Östling och paradoxerna

Ledaren # 48 2017

 ► Sa det som bara fick göras

 ► Visar på motsättningar

 ► Kapitalismens svaghet

Det kan tyckas ironiskt att Leif Östling fick gå för sina skatteuttalanden. Han visade ju trots allt bara prov på en attityd som är förhärskande inom hans samhällsklass – vilket också var just vad själva Paradis-läckan visade. Skillnaden är den att ingen annan har fräckheten att säga det inför SVT:s kameror. Fräckheten att handla, den är däremot utbredd. Så kunde vi med andan i halsen rädda berättelsen om Sverige som ett land där vi värderar plikten högt, trots att det knappast kan vara många som tar den på allvar längre, off the record.
Att detta blivit en pinsamhet för Svenskt Näringsliv råder det ingen tvekan om. En intresseorganisation med de resurserna borde ju kunna visa upp ett lite mer samlat yttre kan man tycka, men det tyder faktiskt på en djupare paradox inom borgerligheten. Det Östling sa till Uppdrag Gransknings reporter har sagts en miljon gånger av diverse Timbro-skribenter och nyliberala ungtuppar som förläst sig på Ayn Rand, men Svenskt Näringsliv är inte en ideologisk plantskola för idealister utan en representant för kapitalintressen och då ser vi genast att relationen mellan kapitalet och svenska skatter är lite mer komplicerat än ”vafan får jag för det?”…

För exportkapitalet är skatter mest ett hinder för expansion. De skall ju få sina varor sålda utomlands så för dem bör inhemska skatter och arbetarlöner ligga så lågt som möjligt. För kapitalisten som tar sina vinster från vad andra betalat i skatt ser läget förstås annorlunda ut – de får fan så mycket för skattekronorna, för att parafrasera Östling. Skattepengar som tas ut i skolvinster (som sedan flyttas utomlands för att undvika skatt) är inte någon marknadsmässig anomali utan precis så nyliberalismen fungerar, men då kan inte näringslivsföreträdare gå runt och sprida dålig skattemoral bland svenska folket.
Låt oss konstatera vad nyliberalism egentligen är. Vi har ju trots allt levt i skuggan av dess politiska segertåg i några decennier nu. Idén om ”nattväktarstaten” och ett samhälle helt underställt marknadens principer har visat sig vara bara just en idé. Real-nyliberalismen kräver tvärtom en stark stat som spelar en högst aktiv roll i att öppna upp nya marknader för privata intressen. I en genomglobaliserad värld sker kapitalets expansion inåt i samhällskroppen.
Det går att se det som kapita­lets stora triumf, hur det lyckades med konststycket att ensidigt säga upp sin del av samförståndet med socialdemokratin, utan att motparten reagerade. Hur vi förvandlades från löntagare till låntagare och började bekosta vår ökade levnadsstandard genom privat skuldsättning istället för ökade reallöner. Hur hela mainstreampolitiken blivit gisslan i finanssektorns händer. Men det säger sig självt att detta är en ordning som just nu segrar sig till döds.

Att stora delar av det borgerliga lägret går i mer auktoritär riktning är förstås oroande men visar på att högern just nu genomgår en ideologisk kris. Kapitalet har inte längre monopol på vad som uppfattas som det politiskt sunda förnuftet. Även om det i norra Europa främst gynnat högerpopulister så är detta inte bara ett hot. För en rörelse som tar sin kraft ur folkflertalets intressen öppnar det också oanade möjligheter. Låt oss börja med att skapa politisk enhet kring de fenomen som sticker allra mest i allmänhetens ögon.