Staden som laboratorium för en instabil kapitalism

Vad kan staden berätta för oss om kapitalets abstrakta rörelselagar? Mikael Omstedt ser Ståle Holgersens nya bok Staden och kapitalet: Malmö i krisernas tid som ett försök att med hjälp av stadens växlande form förstå och förklara politisk-ekonomisk strukturomvandling och samtidens brist på politisk förändring.

 

Intuitivt så borde ekonomiska kristider vara vändpunkter, brutala uppvaknanden där samhällen inser att det som pågått inte kan fortsätta och att den ekonomiska

politiken måste anpassa sig till en ny verklighet. Så var det i USA under 1930-talskrisen, när Franklin D. Roosevelt sjösatte den New Deal som skulle komma att bli modellen för efterkrigstidens keynesianska politik. En politik där staten skulle jämna ut skillnaderna mellan låg- och högkonjunktur genom att investera i dåliga tider och spara i goda och där finanssektorn hölls under kontroll för att gynna, snarare än att dominera, den produktiva ekonomin.
Nog är det minnet från den perioden som spökar när vi reagerar på den politik som har dominerat sedan krisen 2007–2008, en politik som för många framstår som paradoxal om inte direkt absurd. Visst var det så att den senaste krisen utlöstes av en finanssektor som under nyliberala former hade tillåtits att växa sig allt större och mer spekulativ. Visst var det från bostadsmarknaden som krisen fortplantade sig till nästan varje vrå av den globala ekonomin. Trots det har den ekonomiska politiken inte nämnvärt ändrat kurs. 2008–2009 fick vi något år av ekonomisk stimulans, men sedan dess är det nedskärningspolitik, stärkt nyliberalism och djupare finansialisering som har dominerat västvärlden.
Samtidigt i ”kasinolandet” Sverige, som Per Björklund så träffande benämnde oss i sin senaste bok, riskerar vår egen bostadbubbla att spricka när som helst och dra ned den nationella ekonomin i ytterli­gare en kris. Snarare än förändringar har vi fått mer av det samma.

När vi ställs inför en sådan paradox kan det hjälpa att mer grundligt gå tillbaka i historien för att kontextualisera samtidens brist på politisk förändring. Det är precis vad kulturgeografen Ståle Holgersen gör i sin bok Staden och kapitalet: Malmö i krisernas tid utgiven av bokförlaget Daidalos tidigare i år. Staden och kapitalet marknadsförs som att den främst berör stadsutveckling, men den handlar om mycket mer än så.
Genom att dialektiskt röra sig mellan det globala och det lokala, mellan kapitalets abstrakta rörelselagar och den konkreta platsen, så utgör boken ett försök att läsa politisk-ekonomisk strukturomvandling genom staden. Den fokuserar på Malmö, men undersöker Malmö som ett laboratorium för en dynamisk och instabil kapitalism. Just därför kan den lära oss mycket, inte bara om våra egna städer utan om kapitalismen i stort.
Två ekonomiska kriser, 1970-talets industrikris och 2007–2008 finanskris, utgör bokens tidsmässiga förankrings­punkter och berättelsen cirku­lerar kring dessa genom att ställa två historiska stadsutvecklingsmodeller mot varandra.
Den första modellen representeras av industristaden Malmö, vars landskap domi­nerades av Kockumsvarvet, och den andra av det postindustriella Malmö, där det istället är Turning Torso och bostadsrätterna i Västra Hamnen som definierar kommunens självbild. I mycket är det en utveckling vi känner igen från andra gamla industristäder. Mina två hemstäder Göteborg och Norrköping har, till exempel, båda genomgått liknande förändring.
I Göteborg tornar Eriks­bergs­kranen upp sig över bostadsrätterna som ett monument från en svunnen tid och i Norrköping inhyser de gamla textilfabrikerna i Industrilandskapet universitetslokaler, muséer och visualiseringscentrum. Samtidigt förstärks städernas sociala klyftor när kommunpolitikerna, istället för att investera för arbetarklassen, hoppas på att smulorna från de rikas bord på något magiskt vis ska ”sippra ner” till de mest utsatta.

