Trevlig resa?

 

Barnen på Mikros Dunyas skriker ”Kalo Taxidi”, trevlig resa, varje gång ett flygplan lyfter från flygplatsen bakom det aktivist-drivna flyktinglägret Pikpa, där jag jobbar här på den grekiska ön Lesbos. De lyfter sina små händer och vinkar till de anonyma resenärerna i flygplanen. De ger aldrig upp. De skrattar, deras små tänder syns. Ibland är de så exalterade att de hoppar samtidigt som de vinkar.
Mikros Dunyas är en dagis-liknande fritidsaktivitet som föräldrar från staden Mytilini och föräldrar från Pikpa-lägret har startat för att barnen ur de två grupperna ska kunna mötas och vara tillsammans. Det är kanske lite naivt av mig att använda ordet ”tillsammans” här. ”Tillsammans” förutsätter ju jämlikhet. Men barnen är inte jämlikar. Det finns barn vilkas fäder sitter fängslade på det statliga flyktinglägret Moria i väntan på deportation.

Men tanken är alltså att barnen ska lära sig att vara ”tillsammans” bortom alla barriärer som de har fötts in i och lever i. Tillsammans är ett vackert ord som smeker läpparna samtidigt som Karia och Karwan väntar på att deporteras. Även Jine och Said kommer att ryckas upp från sina kompisar ännu en gång och skickas iväg till en adress som de själva inte har valt. De andra kommer att leva kvar här, åtminstone tills vidare.
Jag besökte Karia och Karwans far i fängelset. Han hade magrat. Han var skräckslagen. ”De kommer att deportera mig” sa han till mig. “Jag har fixat så, att någon deportation inte kommer att verkställas” sa advokaten. Det fanns så många bekanta ansikten bakom fängelse-stängslet. De försökte få min uppmärksamhet. “Jag har ingen advokat”. ”Jag satt i fängelset i Chios i tre månader, och i psykiatrin i två månader och jag har ingen advokat”. ”En man från Sierra Leone försökte ta livet av sig igår”. ”Elva personer har börjat en hungerstrejk”. Med vissa av dem har jag spelat backgammon på Mytilinis kaféer. Med vissa av dem har jag haft politiska diskussioner medan den kaneldoftande ångan från koppar av det lokala téet kainari har smekt våra ansikten.

Jag berättade för pappan att barnen mår bra. Att de lär sig både grekiska, engelska och arabiska. Han log inte. Det är svårt att bli glad över sådana saker när man väntar på deportation. ”Du måste säga till din fru att inte komma hit med barnen och besöka dig” sa jag till honom, ”de kommer att arrestera henne och barnen”.
När jag och advokaten efter besöket vandrade ner tillbaka mot ”avvisningsslägret” Morias entré såg vi de långa köerna av människor som väntade bakom stängsel på maten. Att vara migrant betyder väntan. Väntan på beslut om asyl, deportation, mat, vatten, vård, eller frisläppande. Väntan på allt. Att vara migrant betyder en ständig osäkerhet, ett ständigt hot om att ryckas bort från vänskaper, tillsammanskaper, förväntningar och framtids­planer. Att vara migrant är ett ständigt försök att överleva hunger, osäkerhet, sjukdomar och kyla.
”Det som händer här är en skam” sa advokaten till mig. Han berättade om sina mor- och farföräldrar som tvingades lämna sina hem under 1920-talet i Ayvalik, på den andra (turkiska) sidan av Egeiska havet. ”De placerades i skjul här i Moria” sa han. ”Sedan växte skjulen till hus och trädgårdar började växa runt husen” sa han. “Det är svårt att vara rasist med min bakgrund” sa han, samtidigt som vi passerade förbi de 4 500 människorna som bor i det officiella flyktinglägret i Moria, som inte lever i skjul, utan i små tält, täckta med stora nylon­överdrag, märkta med “UNHCR” i blå bokstäver, eller stora tält, där små rum har skapats med hjälp av hängande gråa filtar.

Nu när jag ser Karia och Karwan leka med alla sina vänner nära den varma kaminen i den kirgisiska jurtan (ett runt tält) som några engelsmän skänkt bort till vårt alternativa flyktingläger, känns det som om alla ojämlikheter i världen är illusioner. Dimitris dansar med Nazi och försöker kyssa henne. Thanasis har lärt sig några arabiska fraser. Karwan och Karwa ler brett, pekar mot mig och kallar mig för ”You Crazy Crazy”. Allt stannar upp när ännu ett flygplan lyfter. Då lyfter de alla barnen sina små händer och ropar ”Kalo Taxidi”, vinkar och skrattar.

Rûnbîr Serkepkanî