Den globala situationen och tendenser under ytan

Inför Fjärde Internationalens världskongress presenteras och diskuteras en mängd dokument som ska ändras, antas eller avslås av kongressen. Benny Åsman har läst dokumentet om kapitalismens globalisering, imperialismen och det geopolitiska kaoset.

 

I vår rörelses program och teoretiska texter finns ett begrepp som vi i decennier varit ensamma om. Det kan kort sammanfattas med tre ord: Den permanenta revolutionen.
Många gånger har nog flera av oss mötts av oförståelse och missförstånd av vad den pompösa formeln betyder: ”Va, är ni helt galna? Folk kan ju inte vara ute på gatorna och göra revolution utan avbrott, permanent och dessutom under en hel epok. Det fattar du väl?”
I stället för att stå där med öppen mun, kavlar vi då upp ärmarna och tar det från början: det var en gång en etappteori, etcetera.

Inför Fjärde Internationalens världskongress diskuteras olika dokument som byrån i Paris har förberett inför kongressen. Ett av dokumenten handlar om kapitalismens globalisering, imperialismen och det geopolitiska kaoset.
Om vi ska sammanfatta dokumentet och göra det i en formel så blir det denna: Vi lever i de permanenta krisernas epok.
Här är formeln i pluralis eftersom dokumentet handlar om permanenta kriser på många områden.
Ekonomiskt har inte kapitalismen lyckats lösa sina problem med permanent överproduktion: stagnerande produktivitet även om vinstnivåerna kan vara tillfredsställande.
Socialt råder en permanent kris i våra samhällen. Massarbetslösheten och en bostadskris på europeisk nivå har installerat sig för gott och en stor grupp ungdomar, kanske en majoritet av dem, saknar en positiv vision om sin framtid.
Politiskt råder snart kaos i varje land. I väst blir den borgerliga hegemonin baserad på en parlamentarisk demokrati allt svårare att legitimera. Högerpopulism och nyfascism blir allt starkare och laddar upp för en kris vi kanske inte ens kan föreställa oss.
Det råder också ett allt intensivare geopolitiskt kaos, speciellt med grab-them-by-the-pussy i Vita Huset. En ny nivå av barbari normaliseras av de härskande klasserna. Det gäller både i mellanstatliga relationer och ännu mera i vad som accepteras och ursäktas i behandlingen av oppositionella, utsatta och fattiga människor, liksom i behandlingen av människor på flykt.
Häromdagen gav den israeliska regeringen order om att kasta ut ur landet 40 000 afrikaner från Etiopien och Darfur. Europa har inget att säga, eftersom Netanyahu verkar ha inspirerats av Fästning Europa.
The American Dream för 200 000 flyktingar från El Salvador tog slut i veckan. Alla kom till USA efter jordbävningarna 2001. Nu tvingas de lämna eller gå under jorden efter 17 år i landet. Det är kort sagt skamligt.

Sedan har vi krisen med stort K. Den är inte bara permanent utan också eskalerande i närmast exponentiell skala. Jag talar naturligtvis om det existentiella hotet mot mänskligheten som klimatförändringen, de med klimatförändringarna sammanhängande naturkatastroferna och miljöförstöringen i bredare mening utgör.
Det är grovt sett vad byråns text handlar om. Jag tänker bara lyfta fram några aspekter i texten för att utveckla en del och ställa frågor som inte besvaras i dokumentet. Jag ska också lyfta fram ett par saker som inte behandlas av dokumentet eftersom de inte var så tydliga när dokumentet författades under hösten 2015.

De senaste årens utveckling gör att vi kan ställa frågan: vad sker med globaliseringen? Det vill säga: vad är det som sker med utbredningen av den kapitalistiska världsmarknaden? Vad sker med de direkta investeringarna i världen? Vad sker med det som har kallats globala värdekedjor?
Med det senare menas att produktionen av alltfler varor sker i ett stort antal länder för att slutligen sättas samman i huvudsakligen Kina. Symbolen för dessa så kallade värdekedjor är Apples Iphone.
Den kanske vanligaste uppfattningen är att globaliseringen bara rullar på, nästan som en naturkraft. Men faktum är att sedan krisen 2007-09 – och speciellt efter 2014 – finns det en rad tecken på att det har kommit grus i maskineriet.
Tillväxten globalt haltar och lyckas inte nå upp till nivåerna innan krisen. Världshandeln ökar bara med tre procent per år sedan 2012 medan den låg på över åtta procent innan krisen 2007. Innan krisen ökade de så kallade utvecklingsekonomierna sin import med 14 procent per år. Nu ökar deras import med bara tre procent per år, vilket är på samma nivå som de avancerade industrinationerna i OECD.
En del av förklaringen till den här relativa stagnationen i globaliseringen och det finansiella utbytet, är konjunkturella fenomen som hänger samman med svårigheterna att komma över effekterna av den djupa krisen 2007-2009.

