Ett trassligt medvetande bakom Järnridån

Julian Barnes. Foto: Alan Edwards

Hur är det att leva i en totalitär regim? Det hade kompositören Dmitrij Sjostakovitj kunnat svara. Och gör det också. I Julian Barnes nya roman Tidens larm. Jan-Olov Carlsson har läst en psykologisk skildring av ett tankeflöde där starkt motstridiga tendenser ska rymmas i en och samma person.

Att leva och verka under en totalitär regim har beskrivits förr. Själv läste jag mycket samizdatlitteratur under 80-talet – det vill säga de underjordiska publikationer som fanns bakom Järnridån – inte sällan vänsterkritiska romaner som smugglats ut ur Sovjet och översatts i väst. Så när Julian Barnes tar upp ämnet i romanen Tidens larm är det med något av en upphetsad igenkänning jag läser. Frågan är om inte romanen om kompositören Dmitrij Sjostakovitj tillhör en av höjdpunkterna inom genren.
En central och dessutom sann historia som ges en framträdande plats i romanen är den om Sjostakovitjs opera Lady Macbeth från Mczensk. Operan blev omedelbart en stor succé. Ända tills Stalin själv hörde den vid ett besök på operan. Han blev missnöjd. Sjostakovitj började därefter anklagas i media för att vara ofolklig och till och med en folkfiende. Sjostakovitjs status som uppburen kompositör sjönk som en sten. Makten vände honom ryggen.
Det här var vid tidpunkten för de så kallade Moskvarättegångarna.
I Julian Barnes fiktion av denna händelse förstod Sjostakovitj vad anklagelserna kunde få för konsekvenser: fängelse, deportation, arkebusering. Han ställer sig därför varje natt i trapphuset och väntar, fullt påklädd och med en packad resväska. Han ville skona familjen den obehagliga upplevelsen av att NKVD- männen tränger sig in i deras lägenhet nattetid.

Julian Barnes tar denna episod som utgångspunkt för att beskriva hur det är att leva som kreativ kulturpersonlighet i ett totalitärt system. Den sovjetiska byråkratin ställde krav på att kompositörer, författare med flera ska anpassa sig till deras agenda, att innehållet alltid ska ställas före formen och att kulturer ska underordnas de högre politiska målen.
Kulturarbetarna var anställda av staten. Varje tendens till uppror mot underkastelsen innebar att anställningen upphörde och familjeinkoms­terna försvann. Eller som under Stalinepoken, att man fick betala med sitt liv.
På ett mer allmänt plan handlar det givetvis om kulturens roll i samhället och betydelsen av den fria konsten. Eller sett ur ett individuellt perspektiv: är man medlöpare om man inte vill spela hjälte och dö för sina åsikters skull?
Ty Sjostakovitj överlevde. Han blev aldrig hämtad. Han fortsatte att komponera, och karriären kom att gå i vågor. Under andra världskriget och perioden strax före hade det hela vänt. Sjostakovitj fick Stalinpriset och sågs som en stor patriot för sin Leningradsymfoni.
Men redan 1948 var det dags igen med en ny attack från byråkratins sida. Sjostakovitj och flera andra ryska kompositörer blev anklagade för ”formalism” och tappade sina positioner.

I denna nästan omänskliga uppgift att försöka orientera sig i förhållande till maktens nyckfullhet gör Barnes ytterligare några nedslag i Sjostakovitjs liv. Resultatet blir en intressant psykologisk skildring, en intellektuell utmaning, ett tankeflöde där starkt motstridiga tendenser ska rymmas i en och samma person. Det är lätt att glömma bort att det är en fiktiv roman med biografiska utgångspunkter.
Barnes har givetvis forskat i det omfattande material som finns kring Sjostakovitjs liv. Tidens larm blir på detta sätt en rik roman utifrån spännande psykologiska utgångspunkter. Det är en ”klok” bok skriven av en tänkande och filosoferande författare. Samtidigt underhållande, inte alls svår eller svart. Episk och levande med stark gestaltning. Barnes kan sitt hantverk mer än de flesta vilket han bevisat många gånger tidigare.

Sjostakovitjs biografiska liv är livligt omdiskuterat. Han blev den sovjetiska regimen trogen ända fram till sin död. Han gick med i kommunistpartiet 1960. Han uttalade sig fördömande mot både Solzjenitsyns och Sacharovs nobelpris.
Ändå finns det forskning som visar på att Sjostakovitj var en slags garderobsdissident, det vill säga en regimkritisk människa som inte uttryckte sin kritik offentligt. Han uttryckte sina åsikter och protester via musiken vid de tillfällen som gavs.

Jan-Olov Carlsson

BOK

Tidens larm av Julian Barnes

Översättning Mats Hörmark

Forum 2017