Ordning härskar i Teheran?

Året 1979 hade 60- och 70-talens radikalism och antikoloniala idéer strålat samman till en väldig våg som svepte bort den USA-stödda shah-diktaturen. En förtryckande islamisk regim vidtog och dess säregna kapitalistiska modell har fördjupat landets sociala kris med snabbt växande klassklyftor. Regimen är oförmögen att lösa dessa motsättningar varför vi kommer få se fler upprorsvågor, drar Arash Gelichkan som slutsats i en exposé över revolutionen 1979 och utvecklingen fram till idag.

 

Ett myller av politiska krafter hade varit aktiva i decenniets olika upprorsvågor mot monarkin. Här fanns det Moskva-trogna Tudeh-partiet (Folkets parti), det marxistiska gerilla-partiet Fadaian-e khalq (De som offrar sig för folket) och de muslimska marxisterna i Mojahedin-e khalq (De som för en helig kamp för folket). Det fanns borgerliga demokrater och nationalister, kämpande kurder och andra etniska grupper. Redan 1890 hade prästerskapet visat sin politiska tyngd genom protesterna mot britternas handelsrättigheter av tobak. Iran skulle få se sig förnedrat av den brittiska kolonialismen fler gånger och senare även av den gryende amerikanska imperialismen.
Landets första demokratiskt valda regering under den borgerliga nationalisten Mossadeq störtades av regenten, shahen, Mohammad Reza Pahlavi 1953 i en CIA-regisserad kupp. Iran blir en allt mer despotisk monarki uppbackad av amerikanska intressen.
Den vita revolution shahen iscensätter är ett mischmash av marknadsliberalisering, sociala reformer och hårdför västernisering – alltihop strikt regisserat ovanifrån med befolkningen som passiva undersåtar. Projektet angriper en del feodala strukturer på landsbygden men nya kapitalistiska klassrelationer tar dess plats. Styret lyckas alienera stora segment av befolkningen. Återigen seglar ett antikolonialt prästerskap upp som ett samlande ansikte för det brokiga politiska motståndet. Den prominente ayatollan Ruholla Khomeini får 1962 en krets av shiitiska präster som motsätter sig shahens politiska projekt att öppet deklarera en bojkottkampanj mot de regimkontrollerade valen. Khomeini uppmanar upprepade gånger till gatudemonstrationer och han fängslas 1963-64 för att därefter försättas i exil. Snarare än något annat höjer detta Khomeinis status som motståndsikon.
Från exilen prånglar han ut en populistisk mix av frihetsretorik, antiimperialism och social rättvisa delvis kalkerad på vänstern samt stock-konservativ antivästlig reaktion som vinner genklang i vitt skilda lager.

1978 blev upprorets år och Khomeini, nu omgiven av borgerliga iranska intellektuella i exilen i Paris, fortsätter att spela en central roll. I början av 1979 hade Shahen avgått och Khomeini välkomnats av miljoner människor i huvudstaden Teheran där han landade efter mer än ett decennium i exil. Det året var en dramatisk period utan like där händelserna avlöste varandra. Det är svårt att plocka ut något specifikt men i stora drag visar Khomeini snabbt sin intoleranta sida och börjar slå ner på alla politiska partier, inte minst vänstern, i sin strävan att konsolidera sin nya teokratiska mullah-republik med sig själv som allerhögsta ledare. Det sker inte utan motstånd, även från religiösa kretsar.
Den rivaliserande storayatollan Mahmoud Taleghani hade i decennier suttit fängslad och torterats för sitt motstånd mot Shahen. I fängelset hade Taleghani till skillnad från många andra religiösa suttit till bords med de “gudlösa” kommunisterna och hade goda relationer till samtliga politiska krafter.
Hans söner tillhörde diverse kommunistiska eller muslimskt marxistiska grupper. Själv förordade han socialismens idéer om kollektivt ägande som mest kompatibelt med Islam, även om han också var socialt konservativ i andra avseenden. Taleghani hamnade i onåd hos Khomeini när han kritiserade det tilltagande politiska förtrycket i den nybildade islamiska republiken. 68 år gammal dog han hösten 1979, många iranier menar än idag att regimen förvägrade honom vård för att orsaka den tyngsta prästerliga rivalens död.