Men där finns också strukturella fenomen som är här för att stanna.
Den första och troligen viktigaste orsaken hänger samman med att fördelarna har minskat med att producera halvfabrikat lite här och var i världen beroende på kostnaderna, för att sedan sätta ihop slutprodukten i Kina.
Det ligger ingen hemlighet bakom. Förklaringen heter ökade löner. Från 2011-2017 ökade lönerna i Kinas tillverkningsindustri med 64 procent. Genomsnittslönen i Kinas industrier är nu 3,5 dollar i timmen, vilket är i nivå med Portugal och Sydafrika och fem gånger högre än för motsvarande jobb i Indien.
Sedan kommer det till två faktorer, utöver lönekostnaderna, som påverkar var produktionen placeras. Robotiseringen av hela produktionskedjor och den nya 3D-skrivartekniken gör det intressant att på nytt lokalisera en viss produktion till närheten av megapoler med stor köpkraft. Med minskad skillnad i produktionskostnaderna mellan Kina och USA spelar transportkostnaderna en ökad roll.

Betyder den relativa tillbakagången för globaliseringsprocessen att vi ser slutet på nyliberalismen? Är framväxten av auktoritära populistiska partier ett tecken som varslar om skärpta konflikter inom de kapitalistiska samhällena och mellan kapitalistiska stater?
Om vi först tittar på vad som sker i USA sedan Donald Trump steg in i Vita Huset så är svaret definitivt ett nej. Den nyliberala ekonomiska agendan är också Trumps agenda, i allra högsta grad.
Trump är inte ett brott med nyliberalismen. Det räcker med att se till vad han verkligen har gjort det gångna året. Den skattereform som antogs av Kongressen är en dröm för alla kapitalägare och en mardröm för de arbetande, även om många bland dem i sin ideologiska blindhet inte insett det ännu. Men lönekuverten de kommande åren blir kanske en tankeväckare.
I det närmaste under tystnad har Vita Huset tagit bort ett femtiotal regler som skyddade miljö och natur mot ohejdad exploatering, allt för att underlätta kapitalets, speciellt energisektorns, profitjakt. Ett verk av det stabila geniet.

Samtidigt som globaliseringen tar åtminstone en paus, så har den viktigaste faktorn för kapitalets kapacitet att producera godtagbara vinster minst sagt svårt att vända upp igen till de nivåer som rådde innan krisen. Jag talar alltså om produktivitetens utveckling. Från en årlig ökningstakt på tre och en halv till fyra procent, ligger den efter krisen på en till en och en halv procent. Det gäller för USA och Europa. I utvecklingsländerna som Kina ligger siffran ett par tre procent högre. Men även där har takten gått ned betydligt sedan 2007-08.
Följden av stagnationen i produktivitetens utveckling sätter press på vinsterna. Ändå har kapitalet i stort sett lyckats att igen nå upp till de vinstmarginaler som rådde innan krisen. Metoden är känd av alla och heter åtstramningspolitik och lönepress. På så sätt har lönernas andel av produktionsvärdet pressats tillbaka med flera procentenheter i stort sett i alla ekonomier. Vinsternas andel ökar naturligtvis automatiskt när lönernas andel minskar. Glöm inte att en procents förskjutning handlar om tusentals miljarder globalt.
Men om lönernas andel minskar kan man ställa sig frågan: vem konsumerar allt som produceras? Det finns tre delsvar som förklarar paradoxen.
För det första blir inkomsternas och förmögenheternas fördelning allt ojämnare. Siffran en procent har blivit en symbol för den allt mer ojämna fördelningen i våra samhällen. Deras groteska konsumtion kompenserar delvis bortfallet av köpkraft för vanliga löntagare.
För det andra hålls konsumtionen uppe genom en allt större enskild skuldsättning.
Och för det tredje sväljer de expanderande ekonomierna i Asien och delvis i Afrika en del av varuproduktionen.
Så vi kan dra slutsatsen att den nyliberala kapitalismen är intim bunden till och beroende av ökad ojämlikhet, ökad skuldsättning och obalans i världshandeln.

