”Många kvinnor från V till M delar Aminehs åsikter om hedersförtryck”

Amineh Kakabaveh. Porträttbild: Denny Lorentzen

Slutreplik från vänsterpartisterna Hans Arvidsson, Wiwi-Anne Johansson och Johan Lönnroth i debatten om Vänsterpartiet och hedersförtrycket som förts i Internationalen nr 49 och nr 50 /2017.

Arash Gelichkan (AG) svarar på vårt inlägg om hans text om Amineh Kakabaveh på ett sätt som gör det frestande att svara med samma mynt. Det skulle innebära att vi förvrängde hans text och tillskrev honom åsikter längst ut på ytterkanten åt det vänsteristiska, och kulturrelativistiska hållet. Men vi skall försöka hålla igen och svara på ett sakligt sätt.
AG skriver och syftar på vårt inlägg: ”Det antyds att utan Kakabaveh skulle högern och Sverigedemokraterna få monopol på frågan om hedersförtryck.” Hur i jösse namn kan han tro något så hialöst orimligt. Det finns en mycket bred opinion av kvinnor från V till M på vänsterhögerskalan som i stort delar Aminehs åsikter om hedersförtryck. Däremot är Amineh i sociala och ekonomiska frågor minst lika långt ifrån högern som V i stort. I frågan om religiösa friskolor ligger V för övrigt närmare M än vad Amineh gör.
AG igen: ”Att de är oförmögna att markera mot ens de vildaste konspirationsteorierna om somalisk våldtäktsinvasion och muslimskt maktövertagande bekräftas här.”

Jaha, vad vet AG om det? Hans påstående är lite av typ ”har du slutat slå din fru”. Om Arash blir nöjd med det kan vi visst fördöma sådant. Problemet är att nästan alla i den moderna extremhögern, till vilken vi räknar de starkt konservativa religiösa, vanligen lindar in sina påståenden i en del allmän antirasistisk retorik. De hårdaste angreppen på Amineh har kommit från dem som noga försökt dölja sina egna åsikter i hedersfrågan. Ett par av dem har ställt sig bakom den så kallade Kairodeklarationen som kommer från stater som anser att FN i religionsfrihetens namn inte har rätt att uttala sig om kvinnors rättigheter som strider mot deras sharialagar.
AG ifrågasätter också det han kallar vår starka övertro på “kulturkamp” som motmedlet till religiös fundamentalism i förorten. Han åberopar också boken Jämlikhetsanden (av Richard Wilkinson och Kate Pickett, på svenska 2010)
för att förstå att en rad samhällsproblem är direkt rotade i sociala orättvisor. Tror han att vi är så ensidiga att vi inte inser de sociala orättvisornas fundamentala roll när det gäller hedersförtryck? Försök Arash att hålla fler bollar i luften samtidigt: Hedersförtrycket har både ekonomiska, sociala och kulturella/religiösa orsaker.

Hans Arvidsson
Wiwi-Ann Johansson
Johan Lönnroth

 

Internationalens chefredaktör Marco Jamil Espvall svarar:

Det är just det som är problemet!

Hej Hans, Wiwi-Ann och Johan! Marco Jamil Espvall här.
Arash Gelichkan hälsar att han inte är intresserad av någon fortsatt replikväxling med er eftersom han tycker att ni duckar för själva sakfrågorna som han diskuterat i Internationalen nr 49 och i sitt svar till er i nr 50. Istället väljer jag att själv i egenskap av chefredaktör ta sista ordet i debatten eftersom jag faktiskt personligen beställde den första artikeln av Arash, som startade det hela.
Internationalen är en tidning som vågar gå mot strömmen och är ett forum för öppen, rak och ärlig debatt om sakfrågor och idéer som berör vänstern i bred mening. Det inkluderar intern vänsterdebatt där olika linjer och strategier stöts och blöts, det är just så arbetarrörelsen hålls levande menar jag.
Vad jag hade i åtanke när jag gav Internationalens återkommande medarbetare Arash Gelichkan i uppdrag att författa en artikel, var en text som problematiserade det klassöverskridande samarbetet i frågor om hedersförtryck och religiös fundamentalism i förorten som Amineh Kakabaveh och hennes allierade i nätverket ”Bred femi­nistisk plattform” pläderar för.
På grund av turbulensen när riksdagslistan skulle fastställas på V-Stockholms valkonferens, försköts fokus i Arash artikel i nr 49 nästan helt och hållet mot Vänsterpartiets interna stridigheter. Vinkeln med problematisering av Bred feministisk plattform var inte alls med, men som helhet var jag nöjd med den artikel som publicerades.