Händelserna fick Fadaian-e Khalq att splittras i en fraktion, kallad Majoritet, som förordade en omvandling till ett politiskt parti som ger kritiskt stöd åt den nya anti-imperialistiska regimen och en annan fraktion, kallad Minoritet, som vill fortsätta gerilla-kampen nu mot Khomeini. Majoritet-fraktionen menar att den Islamiska regimen till slut kommer att falla på grund av interna motsättningar och att det är viktigt att vänstern fortfarande kan verka legalt, vilket en gerilla-kamp skulle omöjliggöra. Men det är en strategi som visar sig bli väldigt svår ställd inför Khomeinis kompromisslöshet mot alla avvikande, beväpnade eller ej.
Med den USA-stödda irakiska invasionen hösten 1980 av sydvästra Irans arabisktalande region får Khomeini förevändning till ytterligare repression, liksom de blodiga attentat Mojahedin-e Khalq iscensätter med irakiskt bistånd. 1985 är de islamiska säkerhetstjänsterna konsoliderade och samtliga politiska motståndare fängslade eller drivna i exil. Vänsterns flora av organisationer är nu utraderade från den politiska scenen i Iran. Med Mojahedins kollaboration med Saddams Irak som förevändning avrättas 1988 tiotusentals politiska fångar, främst kommunister och Mojahedin-anhängare. Massakern är ett djupt sår i den iranska historien, särskilt för vänsterns sympatisörer inom och utanför landet.
Mojahedin-e Khalq med det ursprungliga intellektuella ledarskapet utrensat förvandlas från 1985 till en ledarkult med lösa ideologiska konturer, definierat av en opportunistisk linje där man samarbetar med alla som vill skada den islamiska regimen. Ända till 2003 har de en bas i Irak med Saddam som sponsor och ska under 2000-talet börja samarbeta öppet med säkerhetspolitiska hökar i Washington och Bryssel, med ockupationsstaten Israel och Saudiarabien. De har upprättat ett självutnämnt exilparlament med ledaren Maryam Rajavi som påstådd legitim president. Även anhängarna till shahens son Reza Pahlavi gör liknande anspråk på makten – båda ett bevis på exil-oppositionens världsfrånvändhet från den iranska realiteten.
Vänstern i exil är också en skugga av den stora rörelse som fanns inom landet 1979. En av de framträdande grupperna inom exilvänstern, Arbetarkommunisterna hänger sig åt oförblommerat islamhat (ibland riktad rentav mot europeiska muslimer) och splittras ständigt i nya fraktioner som hävdar att de är de mest sanna anhängarna av den avlidne ledargurun Mansoor Hekmat (de andra stämplas som “anti-hekmatister”).