Men nyliberalismen är inte bara kortsiktigt ekonomiskt tänkande. Vi lever i en epok där girighet, egoism och likgiltighet tillsammans utgör en moralisk kris. Kapitalets företrädare och borgerliga politiska ledare använder ekonomiska kriterier för att besluta i frågor som inte kan kalkyleras i profiter och återbäring.
Det mest groteska exemplet på det är de patetiska beslut som tagits vid alla klimatmöten alltifrån Kyoto till Paris. Även här kan vi se en skillnad i förhållningssätt. För om vi jämför resolutionerna som antogs i Kyoto med Paris, är Kyoto närmast revolutionärt mot vad som satts på pränt sedan. Trots att så många bland den absoluta ekonomiska och politiska eliten inte förnekar det dödshot som klimatforskare varnat för i flera decennier, tas inte de beslut som krävs för att stoppa den annalkande katastrofen. Och orsaken är så banalt vidrig: det är inte lönsamt på kort sikt.
Även i rent humanitära problem har vinstkalkyler trängt in och allvarligt skadat en solidarisk och varm humanism. Sedan den lille Alan Kurdi hittades död på en strand i Turkiet har minst 8 000 flyktingar drunknat i Medelhavet. Så vad gör Fästning Europa? Jo, man gör allt för att hindra flyktingar från att ta sig till Europa, man betalar Erdoğan och Libyen för att hindra flyktingarna att söka asyl i Europa. ”Vi har inte råd att ta emot flyktingarna” låter det i till och med rika länder som Tyskland och Sverige. Varje sund person inser att det är krass valpolitik.

Många av oss minns den katastrofala jordbävningen i Skopje 1963 då över tusen personer dog och 4 000 skadades. Staden förstördes till 80 procent och 200  000 blev hemlösa. Trots svåra transportproblem skedde omedelbara räddningsinsatser, hela Europa mobiliserades och de humanitära insatserna vägdes inte in i vinstkalkyler.
Jordbävningen på Haiti 2010 orsakade enorma skador, dödade tiotusentals och 1,5 miljoner personer tvingades fly till delar av ön som inte drabbats. Men jämförelsen med Skopje är på sin plats därför att i dag, åtta år senare, är det fortfarande flera miljoner som är i behov av humanitär hjälp och cirka 60 000 som fortfarande lever i tältläger. Girigheten har spelat sin roll. Av de miljarder som samlades in har stora delar ätits upp av Röda Korsets och andra hjälporganisationers interna kostnader.

Tills sist står världen inför ett snabbt tilltagande geopolitiskt kaos där den ena krisen avlöser den andra. Vid sidan av klimatkrisen är de geopolitiska kriserna kanske viktigast eftersom de i sista hand avgör så fatala frågor som krig eller fred.
Jag tror att vi kan koppla ihop två fenomen de senaste sex-sju åren som förklarar varför vår värld känns allt otryggare och farlig. Det handlar först om den amerikanska imperialismens relativt minskade styrka och kapacitet att dominera alla viktiga ekonomiska och politiska motsättningar. Glöm inte ordet relativt. Förklaringen är naturligtvis framväxten av en ny potentiellt mycket stark imperialism som heter Kina. Glöm inte ordet potentiellt.
För det andra har vi den folkliga resningen i Mellanöstern som lite missvisande kallades den arabiska våren. Vi vet vad vi menade med begreppet men en permanent vår under sex år, en hel epok, är inte möjlig. Men redan delresultaten av resningen är imponerande, som Ben Alis fall i Tunisien, Mubaraks fall i Egypten och det enormt seglivade upproret mot Assads diktatur.
Den kontrarevolution som följde, eller snarare mångfalden av kontrarevolutioner som följde och som samtliga hade målet att krossa människornas uppror för frihet, rättvisa och värdighet, har skapat ett geopolitiskt kaos i hela Mellanöstern där, förutom USA och Ryssland, samtliga reaktionära prins- och shejkdömen, Turkiet, Egypten och Iran är inblandade i både Syrien och Irak. Jämför vi dagens situation med den innan 2003 inser vi USA:s minskade inflytande i Mellanöstern.
Utgången av invasionen av Irak kan inte betraktas som annat än ett stort bakslag för USA. Sedan har kriget i Syrien visat att USA inte längre kan diktera villkoren som man gjorde inför angreppskriget mot Irak 2003.