Med en förklarande och ofta lätt ironisk ton beskriver Ståle Holgersen övergången från industriell till postindustriell stad samtidigt som han ger läsaren en grundläggande genomgång av marxistisk kristeori, nyliberalismens skapande och dagens dubbla ekologisk-ekonomiska kris.
Där det i standardberättelsen ofta är 70-talet som får representera vändpunkten för Malmö, så väl som för andra före detta industristäder, visar boken hur övergången mellan de två stadsutvecklingsmodellerna aldrig var spikrak.
Holgersen klargör hur Malmös socialdemokratiska ledning in i det längsta, trots trycket från en förändrande kapitalism, försökte behålla en industriell lokalekonomi genom att, till exempel, 1989 locka till sig en alldeles ny och modern SAAB-fabrik. Bilproduktionen visade sig dock inte vara hållbar och det var först efter det att Sverige genomgått sin 90-talskris som kommunen, med dess ”starke man” Ilmar Reepalu i spetsen, lade om kursen.
Istället för att försöka hitta ännu ett industriföretag som kunde fylla hålet Kockumsvarvet hade lämnat efter sig, inleddes det visionsarbete som skulle leda till dagens postindustriella stadsplanering. En stadsplanering fokuserad på medelklasskonsumtion, inflyttning av rika och (i varje fall retoriskt) miljömässigt ”hållbara” bostadsområden. Malmö ville inte längre sammankopplas med industrin och dess arbetare, snarare blev fastighetsutveckling och platsmarknadsföring stadens drivande ekonomiska sektorer.
Men precis som de lokala politikerna inledningsvis inte insåg vidden av 70-talets kris, så har 2000-talets kommunala krispolitik dominerats av att vilja upprepa de postindustriella framgångar som blivit ”kunskapsstaden” Malmös främsta vapen i den interurbana konkurrens som varje stad nu måste anpassa sig till.
Istället för att fråga sig om vi idag liksom på 70-talet står inför en kapitalism som kräver en anpassning av den ekonomiska politiken, så har Malmö fortsatt att satsa på shoppingcentrum, konsertlokaler och flådiga bostadsrätter som ett sätt att ta sig ur krisen.

I ljuset av de historiska erfarenheterna från industristadens kris frågar sig därför Holgersen om inte Malmö ännu en gång bygger ”gårdagens stad, imorgon, igen?”, precis som den makroekonomiska politiken outtröttligt verkar upprepa samma gamla välkända manövrar, samtidigt som den förväntar sig ett annorlunda resultat.
Det är här vi, enligt min mening, finner bokens främsta politiska bidrag. Den klargör begräsningarna i den absurda ”mer-av-det-samma-politik” som dominerar vår samtid. Om vi vägrar se dessa begränsningar finns det, som under 70-talet, en risk att vi – i Malmö, i Sverige, i världen – bygger oss allt djupare in i den kris som redan visat på det ohållbara i den etablerade politiska ekonomin.
Staden och kapitalet bör därför läsas för sitt bidrag till vår förståelse av den klasskampsfyllda stadspolitiken, men också som ett bildningsmaterial för en vänster som allt för ofta skyggar undan för de ”stora” och ”svåra” ekonomiska frågorna till förmån för det ”mjukare” och mer lokala. Detta trots att Holgersens ekonomiska utläggningar stundtals ter sig lite väl generella.
Hans förklaring av ekonomiska kriser fokuserar, till exempel, självmedvetet framförallt på kapitalismens grundläggande kristendenser snarare än mellanliggande processer eller utlösande faktorer. Det leder till att han undervärderar den specifikt finansiella dynamiken i dagens kapitalism, som snabbt avhandlas men sedan sätts åt sidan när kopplingarna mellan global kris och lokal förändring genomlyses. Den dialektiska relationen mellan staden och kapitalet framstår därmed som en förenklad lokal-global dynamik och inte som en relation medierad genom en lång rad av nationella och regionala politisk-ekonomiska processer.

Bortom frågan om varför kapitalismen är i kris, är boken därför inte helt tydlig med hur den senaste krisen har fortplantat sig från Atlanta och Detroits villaförorter via Wall Street och City of London till Västra Hamnens byggbolag och Malmö Stads budgetkontor.
Men, bortser man från dessa marginella invändningar, så klargör dock Staden och kapitalets pedagogiska framställning av strukturomvandling, genom laboratoriet Malmö, skickligt varför fastighetsekonomernas tjat om marknadshyror inte är tillräckligt för att förstå stadens politiska ekonomi, samtidigt som den visar på hur kritiken av kapitalismen fortfarande är den marxistiska vänsterns främsta bidrag till kampen för mänsklig frigörelse.

Mikael Omstedt

BOKEN

Staden och kapitalet

– Malmö i krisernas tid

av Ståle Holgersen

Daidalos förlag 2017