Inne i Iran fortsätter folkliga rörelser mot förtrycket, med en spillra av en dold vänster verksam i de fria fackföreningarna och arbetarstrejkerna. Studentaktivism, kvinnoaktivism, kritiska bloggare och en försiktig reformrörelse har pågått ända sedan slutet av 1990-talet. Dessa rörelser har utnyttjat de få kvarvarande och hårt kontrollerade kanalerna för folkviljan och röstat fram reformsinnade kandidater i både president- och parlamentsval när tillfälle getts.
Valet av Mohammad Khatami som president 1997 och omvalet 2001 ledde inledningsvis till en öppning med kritisk press och lättnader i de strikta religiösa lagarna men förbyttes snart i besvikelse. Den allerhögste ledaren Ali Khamenei övertog manteln från Ruhollah Khomeini när han avled 1989 och fortsätter utöva enorm makt via kontrollen över säkerhetsstyrkorna, de statliga medier­na och mäktiga religiösa stiftelser med mera. Men att välja reformsinnade presidenter har varit iraniernas sätt att hälla grus i maskineriet och har orsakat en splittring av regimen i olika stridande falanger. Ibland, som i presidentvalet 2005, uttrycker de sitt missnöje med bojkotten som vapen, men även den taktiken har allmänheten fått ångra.
2005 lyftes den ultrakonservativa populisten Mahmoud Ahmadinejad till presidentposten av konservativ fattig landsbygdsbefolkning som utlovats förmåner, medan de reformsinnade avstod från att rösta. Långt ifrån att ledas av fromma okorrumperade välgörare ser iranierna sin ekonomiska och sociala situation försämras samtidigt som ett fåtal med regimkontakter ansamlar astronomiska summor. En arbetarrörelse med strejker och krav på förbättrade villkor på arbetsplatsen växer fram under 2000-talet, från start ansatt av regimen med förföljelser och fängslanden (läs gärna Andreas Malm och Shora Esmailians behändiga reportagebok Sprängkraft Iran från den här tiden). Reformrörelsen fokuserar på politiska och samhälleliga friheter, de socio-ekonomiska orättvisorna spelar en undanskymd roll. Trots det ansträngda samhällsklimatet under Ahmadinejad samlas de till en sällan skådad rörelse på gator och torg för att få tidigare premiärministern under 1980-talet Mir-Hossein Mousavi, numer reformist, vald till president 2009. Rörelsen skakar regimen och den då sittande presidenten Ahmadinejad utropas till vinnare vilket leder till en massrörelse mot påstått valfusk.
Denna så kallade gröna våg blir snabbt en bredare rörelse för större yttrandefrihet och samhälleliga friheter, frisläppande av politiska fångar och ett större inflytande för folket över styret. Efter massiv repression och fängslanden, däribland med Mousavi och reformistkollegan Mehdi Karroubi i utomrättslig husarrest sedan 2011, tystas rörelsen mot slutet av 2009. Men mot alla odds blixtrar reformrörelsen till 2013 och lyckas få den moderat konservative Hassan Rouhani vald till president på en plattform som utlovar kärntekniska förhandlingar med väst för att häva sanktionerna, ekonomisk tillväxt och större frihet. Konservativa kretsar mullrar, inklusive Khamenei, men av allt att döma får Rouhani ändå allerhögsta ledarens välsignelse för att förhandla med Obama-administrationen och lyckas häva en del av sanktionerna. På den politiska reformfronten går det betydligt långsammare – oavsett hur skulden fördelas mellan ultrakonservativa sabotörer och den försiktiga regeringen – men iranierna väljer ändå att belöna Rouhani med en andra mandatperiod sommaren 2017.
Rouhanis omvalskampanj blir ett tillfälle för ännu modigare slagord mot det konservativa etablissemanget, valet av Trump väcker oro för förnyade konflikter mellan USA och Iran, rädslan för en konservativ backlash finns kvar; det finns alltså fler förklaringar än nöjdhet med den sittande regeringen i Teheran till att den trots allt omvals.

Stigande arbetslöshet, ökade levnadskostnader och skriande klassorättvisor har Rouhanis marknadsorienterade program med privatiseringar och ökade utländska investeringar knappast kunnat rå på (snarare tvärtom), särskilt inte med en Trump-administration som tar nytt strupgrepp på Iran. Mot slutet av 2017 har situationen blivit alltmer akut, särskilt efter att regeringen skurit ned på matsubventioner och sociala bidrag samtidigt som den ökat anslagen till mäktiga religiösa stiftelser.
Regeringens ultrakonservativa rivaler inte har varit sena med att utnyttja det folkliga missnöjet. I oktober protesterade tusentals över stigande matpriser utanför parlamentet i Teheran och i staden Mashhad. Bedömare är i stort sett eniga att ultrakonservativa Rouhani-motståndare initierade protesterna, så även de inledande i december, men videoklippen från de tidiga protesterna verkar visa en bredare rörelse än så där vissa även ropar slagord mot den iranska inblandningen i Syrien.
Klart är att de konservativa kretsarna snabbt tappar kontrollen över sabotage-aktionen mot Rouhani och den förvandlas till ett arbetarklass-lett uppror med revolutionära övertoner. I skrivande stund tycks just den här protestvågen haebbat ut. Men det står klart att så länge prästerskapet fortsätter att roffa åt sig av skattebetalarnas pengar, så länge en elit kopplad till regimen fortsätter att berika sig medan den breda allmänheten inte ens har råd med det allra mest grundläggande finns grogrunden för revolten där. Hårdnande politiskt förtryck och de repressiva organen bussade mot demonstranter kan kanske få bort folket från gatorna för tillfället. Men upprorets ansikte kommer visa sig gång på gång och regimen är oförmögen att lösa de bakomliggande socio-ekonomiska motsättningarna.
Framtiden tillhör inte den islamiska regimen, men om den tillhör folket eller samma gamla exploatörer lierade med nya korrupta ledare med eller utan imperialistiskt bistånd får den som lever bevittna. Dagens läge beskrivs kanske bäst med en parafras av Rosa Luxemburgs citat efter krossandet av den tyska revolutionen 1918-1919:
”Ordning härskar i Teheran!” Ni slöa lakejer! Er ”ordning” är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!

Arash Gelichkan