Att de folkliga protesterna inte avstannat visar jul- och nyårsdagarna i Iran. Plötsligt stack Mullvaden igen upp sitt huvud där när ingen väntade sig det. Att protesterna verkar ha upphört är inte så konstigt med tanke på reaktionens polisiära styrka och beryktade brutalitet.
Men samma reptrick går inte att upprepa om och om igen. Det fanns stora förväntningar efter Rohanis val till president och efter kärnvapenavtalet 2015. Inga av löftena har uppfyllts. Så även om protesterna tillfälligt tystats kan vi med stor säkerhet säga att när folk reser på sig igen räcker det inte med paroller om ”islam är lösningen”. Luftiga löften om jobb och välstånd kommer inte att tas för hårdvaluta. Det verkar inte finnas någon religiös avledningsmanöver till hands längre för makthavarna.
Jag kan inte avstå från en kort kommentar till den konspiratoriska ”väns­tern” som säger att Saudiarabien gärna hjälper folket att fälla mullorna i en demokratisk revolution. Tvärtom, det vore en mardröm för saudiska kungahuset om Irans folk skulle visa upp ett lysande exempel på demokrati och frihet. Men för att inse det måste man vara kapabel att fundera utöver sterila idéer om huvudmotsättningen i världen.
Med Trump i Vita Huset har en stor osäkerhetsfaktor uppstått. Är det någon som kan gissa sig till hans utspel och oberäkneliga diplomatiska fadäser som redan i sig själva skapar en permanent kris i relationen med Kina och Ryssland men också inom Världshandelsorganisationen, FN, och Nato. Jag tror ingen kan överskåda alla konsekvenser och kriser som kan orsakas av Donald Trump och hans kärna av lojala republikaner med miljarder på sina konton.
Blir det krig mellan USA och Kina som halvfascisten Steven Bannon förutspått?
Att de inom-imperialistiska motsättningarna skärpts sedan krisen 2007-08 är det ingen tvekan om. Kinas militära uppbyggnad och provokativa byggen av flottbaser lite här och var i Kinesiska sjön på öar som det inte råder enighet om vem de tillhör är en faktor som ökar risken för militära misstag.
Men vi är inte i ett läge som liknar mellankrigstiden. Framför allt inte vad gäller det inbördes ekonomiska beroendet mellan världens stater. Då, från kraschen 1929 till 1937, nästan upphörde världshandeln. Den krympte ihop med ofattbara 75 procent.
Idag är exempelvis Kina och USA mer beroende av varandra än någonsin och det ger hopp om att riskerna för nya storkrig inte är så stora. Men det oberäkneliga i form av Trump – och i viss grad Putin – inger ändå inte optimism inför framtiden.
Dokumentet till Fjärde Internationalens världskongress sammanfattar de stora linjerna:

• att nyliberalismen inte är på reträtt men att den kan kombineras med alltmer auktoritära styren som sätter den parlamentariska demokratins inflytande åt sidan på alltfler ekonomiska och social områden.

• att de enorma klyftorna i fördelning av inkomster och rikedomar kommer att vidgas ytterligare.

• att den amerikanska imperialismens minskade ekonomiska och politiska dominans öppnar för en period av intensivare inom-imperialistisk konkurrens.

• att det kapitalistiska samhället är oförmöget att ta de beslut som krävs för att stoppa en klimat- och miljökatastrof av gigantiska mått.

• och att vi lever i en period av tätt återkommande folkliga resningar och protester, en våldsam kontrarevolution och ett permanent geopolitiskt kaos.

Benny Åsman