Det revolutionära uppsvinget i Iran

Protester i Teheran 2009 Foto: Hamed Saber

Under de senaste dagarna har det iranska folkets, folkets lägre skikts, protester, demonstrationer och uppror gradvis tagit fart. På mycket kort tid, 3 dagar, spred sig protesterna från storstaden Mashhad i nordost till alla viktigare och större städer i Iran. På den andra och tredje dagen uppmanade nästan 40 städer till protester, och angav tid och plats när de skulle starta.
Populära paroller som kallade regeringen för tjuvar, och ultranationalistiska och arabfientliga paroller, förändrades till mer radikala, politiskt medvetna paroller som ”Vi har inga jobb”, ”Bröd, bostäder, frihet”, ”Kapitalistiska mullor, ge oss våra pengar”, ”Död åt diktatorn”, ”Arbetare, lärare, studenter, enhet enhet!”, ”Befria de politiska fångarna”, ”Reformister, fundamentalister, detta är slutet på er historia”, och många mer.
Det har förekommit protester, arbetarstrejker, nästan varje dag under de senaste åren i Iran. Men inga av dem lyckades förena sig till ett allmänt och massivt folkligt uppror som nu.
I början av den nuvarande protestvågen var ”vänstern” som vanligt på efterkälken och mycket misstänksam. De trodde att det kunde vara en sammansvärjning från regimens ena sida i opposition mot regeringen. Men denna uppfattning ersattes snabbt av förundran och förvåning över hur snabbt rörelsens kärna radikaliserades. Nu ansluter sig vänsterinriktade fackföreningsaktivister, kvinnor, författare, universitetsstudenter till protesterna och försöker påverka dem politiskt.
Redan från och med dagen efter den stora revolutionen 1979 försökte regimen krossa, fängsla, döda, landsförvisa aktivister, arbetarorganisatörer, medlemmar i revolutionära partier. 1981 lyckades regimen efter år av terror nästan utrota alla marxistiska aktivister. För närvarande finns en stor klyfta mellan två generationer marxister och vänsteraktivister. Banden har kapats. Men den nya generationen är ivrig och lär sig snabbt.

Under massupproret 2009 föll vänstern och de flesta aktivisterna för reformisterna, och det trots att den gamla generationen inte höll med. Idag är en av de fantastiska skillnaderna att ingen bryr sig om reformisterna. Folk ser sin framtid i vänstern och dess planer och rörelse. De lutar alltmer åt vänster. Tyvärr finns det ingen organisering och ledning av det som händer, och vänstern bör snabbt ta ledningen och organisera. Denna gång befinner sig nästan alla vänsterrörelser, både de i landsflykt och de inne i landet, på samma våglängd.
Detta uppror har inte varit på väg bara under några dagar eller månader eller ens år, utan sedan länge. Senaste gången (2009) orsakades de folkliga oroligheterna av ”valfusk”, och reformisterna som var en del av etablissemanget ledde dem. Efter några månader krossade regimen upproret och fängslade ledarna. Men den här gången finns det inga synliga ledare att isolera. Det har hittills fått regimen att göra många misstag och svara på ett förvirrat sätt.
Upproret 2009 kontrollerades huvudsakligen av medelklassen och småbourgeoisien i städerna. 2009 kom arbetar­klassen till rörelsen ganska sent och ledde den inte. Men den här gången är upproret helt och hållet en våg av klasskamp.
En annan anmärkningsvärd skillnad är närvaron av kvinnor i främsta ledet och i kamp med polisen, och till och med i ledningen för slagorden. Och till skillnad från förra gången har upproret till största delen börjat utanför huvudstaden Teheran, och istället i städer med en fattigare arbetarbefolkning.
Lönerna är historiskt låga och nödvändighetsvaror har blivit allt dyrare. Nästan en tredjedel av iranierna lever i fattigdom. Levnadsomkostnaderna är nästan 50% högre än en genomsnittlig lön. Folk har massiva skulder till bankerna och majoriteten av arbetarna kan inte se någon bättre framtid för sina familjer.
Det enda sättet för detta stora revolutionära uppsving att lyckas är att det organiseras, och att marxister och andra vänster­anhängare tar ledningen. Det finns möjliga och kunniga aktivister i Iran som är mindre påverkade av stalinismen än tidigare generationer. De har inga illusioner om regimen och dess reflexmässiga antiimperialism.

Regimen kommer på ett aggressivt sätt och så småningom att hitta sätt att kväsa rörelsen, men tills dess är det rörelsens och dess ledares främsta plikt att hitta en riktig taktik för att göra motstånd mot och kämpa mot systemet. Vi befinner oss fortfarande i början av det revolutionära upproret. För närvarande kan inte folket längre tolerera systemet, och å sin sida tappar regimen för varje dag alltmer kontrollen över situationen.

Behrouz Jalilian
Tidigare publicerad på Alliance of Syrian and Iranian socialists webbplats.

Översättning från engelska: Göran Källqvist