Historien upprepar sig inte – Viktiga skillnader mellan dagens uppror och protesterna 2009

Protester i Teheran 30 december 2017

Protesterna som började i staden Mashhad den 28 december har snabbt spridit sig till mer än 40 städer, inklusive Teheran, Kermanshah, Rasht, Isfahan, Shiraz, Hamedan, Kerman, Zanjan, Ahvaz, Bandar Abbas och till och med Irans religiösa huvudstad, Qum. Deltagarna är till största delen unga människor under 30, men har i en del fall omfattat föräldrar med barn. Hittills har minst 5 personer dödats i Lorestan och mer än 50 personer har arresterats av stora säkerhetsstyrkor som var närvarande. En del regeringsbyggnader och banker sattes i brand av demonstranterna och de har satt eld på bilder av Khamenei och Khomeini.
I jämförelse med de massprotesterna som uppstod efter de bedrägliga presidentvalen 2009 är dessa protester annorlunda i flera viktiga avseenden: 1) De riktar sig direkt mot fattigdom och systematisk korruption. 2) Det finns ett utbrett deltagande från arbetarklassen (män och kvinnor), många arbetslösa. 3) Bland kraven finns Slut på Islamiska republiken, Död åt högste ledaren Khamenei, Död åt president Rouhani, Död år ”Revolutionsgardena” och Slut på Irans militära intervention i Syrien och Libanon. 4) I en del fall har enskilda kvinnor modigt tagit av sig sina sjalar eller slöjor på offentliga platser och uppmanat andra att följa deras exempel.

Ingen kan förneka att dessa protester uppstår efter åtminstone ett års nästan dagliga arbetaraktioner och strejker mot att löner inte har betalats ut och mot fruktansvärda arbetsförhållanden, liksom protester mot utarmningen av pensionärer, lärare, sjuksköterskor och de som förlorat sina ynkliga besparingar i banker som gått i konkurs. Det har också funnits paroller som krävt frihet åt alla politiska fångar och slut på diktaturen.
Samtidigt finns det ingen tvekan om att det finns starka nationalistiska tongångar i en del av parollerna, som ”Varken Gaza eller Libanon, jag offrar mitt liv för Iran”, eller ett monarkistiskt inflytande som uttrycks i paroller till stöd för arvet efter shahen Reza Pahlavi.

Vissa iranier tror att protesterna kan ha inletts av de islamiska revolutionsgardena för att befästa deras makt, med tanke på maktkampen inom regimen och hotet om ett direkt krig mellan Iran och Saudiarabien. Andra tror att monarkisterna och Mujahedin Khalz har haft en viktig roll för att uppmuntra protesterna, med stöd från Trump-administrationen.
För de iranier som är mot alla dessa aktörer och verkligen hoppas på en frigörande rörelse är det ytterst viktigt att lära av den syriska revolutionens erfarenheter. Om massrörelsen mot fattigdom och diktatur bara begränsar sig till att störta regimen och inte har någon positiv och progressiv vision, så riskerar den att tas över av högerpopulister eller monarkister och bli en bricka i striden mellan olika imperialister.
Detta är ett tillfälle då iranska socialister och marxister som inte stöder någon auktoritär socialism kan göra skillnad genom att organisera sig i rörelsen på basis av motstånd mot Irans kapitalistiska stat, hjälpa till att utveckla arbetarråd, försvara och främja kvinnors kamp mot patriarkat och kvinnofientlighet, och protestera mot diskrimineringen av Irans etniska och religiösa minoriteter, som kurder och bahaier.

Det bästa sättet att utmana och gå mot USA:s, Israels, Saudiarabiens, Rysslands, Kinas och Turkiets imperialistiska vapenskrammel är att fördjupa den nuvarande proteströrelsens innehåll och solidarisera sig med andra progressiva i regionen och i hela världen som kräver social rättvisa.

Frieda Afary

Ursprungligen publicerad på Alliance of Syrian and Iranian socialists webb.

Översättning från engelska: Göran Källqvist.