kolonial utsugning och har fortsatt på samma sätt.

Andra kapitlet i boken handlar om Stockholm. I detta kapitel hade Mats Jonsson mer satiriska ambitioner och han upplever att han lyckats lite väl bra eftersom främst Stockholmsmedia har lanserat Nya Norrland som en bok som hånar hipsters. Han understryker att det inte är poängen med den och berättar att Stockholmskapitlet bland annat handlar om hur han har ”wallraffat” som styrelseledamot i bostadsrättsföreningen. Det gjorde han för att han blev väldigt illa berörd över den oerhörda girighet han såg bland sina grannar:
– Allt handlar om hur de ska höja värdet på sina bostadsrätter.
Samtidigt som fotbollsplanerna och skidspåren växer igen – inte bara i Ådalen, utan även i städernas förorter – och samtidigt som allt färre människor engagerar sig politiskt, i studieförbund och ideella föreningar – så är 1,6 miljoner svenskar medlemmar i föreningar vars stadgar alltid inleds med orden: ”Föreningen har till ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska intressen.” Mats Jonsson tycker att det är beklämmande att bostadsrättsföreningarna är Sveriges snabbast växande folkrörelse.

Som tur är finns det även andra sorters engagemang i det avlånga landet. Ett kapitel i Nya Norrland handlar om Bollstabruk och Ådalen idag. Där finns en av de första serierna Mats Jonsson gjorde till boken. Den heter Ådalen reser sig igen och handlar om Sollefteå sjukhus.
Nu är den striden känd till och med utanför Sveriges gränser. Men när han gjorde serien och fick in den i Aftonbladet, hösten 2015, var det få människor söder om Sundsvall som hade en susning om kampen. För serietecknaren ledde det till en form av aktivism:
– Jag ritade den här serien med tanken att den skulle publiceras i en större tidning. Jag tänkte att om inte journalisterna skriver om Sollefteå sjukhus så får väl konstnärerna kliva upp och försöka berätta. Så den serien är en slags enkel form av aktivism hemma vid ritbordet.
Annars bygger kapitlet främst på intervjuer med Bollstaborna. Bland annat med lärare och elever på hans gamla högstadieskola. Den sista fråga han ställde till eleverna var: ”Kan ni tänka er att bo kvar i Bollsta?” Svaret blev ett rungande hånskratt.
Nu är det några år sedan han ritade serien och han har kollat: ingen av dem kvar.

Eftersom man ska sikta högt lät sig Mats Jonsson inspireras av Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj i arbetet med boken:
– Hon bygger en kör av röster genom att intervjua väldigt många människor och därmed få fram någon slags sanning genom mängden av vittnesmål. Jag gjorde en online-enkät där jag lät Ådalsbor som flyttat till Stockholm svara på frågor om flytten och om sitt förhållande till staden och till Ådalen.
Han fick 250 svar och kunde göra statistik och flera uppslag med massor av röster. Så har han också fått lite kritik för att boken tar så lång tid att läsa:
– Man tror att ett seriealbum tar man på en kväll. Men den tar liksom aldrig slut. Det är rätt mycket text. Men det är coolt med mycket text.
En sak som överraskat honom är att de som bor kvar i Bollstabruk inte har samma problem med förfallet som han själv. Flera av dem påpekar att just där de bor är det ju inga tomma hus. Det man inte ser har man inte ont av.
– Jag tänker på det som man ofta talar om när det gäller klimatförändringarna: människans förmåga att anpassa sig. Den är både bra och dålig. Bra för att den är en överlevnadsstrategi. Dålig för att man kanske inte gör något medan tid är, säger han och tillägger att Bollstabruk sov en lång törnrosasömn medan det sveks av storföretagen, staten och kommunen:
– Allting bara tilläts förfalla.

Men trots allt detta negativa så upptäckte Mats Jonsson något som fascinerade honom väldigt mycket när han gjorde intervjuerna om dagens Bollstabruk.
– Stick i stäv med det jag sade tidigare om föreningslivets död, så är det just föreningarna, bestående av helt vanliga Bollstabor, som nu har rest sig upp och faktiskt fått utvecklingen att se ljusare ut, säger han och berättar att föreningar som Bollstabruk intresseförening bland annat har räddat högstadieskolan, sporthallen och simhallen från nedläggning. De har fixat en mack till orten efter att den förra lade ned och de samarbetar med Konsum för att butiken ska kunna finnas kvar. Dessutom har intresseföreningen bearbetat trafikverket, kommunen och länsstyrelsen för att de nedgångna husen ska rivas:
– De stod som tragiska ruiner över en svunnen storhetstid. Att riva dem är sorgligt, men samtidigt helt nödvändigt för att kunna börja om på nytt.

Text och foto: Emma Lundström

Fakta:
Mats Jonsson är född 1973. Han är redaktör för tidskriften Galago, ritar serier i Aftonbladet och har gett ut flera serieromaner och tre barnböcker.
Senare i vår kommer hans personliga favorit, barndomsskildringen Pojken i skogen från 2005, ut i nyutgåva.