Gelichkan backade upp varje påstående i artikeln med korrekta citat och källhänvisningar. De står för sig själv, även om man säkert kan hitta andra uttalanden av Amineh Kakabaveh som drar i en annan riktning. Men det ursäktar inte hennes ständigt återkommande uttalanden i intervjuer, debattartiklar och sociala medier som generaliserar kring muslimer och Mellanöstern. “I Mellanöstern finns ingen dialog, där gör man upp med vapen istället“ (Amineh-citat ur Helene Bergmans nya bok ”Förortens Grupp 8” som återgavs i VLT, 10/11 – 2017), är hur man än vänder och vrider på det ett onyanserat hopklumpade av hundratals miljoner människor.
Sammantaget tycker jag mig se en linje i utspelen som gör att jag inte köper argumentet “alla gör misstag”. Nej alla gör inte sådana misstag.

Har ni själva sett den omtalade filmen? (som Kakabaveh fick skit för, och hon bad om ursäkt för att hon delade). Utan att ha sett den kan det vara lätt att missta kritiken från Arash och andra för en kampanj mot Kakabavehs person. Men videon är så pass grov att den skulle orsaka en seglivad förtroendekris i de flesta demokratiska partier, i synnerhet på vänsterkanten.
Videon påstås visa en somalisk klan som tänker flytta till Sverige en masse. Enligt den fejkade svenska texten påstås de säga att Sverige är ett laglöst land där man kan gå in och ta vad man vill i affären. Somalierna uppmanas att söka socialbidrag och försöka arbeta för en mer tillåtande våldtäktslagstiftning i Sverige. Prideparaden, sägs talarna utlova, ska angripas av klanen och ett svenskt al-Qaida ska startas upp. Huvudstråket i filmen lutar på några specifika stereotyper: 1) den late afrikanen som vill slippa jobba 2) socialbidragsinvandraren 3) den farlige muslimen som vill ta över Europa. Efter att ha sett filmen väljer Kakabaveh att skriva “Grattis Sverige till en snart etablerad Islamisk stat i förorten” på Facebook och länka till klippet.

Det är orsaken till att sekulära socialister och antirasister som Arash väljer att skriva om Kakabaveh. Jag kan inte bedöma alla Amineh-kritikers motiv, men som Arash Gelichkans redaktör kan jag gå i godo för att det i hans fall inte handlar om blundande för hedersförtryck eller acceptans för politisk islamism, och inte heller någon ingrodd personkonflikt. All kritik mot Kakabavehs agerande ska inte klumpas ihop till någon sammansvärjning av islamister och karriärister.
Det är svårt att argumentera med er när ni nu i er slutreplik plötsligt förnekar grundpoängen i er replik förra veckan. I nr 50 menade ni att Amineh Kakabaveh i riksdagen är oumbärlig för Vänsterpartiet och kampen mot hedersförtryck, samt antydde att hon är ett hot mot de borgare som gärna vill ha monopol på frågan om hedersförtrycket.
Den här veckan är huvudpoängen istället att det finns ett brett konsensus över hela höger-vänsterskalan som delar Aminehs åsikter om hedersförtryck. För mig är det just det som är problemet!

Vänsterpartiet har sedan åtminstone 2009 en tydlig politik mot hedersförtryck och utklassar dessutom de andra riksdagspartierna när det gäller att bekämpa social segregation, en av orsakerna till framväxande fundamentalism i förorten.
Trots detta lanserades i oktober nätverket ”Bred feministisk plattform” med Kakabaveh och borgerliga politiker i spetsen. Här finns Centerkvinnorna, Liberala kvinnor och GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime, som leds av Sara Mohammad som kallat sig själv “stolt islamofob” och jämfört slöjan med SS-uniformen. Det faktum att GAPF:s Helene Bergman ägnat hösten åt att såga Me too-kampanjen i sociala medier ger ju inte organisationen större förtroende direkt. Här finns även FEMEN-aktivisten Jenny Wenhammar som ställt ut konst hos svenska Pegida-entreprenören Henrik Rönnquist, dömd för hets mot folkgrupp. I höst har det här nätverket manifesterat på Mynttorget tillsammans. Kakabaveh har snart två år efter delningen av rasistklippet fortfarande svårt att avhålla sig från att frottera sig med ”muslimkritiker”.
För mig är det obegripligt hur organiserat samarbete med batongliberala och islamofoba krafter skulle gagna kampen mot hedersförtryck.

Marco Jamil Espvall
Chefredaktör Internationalen